Knock on Any Door

Titel: Knock on Any Door / Lev farligt och dö ung
Genre: Drama/Film-Noir
Land: USA
År: 1949
Regi: Nicholas Ray
I rollerna: Humphrey Bogart, John Derek, George Macready, Allene Roberts

Handling: Ungdomsbrottslingen Nick Romano blir beskylld för ett mord på en polisman. Han påstår att han inte gjort det, och advokaten Morton tror honom och de två vännerna som ger honom alibi. Delvis för att han vet hur det är att komma från slummen och leva på gatan, delvis för att han känner Nick sedan tidigare. När de väl kommer in i rättssalen har de alla emot sig.

Omdöme: Delvis ett rättegångsdrama och delvis en film-noir kom detta att bli den första filmen Humphrey Bogart producerade genom sitt produktionsbolag. Han spelar försvarsadvokaten Andy Morton som tar sig an fallet med den mordanklagade Nick Romano (John Derek). Han har pekats ut för att ha rånat en bar och sedan skjutit ihjäl en polisman i en gränd. Nick svär på sin mors liv att han är oskyldigt ditsatt av polisen. Andy är något tveksam då Nick alltid varit skyldig för det han varit anklagad för, men denna gång tror han på Nick.



Under rättegången som följer får vi genom långa tillbakablickar se hur Andy först lärde känna Nick. Vi får även ta del av Nicks bakgrund och hur han hamnade i den kriminella banan som ung. Han är fortfarande ung, men har redan suttit inne för diverse stölder och rån. Vi får en bättre bild av vem han är och vad som gjort att han hamnat där han sitter idag - anklagad för mordet på en polisman.



Vad som följer är som sagt både ett rättegångsdrama och en film-noir. Men vad som blir tydligt när filmen lider mot sitt slut är att det även är en lite för predikande historia. En film som pekar finger och försöker vara viktig och anklagar samhället, de "goda" och privilegierade för att ha orsakat Nicks och många andra kriminellas fall. Det blir lite för mycket för att det inte ska dra ner filmen. För annars är det inget fel på produktionen och regin. Bogart försvinner förvisso från handlingen lite för ofta under tillbakablickarna och filmen är nog som bäst under rättegången, även om det finns en del stabila scener även utanför rättegångssalen. Allt som allt höjs den aldrig till några vidare nivåer, speciellt inte när man får budskapet nertryckt i halsen på en.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

Being John Malkovich

Titel: Being John Malkovich / I huvudet på John Malkovich
Genre: Komedi/Drama/Fantasy
Land: USA
År: 1999
Regi: Spike Jonze
I rollerna: John Malkovich, John Cusack, Cameron Diaz, Catherine Keener

Handling: Marionettdockspelaren Craig hittar en portal till John Malkovichs hjärna. I 15 minuter kan den som går in där vara John Malkovich. Tillsammans med den supersexiga men svårflirtade Maxine ser han möjligheten att göra pengar på portalen och de börjar sälja biljetter in i John Malkovichs hjärna. Men när det hela intensifieras och Craigs hustru Lotte lägger sig i får det hela oanade konsekvenser och till sist börjar även John Malkovich ana att allt inte är som det ska...

Omdöme: Att John Malkovich är en riktigt duktig skådespelare är det nog inte många som missat. Att han skulle spela sig själv i filmen var dock allt annat än en självklarhet. Han läste manuset och gillade det, var villig att hjälpa till med allt möjligt, men skulle inte spela rollen själv. Efter mycket om och men övertalades han och insåg väl att vem annars skulle kunna spela John Malkovich än han själv? Själva poängen skulle givetvis inte finnas där om någon annan spelade honom.



Den duktige marionettdockspelaren Craig (John Cusack) arbetar hemma med att skapa sina marionetter och öva på sina framträdanden. Hans fru Lotte (Cameron Diaz) stödjer sin make, men undrar om det inte är dags att skaffa sig ett jobb. Craig inser att det kan ligga något i det och fixar ett jobb på den 7½ våningen (med lågt i tak) som arkivarie på ett litet företag. Där träffar han Maxine (Catherine Keener) som han genast blir förtjust i men som ger honom kalla handen. Craig finner så småningom en liten dörr gömd bakom ett par skåp. Dörren visar sig vara en portal in i skådespelaren John Malkovichs huvud...



