måndag 31 augusti 2020

United 93 (Revisited)



Titel: United 93
Genre: Drama/Thriller
Land: USA/Storbritannien/Frankrike
År: 2006
Regi: Paul Greengrass
I rollerna: Ben Sliney, David Rasche, Olivia Thirlby, Gregg Henry

Handling: Berättelsen om vad som hände ombord på United Flight 93, planet som sägs var ämnat att krascha i Vita huset men som istället kraschade i Shanksville, Pennsylvania, när passagerarna bestämde sig för att gå till motattack mot kaparna.

Omdöme: Det är helt sjukt att det snart gått 20 år sedan attackerna den 11:e september. En fasansfull dag som förändrade en hel del. Inget kom att bli sig likt. Att låta britten Paul Greengrass regissera visade sig vara helt rätt. Denna regissör som efter verklighetsbaserade Bloody Sunday (2002) och actionthrillern The Bourne Supremacy (2004) hittade rätt balans i denna starka historia.



Historien väljer att främst fokusera på det fjärde planet, United 93 som lämnade Boston och skulle flyga till San Francisco denna morgon. Fyra terrorister planerar att kapa planet. Flygtornen i Boston och New York får det snart hett om öronen när ett första flyg misstänks ha kapats. Till en början har man svårt att tro att det kan vara sant, men när det första planet träffar det ena tornet i New York, misstänker man att det kan ha varit det kapade planet de förlorat kontakt med. När det så uppenbarar sig att det kan finnas fler kapade plan utbryter en minst sagt panikartad och stressig situation. Amerika är under attack.



Trots att man vet hur det kommer att gå är det ofrånkomligt att inte bli medryckt i berättandet. Och när en film lyckas skapa så mycket känslor så vet man att det är en bra film, mycket bra film. Detta trots, eller tack vare att man valt att inte använda sig av kända skådespelare i rollerna. Att inte ha typ Tom Hanks, Matt Damon, Sandra Bullock eller Denzel Washington gör väldigt mycket. Det handlar nämligen inte om individen utan gruppen.



Bland skådespelarna finns en del namn man känner igen, men de är inte många. David Rasche var bl.a. med i An Innocent Man (1989). Olivia Thirlby såg man i Between Us (2016). Och så Gregg Henry i bl.a. Body Double (1984). De två senare kände jag dock inte igen här. Annars har man tagit med flera personer som spelar sig själva, som t.ex. de i flygtornen, militären och även riktiga piloter och flygvärdinnor, något som absolut visar sig vara rätt val.



Det blir en minst sagt svettig filmupplevelse som hoppar mellan flygtornen, den militära ledningscentralen och ombord planet. En mycket intensiv, dramatisk och stark film som varken gottar sig i det hela eller blir för hjältemodig. Nästan som att se en dokumentär som filmats mitt under händelserna. Det är ett väldigt gott betyg till samtliga inblandade, inte minst Paul Greengrass som Oscarsnominerades för bästa regi. Den andra Oscarsnomineringen kom för bästa klippning, som även den håller högsta klass. Noterbart att det smart nog inte är så mycket skakig kamera som man skulle kunna tro med Greengrass.



Man har hittat precis rätt balans filmen igenom. En film som skapar en olustig och kuslig stämning, som får en att känna och ger en klump i halsen-upplevelse. Trots detta är jag glad över att ha sett om filmen. Var nämligen inte alls säker på om filmen skulle funka lika bra som första gången den sågs. Visade sig att den kanske funkade ännu bättre nu...

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0 alt. 8.5
IMDb: 7.5

söndag 30 augusti 2020

Quai des Orfèvres



Titel: Quai des Orfèvres / Polishuset
Genre: Kriminaldrama/Mysterium
Land: Frankrike
År: 1947
Regi: Henri-Georges Clouzot
I rollerna: Bernard Blier, Suzy Delair, Louis Jouvet, Simone Renant

Handling: Ett triangeldrama med en sångerska i fokus slutar med mord. Men vem var egentligen skyldig och vad var motivet? Polisen har en diger uppgift framför sig.

