Joe Kidd

Titel: Joe Kidd
Genre: Västern
Land: USA
År: 1972
Regi: John Sturges
I rollerna: Clint Eastwood, Robert Duvall, John Saxon, Don Stroud

Handling: En prisjägare hjälper motvilligt en rik ranchägare och hans medhjälpare spåra upp en mexikansk bandit.

Omdöme: Detta kom intressant nog att bli den sista västernfilmen Clint Eastwood medverkade i som han själv inte regisserade. För regin står John Sturges som tidigare hade gjort västernfilmer som t.ex. Gunfight at the O.K. Corral (1957), Last Train from Gun Hill (1959) och The Magnificent Seven (1960). Dessutom filmer som Bad Day at Black Rock (1955), The Great Escape (1963) och The Satan Bug (1965).



Man får inte heller glömma att Elmore Leonard står för manuset. Han låg bakom historierna till 3:10 to Yuma (1957), Mr. Majestyk (1974), 52 Pick-Up (1986), Jackie Brown (1997), Out of Sight (1998) och så klart remaken 3:10 to Yuma (2007).



Joe Kidd (Clint Eastwood) är en rikskändis, en prisjägare som får jobbet gjort och som du inte vill ha på andra sidan i ett slag. När en mexikansk bandit och revolutionär ledare vid namn Luis Chama (John Saxon) härjar i området och kämpar för rättvisa, får den mäktige ranchägaren Frank Harlan (Robert Duvall) nog. Tillsammans med ett par prickskyttar ska han ut på jakt och behöver en guide - Joe Kidd. Joe går motvilligt med på att ansluta sig till Harlan och hans gäng vars metoder Joe inte gillar. Så pass att hans lojalitet kanske inte kan köpas för pengar.



Vet inte om det bara var att man var upplagd för den här typen av film eller om den helt enkelt bara är bra, men gillar det här. Detta trots att handlingen egentligen inte är så speciell, karaktärerna är stabila utan att vara strålande och likaså prestationerna. Men trion Eastwood, Duvall och Saxon är ändå sköna att skåda i princip när som helst. De står för en självklarhet i sina respektive roller och man känner sig genast bekväm med dem. Även flera biroller är sköna, tänker främst på Don Stroud som Lamarr som Joe Kidd hamnar i gräl med och Paul Koslo som Roy. Sådana där karaktärsskådisar som det fanns gott om på den här tiden som alltid gjorde ett bra jobb i biroller som dessa.



En bidragande orsak till varför filmen har en gemytlig känsla står Lalo Schifrin för med sin musik. Det är klassiska västerntoner blandat med lite av hans minnesvärda toner från bl.a. Dirty Harry (1971). Gurkan dyker även upp här! Underskattat instrument som man sällan hör idag. Musiken sätter helt klart standarden och skapar rätt stämning. Även fotot av Bruce Surtees (son till trefaldigt Oscarsvinnande fotografen Robert Surtees) bidrar till det och ja, filmen går helt enkelt hem. Inga direkta svackor då längden hålls under 90 minuter. Något underskattad film skulle jag vilja påstå.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.5