Det är utan tvekan en udda, annorlunda och bisarr film med manus av Charlie Kaufman. Är udda, annorlunda och bisarrt per automatik bra? Nej, självklart inte. För det här är inte strålande, det är det inte. Däremot är det smått fascinerande, det kan man inte säga något emot. Vi kastas in i en värld som är verklig för det mesta, men med uppenbara saker som inte är helt normala. Givetvis är portalen in i John Malkovich den mest extrema, men det är också bland det roligaste med filmen.



Att se John Malkovich bli "utnyttjad" på det här sättet är roligt och det måste sägas att filmen ibland får till det riktigt bra. Man småskrattar ett par gånger då det är så unikt och barnsligt kul på något sätt. Men även om det funkar överlag och på sina håll alltså blir roligt så kan jag inte gilla filmen fullt ut. Kanske är det för vrickat eller så är det helt enkelt inte min grej. Det bör sägas att jag inte varit särskilt förtjust i andra Charlie Kaufman eller Spike Jonze-filmer, med undantaget Her (2013) där Jonze både regisserade och skrev manuset.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.7

The Lusty Men

Titel: The Lusty Men / Rodeo
Genre: Drama/Sport/Västern
Land: USA
År: 1952
Regi: Nicholas Ray
I rollerna: Robert Mitchum, Susan Hayward, Arthur Kennedy, Arthur Hunnicutt

Handling: Jeff McCloud är rodeostjärna och veteran, men har ådragit sig en skada och lägger av. Han reser hem till staden han kommer ifrån. Han träffar Wes, som övertalar Jeff att bli hans tränare i rodeo, i vilket Wes drömmer om att bli en stor stjärna. Louise, Wes fru, är tveksam men de tre ger sig snart ut på vägarna med en oviss framtid.

Omdöme: Rodeo känns väldigt amerikanskt och väldigt mycket cowboy. En särskilt bra inblick i sporten kan man inte påstå att man har, men denna film tar med oss in i hetluften i denna värld. En värld som kan ge dig snabba pengar, men långt ifrån säkra. En sport där din tur och skicklighet kan avgöra om du kommer undan helskinnad, skadas allvarligt eller får sätta livet till.



Wes Merritt (Arthur Kennedy) och hans fru Louise (Susan Hayward) bor på en ranch i Texas där Wes är anställd med att hjälpa till med hästarna och boskapen. De drömmer om att köpa sig en bit land med ett tillhörande hus i närheten. Men det kommer ta lång tid innan de har råd. När så Wes får syn på gamle rodeostjärnan Jeff McCloud (Robert Mitchum) övertalar han honom att stanna och fixar ett jobb åt honom på ranchen. Wes har snart fått Jeff att träna honom och bli hans partner på rodeosvängen, något Louise inte alls gillar. Fast pengarna är ju så bra att hon ser chansen för dem att gå efter sin dröm.



Robert Mitchum var en riktig karl och känns given att spela rodeocowboy. Han får ett bra samspel med Arhur Kennedy och Susan Hayward. Jeff, Wes och Louise blir både vänner och rivaler, det är oundvikligt. Ju bättre Wes blir, ju mer populär blir han vilket gör att Wes är ute och "underhåller" sina nyfunna vänner medan Jeff får desto mer tid att njuta av Louises matlagningskonster.



Vad filmen saknar lite i intrigerna kompenserar den med ett par spännande och svettiga rodeotävlingar. Det är trots allt vad historien går ut på - livet för en rodeocowboy och hans fru. Minst sagt galna cowboys som håller på med det här. Risken för skador är, ja garanterad på ett eller annat sätt. Frågan är hur länge du kan hålla på innan kroppen säger stopp. Eller huvudet för den delen då hjärnskador också är en del av sporten. När allt är sagt och gjort har man fått en stunds inblick i denna värld och tokigt är det inte.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

Catch Me If You Can

Titel: Catch Me If You Can
Genre: Komedi/Kriminalare/Drama
Land: USA/Kanada
År: 2002
Regi: Steven Spielberg
I rollerna: Leonardo DiCaprio, Tom Hanks, Christopher Walken, Martin Sheen, Nathalie Baye, Amy Adams, James Brolin

Handling: Frank Abagnale, den yngste som någonsin stått på FBI:s Most Wanted-lista, hade hunnit arbeta både som läkare, advokat och pilot innan han ens fyllt 18 år. Vid 17 års ålder var han den mest framgångsrika brottslingen i USA:s historia. FBI-agenten Carl Hanratty gjorde det till sin främsta uppgift att finna den unge brottslingen och ställa honom inför rätta, men Abagnale var alltid ett steg före.

