Playtime

Titel: Playtime
Genre: Komedi
Land: Frankrike/Italien
År: 1967
Regi: Jacques Tati
I rollerna: Jacques Tati, Barbara Dennek, Georges Montant, Valérie Camille

Handling: För många människor framstår samhället som en labyrint, full av fallgropar. Så även för Monsieur Hulot. Likt en nyfiken upptäcktsresande irrar han in i Paris modernaste superkomplex. En garanterat dammfri miljö av plast och stålrör, komplett med flygterminal, superlyxhotell och en varumässa för uppfinningar som ingen behöver. Här finns allt. Utom möjligen fantasi. Två världar möts - och kolliderar. Den gamla, företrädd av Hulot, som försöker begripa vad som sker omkring honom, och den nya där människan försöker tämja sin otrygghet med hjälp av teknik.

Omdöme: Denna påkostade film där Jacques Tati lät konstruera ett helt litet hypermodernt samhälle, blev ingen ekonomisk succé men är en hyllad och omtyckt film. Vad som blir tydligt är att det inte är så värst mycket till handling. Istället är det en rad sammansatta scener där den något gammelmodige Hulot (Tati) kliver runt i en del av Paris som har det senaste (för 60-talet).



Hulot besöker en kontorsbyggnad för en anställningsintervju (?), men hamnar vilse och måste ta sig ut från labyrinten av kontorslandskap. Han träffar på ett gäng amerikanska turister som kommer med busslast till glasbyggnaderna i området för att gå på utställningsmässa där Hulot snart hamnar. Sedan bär det av till en restaurang/nattklubb där en gammal armékompis jobbar. Här får Hulot mest kliva åt sidan, men det är restaurangen som utgör det mesta av det roligaste med filmen.



Själva restaurangen har inte färdigställts när de första middagsgästerna börjar dyka upp. På typiskt franskt vis försöker de ändå hålla uppe en fasad av att allt är som det skall samtidigt som det är kaos bakom kulisserna. Här förs tankarna till The Party (1968) även om Hulot inte är i närheten av lika framstående eller klumpig som Hrundi V. Bakshi (spelad av Peter Sellers) är i den filmen. Här är det istället väldigt mycket som sker på en och samma gång. Detaljer man har svårt att greppa tag i fullt ut med endast en titt.



Under långa stunder sitter man och känner att det varken är särskilt roligt eller jättebra. Det är också helhetsintrycket av filmen. Men, det känns också som ett galet geni varit i farten. Det är en slags konstnärlig humor där det alltså inte är jätteroligt eller jättebra, men förmodligen en film som växer med tiden om den ses om. Utan tvekan är byggnaderna, både exteriörerna och interiörerna filmens stjärna. En fröjd att skåda. Svårt att betygsätta. Trea till stark trea med potential att växa.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.9