Dark City - Director's Cut

Titel: Dark City
Genre: Mysterium/Thriller/Sci-Fi
Land: USA/Australien
År: 1998
Regi: Alex Proyas
I rollerna: Rufus Sewell, Jennifer Connelly, William Hurt, Kiefer Sutherland

Handling: John Murdoch vaknar ensam i ett främmande hotellrum. Han väcks av ett anonymt telefonsamtal där en röst säger att han är efterlyst för en serie brutala mord. Murdoch grips av panik - hans minns ingenting av sitt förflutna. När han försöker reda ut gåtan möter han en grupp olycksbådande varelser, vars kollektiva minne gör det möjligt att stoppa tiden, och förändra verkligheten.

Omdöme: Den "perfekta" mardrömmen drar igång när John Murdoch (Rufus Sewell) vaknar upp i ett badkar på ett hotellrum han inte känner till. Taklampan svajar fram och tillbaka och telefonen ringer. John svarar och får av Dr. Schreber (Kiefer Sutherland) reda på att han är efterlyst för flera mord och att de är på väg att hämta honom. De är dock inte polisen utan något annat, men det vet inte John då. De är flintskalliga, smala män klädda som Gestapo med sina långa rockar och hattar.



John behöver ta reda på vem han är och vad det är som hänt och händer, och det illa kvickt. I hotellobbyn får han reda på att de hittat hans plånbok på Automat, en diner i närheten. Han får nu reda på sitt namn, adress och att han verkar vara gift med Emma (Jennifer Connelly) som han dock inte kommer ihåg, precis som det mesta. Polisen Frank Bumstead (William Hurt) utreder fallet som han tagit över från en kollega som blivit galen. John, Emma och Frank måste lösa mysteriet en gång för alla och Dr. Schreber är nyckeln.



Å ena sidan är det här en typ av film som har precis det jag uppskattar. Mysteriet har många lager att utforska och filmen har en stark noir-influerad känsla över sig. Detta har inte minst skapats med hjälp av scenografi som prickar rätt på mer än ett sätt. Bilarna, modet, skyltarna osv. ger en 50- och 60-tals atmosfär som är perfekt. Detta kombineras med lite mer futuristiska inslag. På många sätt kan man likna filmens look med Gattaca (1997), en annan film som lyckas mycket bra med sin noir-atmosfär där man kombinerat 50-/60-tal med futuristiska inslag. Även lite Blade Runner (1982), även om det inte är lika futuristiskt här.




Å andra sidan får man saker som funkar mindre bra. Alla scener som utspelar sig under jorden där vi får ta del av "främlingarna" som består av en armé med flintskalliga män i långa läderrockar är svaga. Det ska vara sci-fi, men känns mer som fantasy vilket inte är något positivt. Detta borde ha tonats ner och bytts ut mot något som hade funkat bättre. De funkar däremot bättre ute bland folk när de likt Gestapo-agenter gör hembesök för att förhöra, söva och i vissa fall döda människor.




Ett annat inslag som inte får till det är musiken vilket självklart blir tråkigt då det tar ifrån stämningen som byggs upp av fotot och scenografin som alltså håller hög klass. Inte minst blir musiken uppenbart skrikig och opassande under jakt, slagsmål och andra lite mer actionbetonade scener. Dessutom får Jennifer Connelly sjunga en två-tre gånger då Emma är sångerska på en nattklubb. Tyvärr är hon ingen vidare sångerska så det blir mest en pina att ta sig igenom hennes uppträdanden, även om det annars inte är något fel på stämningen i nattklubbsscenerna. Det bör noteras att de använt hennes sångröst i denna Director's Cut-version. I bioversionen var det en annan (bättre, förmodar jag) sångröst som ersatte Connellys sångröst.



Det är med andra ord en film med två distinkta världar. En som funkar perfekt och bjuder på härlig neo-noir med gott om mystik och stämning. Och en som förstör med scenerna under jorden med de flintskalliga männen och den oftast svaga musiken. Det är synd då det är en film som hade kunnat bli riktigt bra, ja en modern klassiker om den inte varit så himla ojämn.



De som uppskattar de flintskalliga männen och de mer fantasyliknande sci-fi-inslagen uppskattar säkerligen filmen ännu mer. För egen del är det synd att den inte lyckas fullt ut, likt nämnda Gattaca (1997). Filmen hade setts tidigare, dock ej denna drygt 10 minuter längre DC-version som (förutom Jennifer Connellys sångröst) nog är versionen att se. En film som ger väldigt blandade känslor. Ibland ligger betyget på en fyra, ibland på en tvåa.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.6