Omdöme: Många gånger har Leonardo DiCaprio fått roller som inte passar, där han känts för ung eller utan pondusen som krävs för rollen. Bra roller, men inte rätt skådespelare för jobbet. Så är inte fallet här. Här får han spela en roll som är perfekt för honom. Kul nog klarar han utan problem att spela en kille i yngre tonåren under filmens tidigare skede när vi får se hans karaktär med sina föräldrar.



Frank Abagnale Jr. (DiCaprio), son till Frank Abagnale (Christopher Walken) och hans franska fru Paula (Nathalie Baye), lär sig ett och annat av sin far som han ser upp till. Fadern hamnar dock i trubbel med skattmasen och familjen får det svårt ekonomiskt. Pappan håller dock skenet uppe och är en god far till sin son.



Frank Jr. är en klipsk kille och redan i skolan utger han sig för att vara andra och förfalskar papper utan problem. En färdighet han sedan utvecklar och börjar lura till sig stora pengar. Inte bara det, han utger sig för att vara pilot, läkare och advokat. Snart får han FBI efter sig, i synnerhet Carl Hanratty (Tom Hanks) som blir besatt av att ta fast den superhale Frank Abagnale Jr.



Det är en verklighetsbaserad historia vi får ta del av som utspelar sig under 1960-talet. Flygbolaget Pan Am är stora och det blir flygbolaget Frank nästlar sig in hos som pilot. Han följer endast med bör tilläggas, men utnyttjar det maximalt med en massa flygmil och förmånerna som följer med - flygvärdinnorna.



När han tröttnar på att vara pilot är det läkare som gäller och med sina förfalskningsfärdigheter och självsäkra stil kommer han undan med det. Givetvis löser han in checkar till höger och vänster, något som uppdagas och alltså får FBI på honom. Men han lyckas ändå hålla sig undan gång på gång vilket leder till en jakt som tar oss kors och tvärs.



Steven Spielberg har gjort det hela till en lekfull film där det redan under förtexterna slås fast vilken typ av film det kommer bli. Förtexter som sticker ut och påminner en del om förtexterna till Rosa pantern-filmerna som liksom berättar historien vi kommer att få ta del av. Sedan får vi John Williams-musik med toner som passar bra och ett foto som i vissa stunder verkligen låter pastellfärgerna från 60-talet tala sitt tydliga språk (inte minst tydligt med bilarna och kläderna). Det är en film som är enkel att titta på och funkar att se om. Och för en gångs skull passar alltså DiCaprio perfekt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.1

Trespass

Titel: Trespass
Genre: Action/Thriller
Land: USA
År: 1992
Regi: Walter Hill
I rollerna: Bill Paxton, William Sadler, Ice-T, Ice Cube

Handling: Två brandmän har fått tag på en karta som visar att guld från ett tidigare begånget rån finns gömt i en byggnad inne på ett nedlagt industriområde. Dock går allt inte så enkelt som brandmännen hade tänkt sig då de råkar bevittna hur ett gangstergäng avrättar en man och blir själva upptäckta av gänget.

Omdöme: Att Walter Hill kunde det här med actionfilmer hade han visat under 70- och 80-talet. Här har vi ett manus skrivet av Bob Dale och Robert Zemeckis, männen bakom Back to the Future (1985).



Brandmännen Vince (Bill Paxton) och Don (William Sadler) kommer över en karta som visar var en stor mängd guld finns gömt. Över en helg bestämmer de sig för att ta sig till platsen i St. Louis. Det visar sig vara i ett nedlagt industriområde i ett inte så bra område. Väl på skattjakt anträffar de dock ett kriminellt gäng som har en affärsuppgörelse i de övergivna lokalerna. Gänget leds av King James (Ice T) och Savon (Ice Cube) som inte blir särskilt glada över att se två vita på vad de tycker är deras område.