Omdöme: I detta tvättäkta svartsjukedrama ser vi maken och låtskrivaren Maurice Martineau (Bernard Blier) misstänka sin fru, sångerskan Jenny Lamour (Suzy Delair) med att vara otrogen. Bara om en man hälsar på Jenny tror han det värsta. Droppen blir när ökände snuskhummern Brignon (Charles Dullin) bjuder Jenny på en privat middag. Maurice blir vansinnig och hotar Brignon till döds inför vittnen. När Brignon hittas död i sitt hem, har både Maurice och Jenny varit där men håller det hemligt från varandra. Den enda de båda berättar det för är deras gemensamma vän, fotografen Dora Monier (Simone Renant).



Eftersom Maurice och Jenny båda är i musikbranschen, får man (genomlida) en del övning och uppträdanden. Inte uselt, men något temposänkande på sina håll. Överhuvudtaget är filmen lite för långdragen för att kännas direkt spännande. Den puttrar dock på och har en del på gång under ytan.



När svartsjukedramat gett oss en död kropp, kopplas franska motsvarigheten till Scotland Yard (Quai des Orfèvres) in på fallet. Polisinspektör Antoine (Louis Jouvet) får ta hand om utredningen då han är jourhavande denna kväll. Han är allt annat än glad över detta då han planerade att spendera kvällen med sin son. Antoine visar sig vara en lite säregen man, och hans överordnade är inte helt övertygade om han kan få fram resultat. Antoine börjar luska i fallet och försöka komma till botten med mordmysteriet. Detta samtidigt som makarna Maurice och Jenny tampas med sina starka skuldkänslor.



Det blir kanske som bäst när Maurice planerar att mörda Brignon och behöver ett alibi för kvällen. Sedan är polisen Antoine en skön karaktär som snart går Maurice och Jenny på nerverna. Hans polisarbete är metodiskt och sakta men säkert når han resultat. Det är inte en Poirot eller liknande som listar ut saker, utan det är genom bevis, ledtrådar och förhör, ja rent polisarbete som han kanske han lösa mordmysteriet.



Det är minst lika mycket ett drama om skuldkänslor och hur det påverkar förhållandet som det är ett mordmysterium. Maurice och Jenny kan inte prata med varandra om det inträffade och det äter upp dem inombords. Den iskalla vännen och grannen Dora är den mest underskattade pjäsen i dramat. Lite av en potentiell femme fatale. Gillar även Simone Renant som spelar Dora bäst i filmen, tillsammans med Louis Jouvet som polisen Antoine. Sammantaget är det inte en av mina Clouzot-favoriter, men tokig är den inte.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.8

lördag 29 augusti 2020

Le Corbeau



Titel: Le Corbeau / The Raven / Korpen
Genre: Drama/Mysterium/Kriminalare
Land: Frankrike
År: 1943
Regi: Henri-Georges Clouzot
I rollerna: Pierre Fresnay, Ginette Leclerc, Micheline Francey, Pierre Larquey

Handling: I en liten fransk by börjar sarkastiska brev spridas som med förolämpande formuleringar avslöjar hemligheter om invånarna. I takt med att ilska och misstro växer i samhället ökar kraven på att den skyldiga ska hittas och straffas.

Omdöme: Året efter mysteriet The Murderer Lives at Number 21 (1942) följde Henri-Georges Clouzot upp det med ännu ett mysterium med denna verklighetsinspirerade historia. Det hela utspelar sig i en liten fransk by där anonyma brev börjar dyka upp hos folk runt om i byn. Brev som är signerade med Le Corbeau - Korpen. Brev som avslöjar mörka hemligheter om invånarna i byn, vilket givetvis blir en snackis. I takt med att fler och fler brev dyker upp, ökar spänningarna i det lilla samhället när folk börjar peka finger och misstänka varandra.



Dr. Rémy Germain (Pierre Fresnay) är huvudmåltavla och smutskastas gång på gång i breven, inte minst anklagas han för att utföra illegala aborter. Dr. Germain, som flyttat till byn för bara ett par år sedan, försöker lista ut vem som ligger bakom det hela. Men det finns en rad misstänkta, ja i princip vem som helst i det lilla samhället kan vara skyldig. De flesta har nämligen anledning till att vilja ge sig på honom. Problemet är bara att det väcker misstanke och oro bland samtliga vilket kommer leda till skvaller och dödsfall...



