Another 52 Directors - Franklin J. Schaffner

Franklin J. Schaffner må inte vara lika känd för den breda publiken som många andra regissörer. Tittar man på några av filmerna han gjorde kan man snabbt konstatera att det var en klassregissör. En regissör som hade sin storhetsperiod under 60- och 70-talet efter att ha jobbat sig upp inom TV.

Hans fem filmer som valts ut visar prov på hans uppenbara känsla för att göra storslagna filmer utan att för den delen vara episka berättelser. Han fick en engagerad i både karaktärerna och historierna. Helt enkelt en duktig regissör som gjorde medryckande matinéer. Filmer att avnjuta under regniga dagar.




Plats #5

Planet of the Apes (1968)


Även om det inte är en personlig favorit så är det en film som var lite före sin tid. En film med inte minst ett minnesvärt slut och där man använde sig av masker och smink istället för cgi-effekter, med blandat resultat bör sägas.



Plats #4

The War Lord (1965)


Inte varje dag man ser den här typen av medeltida-film, men denna gör det bra. Den känns genuin i hantverket och bjuder på gott om intriger för att underhålla och ge något att ta med sig.



Plats #3

The Best Man (1964)


En något underskattad film och ett lite bortglömt politiskt drama som fint visar upp det politiska maktspelet bakom kulisserna. Två bra prestationer från Henry Fonda och Cliff Robertson i denna svartvita pärla.



Plats #2

Papillon (1973)


Välspelat av Steve McQueen och Dustin Hoffman i denna historia ute på djävulsön. En klassiker i sin genre och det är svårt att inte bli meddragen i de bådas historia.



Plats #1

Patton (1970)


George C. Scott ÄR verkligen Patton. En underbar prestation i en stark film. Ett krigsdrama som inte går av för hackor. Filmen vann Oscarn för bästa film, Scott vann för bästa huvudroll och Schaffner vann för bästa regi (tre av sammanlagt sju Oscars filmen vann).





Totalt har 6 filmer setts av Franklin J. Schaffner:

The Best Man (1964)
The War Lord (1965)
Planet of the Apes (1968)
Patton (1970)
Papillon (1973)
The Boys from Brazil (1978)

Totalt snittbetyg på samtliga 6 filmer (av 5.00) = 3.50

Babyteeth

Titel: Babyteeth
Genre: Drama/Komedi
Land: Australien
År: 2019
Regi: Shannon Murphy
I rollerna: Eliza Scanlen, Ben Mendelsohn, Essie Davis, Toby Wallace

Handling: När den allvarligt sjuka tonårstjejen Milla förälskar sig i knarkhandlaren Moses, blir det till hennes föräldrars värsta mardröm.

Omdöme: Dramakomedi från Australien med den alltid duktige Ben Mendelsohn och Toby Wallace som kändes igen från Boys in the Trees (2016). Det hela handlar om 16-åriga tjejen Milla (Eliza Scanlen) som en dag på perrongen blir påsprungen av Moses (Toby Wallace). Han är 23 och en pundare som blivit utslängd hemifrån. Milla blir med en gång förtjust i honom och hon tar med honom hem. Föräldrarna Henry (Ben Mendelsohn), som är psykiatriker och Anna (Essie Davis) som är hans patient och f.d. pianist är allt annat än förtjusta i Moses.



Då Milla är svårt sjuk behöver hon sina mediciner. Anna går också på mediciner, tabletter som hennes make skriver ut åt henne. Moses, ja han plockar på sig allt han kan komma över. Det blir början på en relation där föräldrarna inser att de inte kan hålla Milla borta från Moses. Istället får de se till att de kan hålla koll på dem på nära håll och kanske hålla det hela under kontroll. De vill även göra sin dotter lycklig under denna svåra period.



Det är utan tvekan mer ett drama än en komedi. Men speciellt inledningsvis finns där en del humor som skapar en del komiska situationer trots att situationen med Milla är allvarlig. Något av en bitterljuv film som nog växer en aning ju mer man tänker på den. En sak jag gillar är att den inte bara handlar om Milla och hennes sjukdom, utan föräldrarna, Moses, den gravida grannen, musikläraren och andra får också utrymme.