Vad som följer är en actionorgie som utspelar sig på få platser. Något som blir tydligt är att Ice T och Ice Cube är filmens svagaste kort. De håller helt enkelt inte särskilt hög nivå. Tyvärr sänker det till viss del kvalitén då de framför sina repliker som amatörer, vilket gör att man inte kan ta dem på största allvar.



Det blir en relativt explosiv film med en hel del skottlossning, inte minst från det upprörda gänget som försöker röka ut våra två brandmän som tagit ledarens lillebror gisslan. Man skulle kunna kalla det för b-action då det är en relativt simpel film utan så mycket mer än vad vi får se. Uselt är det dock inte och det funkar inte minst som tidsfördriv. Det är inte bland det bästa Walter Hill har bjudit på och inte heller håller det Die Hard (1988)-klass eller liknande. Men vad kan man egentligen förvänta sig med Ice T och Ice Cube i framträdande roller?

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.3

Impulse

Titel: Impulse / Den fördömda staden
Genre: Mysterium/Thriller/Skräck/Sci-Fi
Land: USA
År: 1984
Regi: Graham Baker
I rollerna: Meg Tilly, Tim Matheson, Bill Paxton, Hume Cronyn

Handling: Efter att Jenny fått ett märkligt samtal från sin mor åker hon och pojkvännen Stuart till Jennys hemstad på landsbygden för att undersöka vad som hänt. Väl framme upptäcker de att invånarna börjat bete sig konstigt och aggressivt efter att staden drabbats av en jordbävning.

Omdöme: Med en lovande premiss, en stabil rollista och en trailer som inte såg så dum ut fanns tillräckligt med underlag för att ta sig en titt. En film som inte fått särskilt bra kritik så förväntningarna var relativt låga. Filmen gavs en tio minuter och även om de inte imponerade så lockade det tillräckligt för att ge den en chans.



En jordbävning har drabbat ett litet landsbygdssamhälle. Tillräckligt för att byggnaderna ska skaka och en del glas och fönster ska gå sönder. Kort därefter får den aspirerande balettdansösen Jenny (Meg Tilly) ett konstigt samtal från sin mor som anklagar henne för saker och kallar henne namn.



Jenny och hennes pojkvän, läkarstuderande Stuart (Tim Matheson) tar sig till hennes hemstad för att besöka modern som lagts in hos den lokale läkaren Dr. Carr (Hume Cronyn). Jenny och Stuart upptäcker snart att folket i det lilla samhället beter sig aggressivt, ja i många fall våldsamt och helt utan spärrar.



Två filmer som kommer upp på näthinnan är dels klassikern Invasion of the Body Snatchers (1956) och dess nyversion Invasion of the Body Snatchers (1978), och dels den svaga George A. Romero-filmen The Crazies (1973) med den något bättre remaken The Crazies (2010) där upplägget är liknande.



När eftertexterna börjar rulla står det klart att detta är en underskattad liten film. Det är jag inte ensam om att tycka har jag förstått, men uppenbarligen finns det många som kanske blir besvikna då filmen inte handlar om zombies, vampyrer eller utomjordingar utan istället är desto mer jordnära. Desto kusligare skulle jag vilja påstå. Inte alltid, men mer trovärdigt.



Meg Tilly är en skådespelerska jag ofta känt varit duktig och kanske borde blivit större än hon blev, trots en Oscarsnominering i mitten av 80-talet för Agnes of God (1985). Inte att förväxla med hennes storasyster Jennifer Tilly som inte håller samma klass. Meg Tilly och de övriga, som Tim Matheson, Hume Cronyn och Bill Paxton ger filmen stabila insatser och inget att invända mot.



Sitter under filmens gång och väntar på att det ska komma något som "förstör" filmen. Kommer det komma någon vändning som är korkad, kommer det dyka upp effekter som är under all kritik eller kanske ett slut som inte alls håller måttet? Nej, inget av det dyker upp. Snarare tvärtom. Filmen blir bara bättre och bättre, inga effekter behövs och slutet är klart bra och passande.