Det må inte bara den mest fartfyllda film man sett, inte heller direkt spännande. Men det är ett smart skrivet manus som elegant låter en bekanta sig med byns invånare, och de många misstänkta. Intrigerna är många och en hel del går via Dr. Germain som anklagas för både det ena och det andra i breven varav vissa är adresserade till honom. Sammanlagt blir det hundratals brev som skickas, samtliga signerade av Korpen.



Filmen blir nog som bäst under den sista halvtimmen, vilket jag även tyckte första gången filmen sågs (på Cinemateket). Nu ökar spänningen och mysteriet tätnar till ordentligt när de misstänkta konfronteras en gång för alla. Och när röken har lagt sig har man bjudits på ett trevligt mysterium som kanske tar ett tag på sig att verkligen komma igång, men som alltså ger oss tid att lära känna de inblandade. Mer mysig matiné än kvällsspänning.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.9

torsdag 27 augusti 2020

Tenet



Titel: Tenet
Genre: Action/Sci-Fi
Land: Storbritannien/USA
År: 2020
Regi: Christopher Nolan
I rollerna: John David Washington, Robert Pattinson, Elizabeth Debicki, Kenneth Branagh, Michael Caine

Handling: I en skuggvärld av spionage på hög internationell nivå är ordet Tenet det enda redskap en agent har för att rädda mänskligheten. Hans mål utvecklas under det att uppdraget utförs. Bortom tiden. Inte tidsresor. Inversion.

Omdöme: Att Christopher Nolan levererar högklassig film är det ingen som missat. Att försöka överträffa sina tidigare filmer är smått omöjligt, men fy den som ger sig. Därför har han gjort denna ambitiösa film som handlar om internationellt spionage. Det är inte direkt anmärkningsvärt i sig utan det är vad vår protagonist ska försöka stoppa som leder till att Nolan försöker ta berättandet till det yttersta.



Som filmens protagonist ses Denzel Washingtons son John David Washington. Efter att ha klarat av ett riskabelt test för organisationen han jobbar åt, sätts han på "Tenet". Det enda han vet är att han ska försöka förhindra tredje världskriget, men så mycket mer får han inte reda på när han kastas in i uppdraget. Till sin hjälp får han kollegan Neil (Robert Pattinson) och snart leder spåren dem till den rysk-brittiske vapenhandlaren Andrei Sator (Kenneth Branagh). Sator sitter på nyckeln, något stort från framtiden som kan vara förödande för mänskligheten. För att komma nära Sator behöver de nästla sig in hos hans fru, Kat (Elizabeth Debicki).



Man kan inte förvänta sig något annat än en storskalig film på hög nivå när Nolan är i farten. Filmen skulle kunna liknas vid en blandning mellan hans egna Inception (2010), Mission: Impossible-filmerna och James Bond. Faktiskt en hel del James Bond över det hela, fast med starka sci-fi inslag. Inslag som inte visar sig vara så mäktiga som Nolan nog hade tänkt sig när han kom på idén. Det är givetvis lite häftigt, men effekten blir inte någon wow-upplevelse. Effekten av att tiden, föremål och människor rör sig baklänges är kul i sig, men blir faktiskt inte så värst speciellt under biljakter och slagsmål.



Vad som funkar klart bra är stämningen som infinner sig i princip från början. En inledning som likt The Dark Knight (2008) sätter nivån tidigt med pulserande musik av Ludwig Göransson och en attack i ett operahus. Det är sedan inget fel på varken musiken, fotot eller ljudet under filmens gång som får det att skaka och kännas i hela kroppen. De där scenerna när man känner att allt faller på plats är inte så värst många, men när det sker är det en skön känsla.



Valet att ha John David Washington i huvudrollen visar sig vara ett något oinspirerat val om man ska vara ärlig. Gör inte bort sig på något sätt, men känns lite trist, utan glöd för att ge något mer än vad som behövs i rollen. Robert Pattinson funkar desto bättre vid hans sida. Elizabeth Debicki är nog bäst tillsammans med Kenneth Branagh som båda funkar bra i sina roller. Branagh får spela ett ryskt äckel som verkligen beter sig som ett svin, och han passar bra för det. Debicki, som är väldigt lång (1.90), växer in i sin roll och får spela mer än bara ett offer som det först verkar.



Sammanfattningsvis får man säga att filmen känns något för invecklad för sitt eget bästa. En del hade gott kunnat förenklas för att ge bättre och tätare effekt. Det är som tidigare nämnts ett ambitiöst projekt, men Nolan lyckas inte överträffa flera av sina främsta filmer. Snarare känns det som han försökt överlista sig själv och komma med något nytt, smart sätt att ta det hela till nästa nivå. Det är god underhållning, fartfyllt och ytterst välgjort. Men det kommer inte upp i samma tillfredsställande slutresultat som i hans bästa stunder.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.3

---

Om visningen: Tidig visning på IMAX som tar max 50 personer under dessa tider. Det är gott om plats mellan besökarna och raden bakom är helt tom (avspärrad).

Man har vid det här laget accepterat att IMAX på Mall of Scandinavia i Solna inte är riktig (stor) IMAX, men det är fortfarande en upplevelse att se en sån här film i formatet. En del scener blir riktigt mäktiga när ljudet får sätena att skönt vibrera till spänningen på duken.

Endast ett fåtal reklamfilmer (fyra-fem stycken) visas plus ett par trailers innan filmen kan börja. Viss skillnad mot reklam i drygt en halvtimme. Oerhört skönt att slippa.

onsdag 26 augusti 2020

Summer of '42



Titel: Summer of '42 / Sommaren 42 - finns i varje mans liv
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1971
Regi: Robert Mulligan
I rollerna: Jennifer O'Neill, Gary Grimes, Jerry Houser, Oliver Conant

Handling: Dagdrömmaren Hermie och hans vänner Oscy and Benjie spenderar sommaren 1942 på en ö med sina föräldrar, skyddade och inte berörda av andra världskriget. Deras största problem är istället att hitta tjejer. Hermie blir förälskad i den äldre Dorothy som är gift med en krigspilot. När hennes man återvänder till kriget söker hon tröst hos Hermie.

Omdöme: Året är 1942 och andra världskriget är i full gång. Men för Hermie (Gary Grimes) och hans två vänner Oscy (Jerry Houser) och Benjie (Oliver Conant) är kriget långt ifrån deras tankar. Istället spenderar de sommaren på en semesterö med sina familjer. Tonårskillarna tänker endast på tjejer och hur de ska få ihop det. För Hermies del är det en sommarförälskelse i Dorothy (Jennifer O'Neill). Hon är äldre och gift, men när hennes man åker över till Europa är hon ensam. Hermie ser sin chans att bekanta sig med sin drömkvinna.



Filmen bygger på författaren Herman Rauchers egna upplevelser under sommaren 1942. Det är med oförstörda, smått naiva ögon historien är berättad. Tonårskillarna har kul tillsammans och i många fall är de barnsliga, åtminstone Hermies vänner som han uppfattar som omogna. Filmens ton blir därför relativt lättsam under stora delar av filmen. Till stor del är det en ungdomsfilm om att växa upp, med relativt svaga prestationer av de tre killarna.



Fotot har en nästan drömlik känsla över sig och fångar sommarkänslan med ljuset. Fotot blev också Oscarsnominerat, precis som klippningen och manuset av Herman Raucher. Det blev en Oscarsvinst och det för musiken av Michel Legrand. Musik som inte minst består av en vacker huvudmelodi som definitivt skapar fin stämning.



Om filmen inleder och under stora delar blir lite barnslig och omogen, så blir det helt andra toner längre fram. Hermie och Dorothy kommer närmare varandra efter att han hjälpt henne med det ena och det andra. Och när man kommer till avslutningen får man ett högst minnesvärt avslut som även kommer något oväntat. Oväntat då filmens ton alltså varit klart annorlunda, nästan missvisande med tanke på vad som väntar under sista delen av filmen. Det är ett typexempel på en film där slutet höjer filmen, som skapar en hel del känslor. En bitterljuv film som man kan säga har lite två sidor.



