Impulse

Titel: Impulse / Den fördömda staden
Genre: Mysterium/Thriller/Skräck/Sci-Fi
Land: USA
År: 1984
Regi: Graham Baker
I rollerna: Meg Tilly, Tim Matheson, Bill Paxton, Hume Cronyn

Handling: Efter att Jenny fått ett märkligt samtal från sin mor åker hon och pojkvännen Stuart till Jennys hemstad på landsbygden för att undersöka vad som hänt. Väl framme upptäcker de att invånarna börjat bete sig konstigt och aggressivt efter att staden drabbats av en jordbävning.

Omdöme: Med en lovande premiss, en stabil rollista och en trailer som inte såg så dum ut fanns tillräckligt med underlag för att ta sig en titt. En film som inte fått särskilt bra kritik så förväntningarna var relativt låga. Filmen gavs en tio minuter och även om de inte imponerade så lockade det tillräckligt för att ge den en chans.



En jordbävning har drabbat ett litet landsbygdssamhälle. Tillräckligt för att byggnaderna ska skaka och en del glas och fönster ska gå sönder. Kort därefter får den aspirerande balettdansösen Jenny (Meg Tilly) ett konstigt samtal från sin mor som anklagar henne för saker och kallar henne namn.



Jenny och hennes pojkvän, läkarstuderande Stuart (Tim Matheson) tar sig till hennes hemstad för att besöka modern som lagts in hos den lokale läkaren Dr. Carr (Hume Cronyn). Jenny och Stuart upptäcker snart att folket i det lilla samhället beter sig aggressivt, ja i många fall våldsamt och helt utan spärrar.



Två filmer som kommer upp på näthinnan är dels klassikern Invasion of the Body Snatchers (1956) och dess nyversion Invasion of the Body Snatchers (1978), och dels den svaga George A. Romero-filmen The Crazies (1973) med den något bättre remaken The Crazies (2010) där upplägget är liknande.



När eftertexterna börjar rulla står det klart att detta är en underskattad liten film. Det är jag inte ensam om att tycka har jag förstått, men uppenbarligen finns det många som kanske blir besvikna då filmen inte handlar om zombies, vampyrer eller utomjordingar utan istället är desto mer jordnära. Desto kusligare skulle jag vilja påstå. Inte alltid, men mer trovärdigt.



Meg Tilly är en skådespelerska jag ofta känt varit duktig och kanske borde blivit större än hon blev, trots en Oscarsnominering i mitten av 80-talet för Agnes of God (1985). Inte att förväxla med hennes storasyster Jennifer Tilly som inte håller samma klass. Meg Tilly och de övriga, som Tim Matheson, Hume Cronyn och Bill Paxton ger filmen stabila insatser och inget att invända mot.



Sitter under filmens gång och väntar på att det ska komma något som "förstör" filmen. Kommer det komma någon vändning som är korkad, kommer det dyka upp effekter som är under all kritik eller kanske ett slut som inte alls håller måttet? Nej, inget av det dyker upp. Snarare tvärtom. Filmen blir bara bättre och bättre, inga effekter behövs och slutet är klart bra och passande.



Helt enkelt en liten pärla och underskattad film. Visst är den inte direkt skrämmande eller så värst spännande, men den bygger upp mystiken och trappar upp våldsamheterna. Bättre än mycket annat där ute. Kan bara fantisera om hur lite bättre och passande musik, typ av John Carpenter hade höjt ytterligare lite till.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 5.9