När allt är sagt och gjort blir det ett tyngre drama av det hela. Det skapas känslor och det blir en ganska fin liten film, även om humorn försvinner allt eftersom när allvaret gör sig påmint. Vi har en grupp människor som bryr sig om varandra. Människor som har sina problem och som inte alltid gör det man tror att de ska göra. Det är en del av den underliggande humorn som gör att man inte vet vad som ska hända härnäst eller vart det ska leda.



Finns helt klart en del att gilla med den här filmen som är värd en titt. Vi har en rad fina prestationer av de fyra huvudpersonerna och det bjuds alltså på en del humor mitt i ett tyngre ämne. Skönt att man inte gottar sig i en massa behandlingar och liknande, även om man alltmer blir medveten om hur allvarlig situationen är. Det gör man inte inledningsvis eftersom Milla vill leva ett så normalt liv som möjligt. Och hon är kär i Moses som ger henne mening, något föräldrarna inser. De är medvetna om att en relation med en äldre kille, som dessutom är narkoman inte är bra. Men om Milla är lycklig är det värt det. Trea till stark trea, men hamnar på det högre betyget när man fått smälta filmen lite mer. Den har helt enkelt något.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.9

The Girl Next Door

Titel: The Girl Next Door
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 2004
Regi: Luke Greenfield
I rollerna: Emile Hirsch, Elisha Cuthbert, Timothy Olyphant, Paul Dano, Chris Marquette, James Remar

Handling: Matthew, en duktig elev som går sista året på gymnasiet, blir kär i den nyinflyttade granntjejen Danielle; en sexig och snygg tjej som tycks ha allt. Snart får han veta att hon är en mycket speciell tjej - Danielle är nämligen en porrskådis. Matthew riskerar allt och får uppleva saker han aldrig kunnat tänka sig...

Omdöme: Ta Risky Business (1983) och valfri tonårskomedi så får man denna film. Det är oundvikligt att inte tänka på nämnda Risky Business med tanke på hela upplägget där en eskort blivit ersatt med en porrskådis.



Matthew (Emile Hirsch) är en av de bästa eleverna som går sista året i gymnasiet och har chansen att gå på ett fint college om han lyckas få ett stipendium. Han har jobbat hårt för sin dröm. Så pass att han undvikit att ha kul. Visst har han sina vänner Eli (Chris Marquette) och Klitz (Paul Dano), men de är också plugghästar. Så en dag flyttar blondinen Danielle (Elisha Cuthbert) in i grannhuset. Hon ska sitta husvakt åt sin moster som är bortrest. Matthew kommer nu göra allt för att få vara nära henne, vilket betyder att han kan gå miste om stipendiet.



Även om vi inte får den underbart stämningsfulla musiken av Tangerine Dream som i Risky Business, så blir det gott om sköna och passande låtar som används i soundtracket. Under den första halvtimmen kommer vi fint in i denna tonårsfilm som har en del romantik på gång mellan Matthew och Danielle. Så dyker Kelly (Timothy Olyphant) upp och dynamiken förändras en del. Matthew håller på att förlora sin tjej innan han ens hunnit lära känna henne. Han måste vinna hennes hjärta samtidigt som han får Kelly och andra att kämpa mot.



Det slår mig att Timothy Olyphant i rollen som Kelly lika gärna kunde ha varit en yngre Bill Paxton med sin stil och hur han pratar. Det blir även kul att se en fortfarande okänd Paul Dano innan sina roller i bl.a. There Will Be Blood (2007) och Prisoners (2012). Chris Marquette i rollen som filmstuderande Eli påminner om en ung John Cusack. Sköne James Remar ("Buffalo Bill") dyker också upp på ett hörn som porrfilmsproducenten Hugo Posh. Och så får man inte glömma Elisha Cuthbert som är som klippt och skuren för rollen som sexiga granntjejen Danielle.



