Titel: Sling Blade
Genre: Drama
Land: USA
År: 1996
Regi: Billy Bob Thornton
I rollerna: Billy Bob Thornton, Lucas Black, Natalie Canerday, Dwight Yoakam, John Ritter, J.T. Walsh, Robert Duvall
Handling: Den efterblivne Karl har suttit inspärrad i 25 år för mord på mamman och hennes pojkvän. Brottet begicks när Karl var 12 år och nu ska han återvända till sin hemstad i Arkansas för att börja ett nytt liv i frihet. Men Karl balanserar på en tunn linje mellan naiv vänlighet och våldsamt humör.
Omdöme: I sin regidebut, baserat på hans kortfilm Some Folks Call It a Sling Blade (1994) vann Billy Bob Thornton en Oscar för bästa manus och nominerades för bästa huvudroll. Han spelar Karl som släpps ut från mentalsjukhuset efter att ha suttit där under hela sitt vuxna liv. Karl återvänder till sin hemstad i Arkansas, men har ingenstans att ta vägen och ingen att vända sig till. Med lite hjälp får han ett jobb som mekaniker och träffar den 12-årige pojken Frank (Lucas Black) som han blir vän med. Så pass att Frank och hans mamma Linda (Natalie Canerday) låter honom bo i deras garage.
Karl är en simpel man som ses som efterbliven, men godhjärtad och vänlig. Hans förflutna berättar han om till de som vill höra och kommer honom nära. Nära kommer han pojken Frank, Linda och hennes vän och chef Vaughan (John Ritter) som hon jobbar med i en matbutik. Lindas pojkvän Doyle (Dwight Yoakam) behandlar henne och Frank allt annat än väl, men ibland är han snäll, tycker hon. Doyle visar dock tydligt att han inte gillar varken Karl, Vaughan eller Frank.
Det är en mycket fin regidebut av Billy Bob Thornton som även övertygar i huvudrollen. Han tvingades dock klippa ner filmen en aning av en viss Harvey Weinstein som hade köpt rättigheterna till filmen. Denna Director's Cut-version är 12-13 minuter längre än bioversionen och enligt Thornton återställer den scener så som han hade tänkt sig från början. Utan att minnas skillnaden med bioversionen så finns inte mycket att klaga på med denna version. Visst finns det partier där vissa scener känns lite utdragna, men inte så att det stör. Den tar helt enkelt tid på sig att berätta sin historia och låta Karl (och Billy Bob Thornton) få berätta sin historia.
Två filmer som bitvis gör sig påminda är Paris, Texas (1984) och The Straight Story (1999) i känslan filmerna frambringar. Men även en del med hur huvudpersonerna i samtliga fall berör människorna de möter under resorna de gör. Även om detta inte är en road movie som de två nämnda filmerna så är det ändå en personlig resa Karl gör tillsammans med inte minst Frank.
Det finns en scen mellan Karl och Vaughan där de har ett samtal över lunch. Vaughan säger till Karl att han verkar vara en betänksam man. Karl svarar med något i stil med att han tänker på om han ska ta med sig pommes fritesen hem. Men senare visar det sig att Karl inte är så enkelspårig som folks intryck av honom är till en början. Pojken Frank verkar känna detta tidigt och säger att han känner sig lugn runt Karl, trots att han vet hans bakgrund.
Vi får ett finstämt, starkt och välspelat drama. Vid sidan av Thornton får John Ritter och inte minst Dwight Yoakam mest att jobba med och gör det bra, inte minst musikern Yoakam i en av sina tidigaste roller som den elake Doyle. Notera även mindre roller av J.T. Walsh, Robert Duvall och Jim Jarmusch. När Jarmusch dyker upp tror jag först att Billy Bob Thornton spelar en dubbelroll. Vad gäller J.T. Walsh är han helskön och kunde gärna ha fått vara med mer än sina två scener.
5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 8.0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar