Revolutionary Road (Revisited)

Titel: Revolutionary Road
Genre: Drama
Land: USA/Storbritannien
År: 2008
Regi: Sam Mendes
I rollerna: Leonardo DiCaprio, Kate Winslet, Kathy Bates, Michael Shannon

Handling: I Connecticut under mitten av 50-talet lever April och Frank Wheeler. De är ett ungt, framgångsrikt par som bor med sina barn i en trevlig villaförort. Men under den polerade och självsäkra ytan bubblar frustrationen hos dem båda. Övertygade om att de vill ha ut mer av livet än sina medelmåttiga grannar, bestämmer paret sig för att flytta till Paris, där de hoppas få utlopp för sina mer konstnärliga sidor.

Omdöme: På sätt och vis kan man se vissa likheter med Sam Mendes tidigare film American Beauty (1999). Den stora skillnaden är att det här är ett rent depp-drama. Det är inte helt nattsvart och blytungt, men inte långt därifrån. Detta var också något jag kände första gången filmen sågs. Det var dock något som drog tillbaka mig då jag hade på känn att filmen skulle kunna uppskattas mer vid omtitt.



Frank Wheeler (Leonardo DiCaprio) jobbar på kontor inne i stan som försäljare. Han trivs inte med sitt jobb och gör inte mer än han behöver. Hans fru April (Kate Winslet) är hemmafru som tar hand om hemmet och parets två barn. De bor i ett trevligt villaområdet på Revolutionary Road. Utåt sett ses de som det perfekta unga paret, inte minst av deras grannar. Men istället för att vara lyckliga för vad de har känner de båda att de vill ha mer, ha något annat. Då kommer April med idén att de ska flytta till Paris. Frank kan ta det lugnt och försöka hitta vad han vill hålla på med och April kan ta ett jobb som sekreterare så länge. Men är det realistiskt att lämna allt bakom sig med två små barn? Kommer verkligheten hinna ikapp dem eller kan de gå efter sin dröm?



Vid sidan av att filmen känns och är ett enda långt deprimerande drama så har den ett till element som gör att det inte funkar fullt ut. Det är de två prestationerna av DiCaprio och Winslet. De är båda bra, men med tanke på rollerna och materialet de har att jobba med borde de fått en att känna mer. Istället känns det något onaturligt, teatraliskt och inövat. Lite som en pjäs där de ställs mot varandra och ska agera istället för att kännas naturliga. Med bättre, mer passande skådespelare hade det kunnat bli något mer. Dessutom är varken Frank eller April direkt sympatiska personer, snarare tvärtom. Även intressant att Michael Shannon blev Oscarsnominerad för bästa manliga biroll trots att han endast är med i två-tre scener. Så imponerande är han inte i dessa scener för en nominering, och man har sett honom bättre i andra roller.



Det blir svårt att uppskatta och gilla den här filmen ordentligt, trots att den är bra. Bra på ett sätt där det känns som att den vill vinna priser och kanske förlorar lite hjärta och värme. För det finns inte mycket av den varan. Det blir mest ett äktenskap som lever på lånad tid och där filmen främst går ut på att de ska gräla. Då det alltså känns något teatraliskt och inte helt naturligt när de håller på så förlorar också filmen den genomslagskraft som hade kunnat finns där. Det är fortfarande en bra film, men en kall och deppig film som är svår att tycka om fullt ut.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3