En på sina håll trevlig, mysig och smårolig ungdomskomedi som alltså lånar en hel del från Risky Business (1983). Något av en modern version av den skulle man kunna säga, och det är inte helt fel. Dock är det inte någon perfekt film där en del saker blir för mycket medan annat inte går på djupet för att bli riktigt bra. Hela idén med porrindustrin är något osmaklig och kunde ersatts med något av lite mer klass. Trots allt en sevärd film som har en del av värde och ger tillräckligt för stunden.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7

Secret Window

Titel: Secret Window
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 2004
Regi: David Koepp
I rollerna: Johnny Depp, John Turturro, Maria Bello, Timothy Hutton

Handling: Mort Rainey är en framgångsrik författare. En dag dyker en man som kallar sig John Shooter upp och anklagar honom för att ha plagierat en av hans berättelser. Mort är övertygad om att allt kommer ordna sig så fort han får tag på tidskriften som visar att han skrev berättelsen först. Men det visar sig inte vara så lätt, och vem är egentligen denne underliga man?

Omdöme: Regissören David Koepp hade gjort Stir of Echoes (1999) innan han gjorde denna. Men han är nog mer känd som manusförfattare med manus till filmer som Jurassic Park (1993), Carlito's Way (1993) och Mission: Impossible (1996) innan dess. Här har han skrivit manuset som bygger på en historia av Stephen King.



Författaren Mort Rainey (Johnny Depp) har varit separerad från sin fru Amy (Maria Bello) i sex månader och han ska bara skriva på skilsmässopapperen för att fullborda skilsmässan. Men han älskar henne uppenbarligen fortfarande, trots att hon lever med en annan man, Ted (Timothy Hutton). Mort får dock annat att tänka på när en mystisk man dyker upp vid hans ensliga stuga. Mannen går under namnet John Shooter (John Turturro) och anklagar Mort för att ha plagierat hans berättelse. Då mannen visar att han menar allvar, måste Mort bevisa att han skrev den först. Snart börjar konstiga och skrämmande saker ske.



När man har att göra med Stephen King-berättelser får man vara beredd på både det ena och det andra. Med andra ord, det kan bli övernaturliga inslag och annat trams som förstör. Inte alltid, men ofta. Även om filmen hade setts en gång i tiden var det osäkert hur historien skulle arta sig. Om Mort skulle dras in i "den mörka sidan" med en massa övernaturligheter och fantasy. Skönt nog är det inte den typen av film utan mer av ett psykologiskt mysterium.



Johnny Depp får spela sin roll på ett sätt som påminner en del om rollen han spelade som bokdetektiven i den klart trevliga Polanski-filmen The Ninth Gate (1999). Den filmen och rollen är bättre än denna, men det är allt ett ganska trevligt mysterium vi får här också. Depp får gott sällskap av Turturro, Bello och Hutton och vi kan inte vara säkra på hur det ligger till förrän vi närmar oss slutet.



En sak som kunde gjorts bättre är om man visat mer av omgivningen runt Morts stuga. Skapa ännu mer stämning runt denna plats som känns som en bra skådeplats. Man får se en del, även följa med in i den närliggande staden där sheriffen och affärerna ligger till, men man hade velat ha lite mer. Istället blir det mest inne i hans stuga, vilket inte heller är helt fel. Något som annars är bra är att historien inte ballar ur och istället bjuder på en ganska bra avslutning som lämnar en lite nöjd, inte minst då det inte tar en övernaturlig utväg som alltså ofta kan vara fallet med Stephen King.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6

The Man Without a Face

Titel: The Man Without a Face / Mannen utan ansikte
Genre: Drama
Land: USA
År: 1993
Regi: Mel Gibson
I rollerna: Nick Stahl, Mel Gibson, Margaret Whitton, Geoffrey Lewis

Handling: Chuck vill lämna hemmet men lyckas inte med antagningsprovet för internatskolan. Under sommarsemestern upptäcker han att den vanställde och omtalade mannen som bor i närheten är en f.d. lärare.

Omdöme: I sin regidebut tog sig Mel Gibson an historien, baserat på en bok av Isabelle Holland om en vanställd man som avskärmar sig från omgivningen i sitt hus vid vattnet. Mannen är Justin McLeod (Gibson) som efter en olycka blivit brännskadad på ena sidan av ansiktet. Ryktena om vad som hänt och vad han gjort verkar vara lika många som antalet invånare.



Pojken Charles "Chuck" Norstadt (Nick Stahl) ska spendera sommaren 1968 i sommarhuset med sin mamma och två halvsystrar (samtliga tre med olika fäder). Chuck har misslyckats med antagningsprovet till en internatskola och vill nu plugga över sommaren för att ta provet på nytt. Det är då han träffar på McLeod och får reda på att han är en f.d. lärare som kan hjälpa honom.