Helt enkelt en liten pärla och underskattad film. Visst är den inte direkt skrämmande eller så värst spännande, men den bygger upp mystiken och trappar upp våldsamheterna. Bättre än mycket annat där ute. Kan bara fantisera om hur lite bättre och passande musik, typ av John Carpenter hade höjt ytterligare lite till.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 5.9

Biloxi Blues

Titel: Biloxi Blues / Polarna på Camp Biloxi
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 1988
Regi: Mike Nichols
I rollerna: Matthew Broderick, Christopher Walken, Corey Parker, Penelope Ann Miller

Handling: I slutet av andra världskriget anmäler sig Eugene Jerome, en tonåring från New York City, till amerikanska militären. Han blir skickad till Biloxi i Mississippi för träning. Där måste han leva med andra unga soldater från olika miljöer och stå ut med en högre officer som är mentalt ostabil.

Omdöme: En lättsam komedi kort efter att Matthew Broderick gjorde ungdomsklassikern Ferris Bueller's Day Off (1986)? Nej, det skulle man kunna tro men detta är ingen renodlad komedi. Snarare ett drama om ett gäng unga soldater som måste lära sig leva ihop under det 10 veckor långa träningslägret i varma Biloxi, Mississippi. Dessutom blir det en slags coming of age-historia för inte minst vår huvudperson Eugene Jerome spelad av Broderick.



Regin står Mike Nichols för som inte minst gjorde The Graduate (1967). Det är helt olika filmer och denna kan givetvis inte mäta sig med en sådan klassiker, men humorn och allvaret blandas på ett liknande sätt i de båda filmerna. Dessutom skulle man kunna se Matthew Broderick som en motsvarighet till Dustin Hoffman i nämnda film. Neil Simon står för manuset som bygger på hans pjäs. Hans manus brukade oftast vara till komedier, men här är det alltså inte en utpräglad komedi, långt därifrån.



Eugene Jerome skriver dagligen ner sina tankar i en slags dagbok och drömmer om att bli författare. Han har svårt att känna någon direkt gemenskap med de övriga där de flesta är barnsliga och outbildade. Men han umgås med ett gäng som han ändå uppskattar att ha runt sig. En av dem är den han känner sig närmast till, Arnold Epstein (Corey Parker). De båda är judar, men det är Epstein de flesta kör med och Jerome känner att han oftast har sig själv att skylla. Sen gör det inte saken bättre att deras överordnade sergeant Toomey (Christopher Walken) väljer ut de båda för att statuera exempel med gruppen.



Egentligen är det ganska skönt att det inte blir en lättsam komedi av det hela. Att det är mer allvar så att man lär sig känna för de inblandade och vad de går igenom tillsammans. Fast går man in med tron att det ska vara en komedi kan jag tänka mig att det blir en besvikelse. Visst hade den kunnat vara mer komisk när allt är sagt och gjort. Men det blir mer fascinerande att se de runt sex unga soldaterna vi följer och hur de handskas med Toomeys metoder. Det finns alltså något av värde här så länge man inte vill se eller förväntar sig se en komedi. Trea/stark trea.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

Broken Flowers

Titel: Broken Flowers
Genre: Drama/Komedi/Mysterium/Romantik
Land: USA/Frankrike
År: 2005
Regi: Jim Jarmusch
I rollerna: Bill Murray, Jeffrey Wright, Sharon Stone, Jessica Lange, Tilda Swinton, Julie Delpy, Chloë Sevigny

Handling: Samtidigt som den utpräglade ungkarlen Don dumpas av sin senaste flickvän, får han också ett rosa brev med nyheten att han har en son som letar efter honom. Han ger sig ut på en resa kors och tvärs över landet för att söka upp sina gamla flammor och bringa reda i detta.

Omdöme: Efter succén med Lost in Translation (2003) som han Oscarsnominerades för, var det inte helt oväntat att Bill Murray skulle följa upp det med ytterligare en lågmäld prestation här. Han är den evige ungkarlen Don som blivit rik på databranschen och dragit sig tillbaka. Men han lever sitt liv som i en dvala. Han glider runt i träningsoverall och verkar inte flytta sig från soffan där han ofta somnar.



Efter att hans senaste flickvän lämnat honom och han fått ett rosa brev med posten blir det lite förändring i Dons liv. Brevet förtäljer att han har en 19-årig son som gett sig ut för att leta rätt på sin far. Med hjälp av grannen och vännen Winston (Jeffrey Wright) är det dags för Don att ge sig ut på en road trip. Winston leker nämligen privatdetektiv, letar rätt på Dons gamla flammor för 20 år sedan och snickrar ihop en reseplan för Don. Allt Don behöver göra är att ta fram sitt kreditkort och följa Winstons plan.