Det blir lite av ett typiskt drama från den här eran i slutet av 80-talet och 90-talet. En film som handlar om vänskap och att inte ha förutfattade meningar eller lyssna på en massa rykten. Samtidigt som en vänskap byggs upp mellan Chuck och McLeod så kan ingen släppa det förflutna, varken Chuck, McLeod eller någon annan i det lilla samhället. Hur ligger det egentligen till? Ja, det kan man inte vara säker på. Men en sak kan man vara säker på och det är att Chuck finner en fadersfigur i McLeod som han saknat. Samtidigt får McLeod äntligen någon att spendera tid med, att känna sig som en människa igen och få lära ut.



Visst kan det inte mäta sig med Mel Gibsons nästa film, Oscarsvinnaren Braveheart (1995). Men detta är en gedigen regidebut och film som inte alls gör bort sig. Visst kan jag tycka att en del scener mellan lärare och student blir lite för mycket när de tar hjälp av Shakespeare för att agera ut scenerna tillsammans. Men lägger man det åt sidan, vilket man kan göra efter ett tag så får man en film med värme och dramatik. Allt är liksom lite lätt lagom med fotot, musiken, prestationerna, historien. Inget är strålande, men allt funkar.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

Time Lapse

Titel: Time Lapse
Genre: Sci-Fi/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 2014
Regi: Bradley King
I rollerna: Danielle Panabaker, Matt O'Leary, George Finn, Jason Spisak

Handling: Tre vänner upptäcker en mystisk maskin som tar bilder 24 timmar in i framtiden, och konspirerar att använda den för personlig vinning, tills oroväckande bilder börjar dyka upp.

Omdöme: Sci-fi behöver inte alltid betyda en massa effekter och cgi. Det behövs inte heller en jättebudget för att lyckas. Det här är ett typexempel på en film som gör mycket med små medel. Den utspelar sig i princip på tre platser, men lyckas trots det hålla uppe intresset under hela speltiden.



Callie (Danielle Panabaker), Finn (Matt O'Leary) och Jasper (George Finn) är tre vänner som bor ihop. Finn är vaktmästare på lägenhetskomplexet där de bor. Han är en lovande målare, men som har haft svårt med sin kreativitet. Callie är hans flickvän medan Jasper, ja han knaprar piller och spelar för pengar.



En dag får de samtal om att grannen mittemot inte betalat hyran och inte synts till på en vecka. Callie går dit för att titta till lägenheten och upptäcker då en maskin som verkar vara en jättekamera som är riktad mot deras vardagsrumsfönster. På väggen hittas en massa polaroidfoton som tagits av deras vardagsrum. Den försvunne grannen visar sig vara en pensionerad vetenskapsman som uppenbarligen uppfunnit denna maskin som tar bilder 24 timmar in i framtiden. De tre vännerna ser sin chans att använda maskinen för sin egen vinning, vilket givetvis inte kommer utan diverse problem längs vägen.



Det måste sägas att man var lite tveksam till en början när filmen drar igång och vi följer de tre vännerna. Men så fort de hittar maskinen, vilket sker efter knappa tio minuter så drar mysteriet igång. Man krånglar sedan inte till det med en massa effekter utan maskinen tar bilder varje kväll kl. 20 och polaroidbilden visar dem 24 timmar in i framtiden. Detta inkluderar tavlan Finn målat den dagen, vilket gör att han kan börja måla igen. Jasper har bara en sak i tankarna - att tjäna pengar på sitt spelande.



Filmen funkar inte bara delvis utan lyckligtvis håller det i sig ända till slutet. De tre skådespelarna sköter sig också, även om George Finn som Jasper känns något svagare inledningsvis. Men han funkar också längre in. Det finns något eller några saker som kanske inte förklaras fullt ut som man får fundera på även efter att filmen slutat. Men det är en kul liten film där girighet är ett farligt inslag som kan innebära att man inte alltid tar rätt beslut... Närmare en svag fyra än en rak trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5

Sideways

Titel: Sideways
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 2004
Regi: Alexander Payne
I rollerna: Paul Giamatti, Thomas Haden Church, Virginia Madsen, Sandra Oh

Handling: Miles Raymond är en nyskild och misslyckad författare. Han tar sin vän Jack, som är en före detta känd TV-skådis, på en veckas resa till "vinlandet" i Kalifornien där de utforskar sina liv med alla sina misslyckade förhållanden.