Don och Winston är sköna ihop och det är kul hur Don inspireras av Winston, inte minst med musiksmaken då Winston bränt CD-skivor åt Don med passande musik. I det här fallet en CD-skiva för Don att lyssna på under sin road trip med etiopisk (!) musik. Musik som inte må vara strålande, men passande och lite halvflummig som Don (och vi) lyssnar på när han bilar till sina ex-flickvänner. Fyra flickvänner som tar emot honom på lite olika sätt.



Även om jag gillar det här så gillade jag den inte lika mycket som vid första titten. Den känns inte tillräckligt speciell för att ha det lilla extra. Men det är trots allt en trevlig liten road movie med en klart bra och återhållsam Bill Murray. Vid sidan av honom är Jeffrey Wright det trevligaste inslaget och det är synd att Winston inte kunde följt med Don på road tripen. Nu blir det istället lite mer melankoliskt då Don reflekterar över sitt liv och vad som kunde ha varit. Bland de gamla flammorna lämnar väl Sharon Stone som Laura och hennes dotter störst avtryck efter sig, men alla har de något.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

Star Trek IV: The Voyage Home

Titel: Star Trek IV: The Voyage Home / Star Trek IV: Resan hem
Genre: Äventyr/Sci-Fi/Komedi
Land: USA
År: 1986
Regi: Leonard Nimoy
I rollerna: William Shatner, Leonard Nimoy, DeForest Kelley, Catherine Hicks

Handling: Det är det 23:e århundradet och en mystisk, främmande kraft hotar Jorden genom att torka ut haven och förstöra atmosfären. I ett desperat försök att rädda mänskligheten måste Kirk och hans besättning resa tillbaka till San Francisco år 1986. Där möter de en värld av punk, pizza och bussar där man måste ha jämna pengar för att åka med - saker minst lika främmande som allt de stött på ute i galaxens mest avlägsna områden.

Omdöme: Våra vänner måste rädda världen än en gång. Denna gång får de lov att göra en tidsresa tillbaka i tiden, nämligen året 1986. Platsen är San Francisco och givetvis är besättningen som fiskar på land. Eller närmare bestämt som dårar som rymt från ett dårhus. Iklädda sina uniformer och ovana vid samhället som det en gång såg ut måste de försöka smälta in så gott det går och utföra sitt uppdrag - att lokalisera två knölvalar och hämta med sig dem hem. Detta då knölvalen är utrotad i framtiden och de behövs för att rädda mänskligheten.



Att följa Kirk (William Shatner) och Spock (Leonard Nimoy) när de försöker charma Dr. Gillian Taylor (Catherine Hicks) för att komma åt valarna blir fyllt med humor. Leonard Nimoy som regisserat har kul nog gjort något lite annorlunda med den här installationen i Star Trek-serien och det funkar. Även skönt att se Star Trek lite mer i verkligheten, mer jordnära än att bara bli upprepande inne i rymdskeppet och ute i rymden eller på diverse planeter som ofta ger studiokänsla. Här får vi glida runt ett trevligt San Francisco och får en hel del humor som är välkommen.



De övriga i besättningen vid sidan av Kirk och Spock är av lite blandad kvalité. De som funkar ok är McCoy (DeForest Kelley), Scotty (James Doohan) och Sulu (George Takei). Desto svagare är Chekov (Walter Koenig) och Uhura (Nichelle Nichols) som också paras ihop under uppdraget i San Francisco. Faktiskt så de båda sänker filmen en del på egen hand, inte minst Chekov som jag aldrig gillat.



Detta är alltså en film i Star Trek-serien som skiljer sig åt en del och det är uppskattat. Humorn funkar för det mesta bra och Kirk/Spock är ett skönt radarpar när de liksom får släppa loss lite mer här. Däremot är filmen aningen för lång med en speltid på uppemot två timmar. Chekov och musiken skulle jag dock vilja påstå är de svagaste korten i filmen. Å andra sidan har man alltså trevligt under stora delar av filmen, inte minst med Kirk, Spock och Gillian i San Francisco.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.3