Omdöme: Filmen kom att vinna Oscarn för bästa manus (baserat på en bok av Rex Pickett) och hade ytterligare fyra nomineringar för bästa film, regi, manlig biroll (Thomas Haden Church) och kvinnlig biroll (Virginia Madsen). Noterbart att Paul Giamatti förmodligen är bäst, men fick ingen Oscarsnominering för bästa manliga huvudroll p.g.a. den starka konkurrensen. När filmen sågs runt tidpunkten när den kom så kändes den lite pretto och föll mig inte riktigt i smaken. Trots det gillade jag ändå något med den och har länge velat se om den. Skulle den visa sig bli bättre med tiden som ett gott vin?



Miles (Paul Giamatti) är en äkta vinnörd och, ja lite av en loser. Åtminstone ser han ner på sig själv, och de runt honom mest hela tiden. Han jobbar som högstadielärare och har skrivit klart sin första bok och väntar på svar om boken ska bli publicerad. Hans bästa vän, TV-skådisen Jack (Thomas Haden Church) ska gifta sig om en vecka, så Miles tar med honom till vintrakterna i Kalifornien. Där ska de dricka och äta gott, spela golf och ha trevligt tillsammans. Jack har dock lite andra planer. Han vill att de båda ska gå till sängs med ett par kvinnor för deras välmåendes skull.



Den veckolånga resan blir inte riktigt som Miles planerat den. Jack får mest som han vill, det är trots allt för hans skull resan görs. Men Jack vill även hjälpa sin vän Miles som han inser är negativ och deppig p.g.a. att han skiljde sig för två år sedan. Miles har inte kunnat gå vidare. Kanske kan han komma på andra tankar när Jack ser till att de båda går ut med vinkännande Maya (Virginia Madsen) och Stephanie (Sandra Oh).



Det första man måste poängtera är att våra två huvudpersoner Miles och Jack inte är några sympatiska människor. De är också rätt så olika i beteende, värderingar och tillvägagångssätt. Jack beter sig mer som ett svin, men Miles är så självupptagen att han varken kan bara lycklig eller få andra runt honom glada. Enligt Jack var Miles en gång i tiden en rolig kille som fick alla att skratta. Den Miles är som bortblåst nu då han mest agerar patetiskt. Det är ju det Jack försöker åtgärda genom att para ihop honom med Maya. Ja, samtidigt som han själv kan få en stund ihop med Stephanie, så klart.



En sak som gör Miles till något av ett svin i mina ögon är att han ser ner på folk. Han är själv medveten om att han inte är något speciellt, inte minst då han ser sig själv som en misslyckad författare som "bara" är en högstadielärare. Ödmjuk är han dock inte då han ser ner på både Maya och Stephanie p.g.a. deras yrken och kanske att de (i hans tycke) kan mindre om vin än vad han kan. Visst får han sig en tankeställare efter ett tag, och det är bra att han kanske kan inse sina misstag och förändras. Men det gör honom inte till en bättre människa när han från början dömer och alltså ser ner på folk.



Under filmens gång tänker jag att filmen saknar en viktig ingrediens, och det är hjärta. Även värme saknas för att det hela ska bli så mysigt och trevligt som det kunde och borde kunna bli. Det har mycket att göra med de två huvudpersonerna som alltså inte är några bra människor. Den som är mest mänsklig, uppvisar mest värme är istället Maya och lyckligtvis delar hon med sig en del av det till Miles. När man så närmar sig slutet får man trots allt lite värme och hjärta. Det kommer främst i form av vänskapen mellan Miles och Jack där man inser att de faktiskt stöttar varandra och finns där för varandra, trots att de är så olika och ser olika på saker. Det blir till slut en viktig detalj som gör att man får ihop filmen. En film som inte är utan humor, främst då man skrattar åt hur patetiska de två faktiskt är.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.5