Stanley Kubrick lär ha älskat filmen. Så pass mycket att filmen visas på TV i en scen i hans klassiker The Shining (1980). Att han själv var lika gammal som Hermie var i filmen år 1942 kan ha spelat in då nostalgifaktorn säkerligen var hög...

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.2

tisdag 25 augusti 2020

Another 52 Directors - Roger Donaldson



Roger Donaldson, australiern som blev nyzeeländare har man sett en del filmer av. En regissör som nog flyger under radarn för de flesta då han kanske inte gjort de där riktiga storfilmerna. Flera fina filmer har han dock att visa upp och fem bra filmer var inte särskilt svårt att få ihop.

Egentligen inte så komplicerat vad gäller rangordningen. Den känns relativt given. Två filmer med Anthony Hopkins, två med Kevin Costner och en dokumentär. En trevlig lista med fem kvalitativa filmer.




Plats #5

The Bounty (1984)


Högt produktionsvärde med flera fina prestationer och gott om stämning skapad av Vangelis smått magiska huvudmelodi.



Plats #4

McLaren (2017)


En intressant inblick i mannen bakom F1-stallet och bilen McLaren, Bruce McLaren. En dokumentär mer om personen än bilarna, även om de givetvis också spelar en viktig roll.



Plats #3

The World's Fastest Indian (2005)


Anthony Hopkins är mycket bra i denna verklighetsbaserade historia om en nyzeeländare som gick efter sin dröm. Fin och känslosam liten historia och film.



Plats #2

Thirteen Days (2000)


Laddat politiskt drama om Kubakrisen 1962. En välspelad, tät och fascinerande historia som berättas med rätt fokus.



Plats #1

No Way Out (1987)


En favoritthriller som tål att ses i alla väder. Skapar gott om stämning och spänning. Kevin Costner, Gene Hackman och Will Patton är alla klart bra i en film som är en av 80-talets bättre thrillers.





Totalt har 14 filmer setts av Roger Donaldson:

The Bounty (1984)
No Way Out (1987)
Cocktail (1988)
Cadillac Man (1990)
White Sands (1992)
The Getaway (1994)
Species (1995)
Dante's Peak (1997)
Thirteen Days (2000)
The Recruit (2003)
The World's Fastest Indian (2005)
The Bank Job (2008)
The November Man (2014)
McLaren (2017)

Totalt snittbetyg på samtliga 14 filmer (av 5.00) = 3.14

måndag 24 augusti 2020

Thirteen Days



Titel: Thirteen Days / Tretton dagar
Genre: Drama
Land: USA
År: 2000
Regi: Roger Donaldson
I rollerna: Kevin Costner, Bruce Greenwood, Steven Culp, Dylan Baker

Handling: Kubakrisen 1962. Ett av de farligaste ögonblicken i modern historia. Under tretton högdramatiska dagar i oktober 1962 befann sig världen på randen av en dittills fullständigt otänkbar katastrof. Över hela jorden väntade människor oroligt på utgången av en politisk, diplomatisk och militär konfrontation, som hotade att sluta i ett kärnvapenkrig mellan de båda supermakterna USA och Sovjetunionen.

Omdöme: Tretton år efter att ha samarbetat på No Way Out (1987), var det dags för Kevin Costner och regissören Roger Donaldson att åter samarbeta. Denna gång i detta politiska drama som utspelar sig under tretton dagar i oktober 1962. Tretton dagar som var på väg att sluta med ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen.



Kenny O'Donnell (Kevin Costner) är personlig rådgivare åt president John F. Kennedy (Bruce Greenwood). De två tillsammans med JFK:s bror Robert F. Kennedy (Steven Culp) är den innersta kretsen som tillsammans måste fatta de svåraste besluten för att försöka undvika tredje världskriget. En rad långdistansmissiler har upptäckts på Kuba och USA måste agera snabbt innan missilerna blir redo att avfyras.



Med en speltid på runt 150 minuter skulle det vara godtagbart om filmen hade sina svackor och ett långsammare tempo. Så är dock inte fallet. Det är ett politiskt drama som är effektivt berättat och har en hel del på gång. Det hjälper att ha bra och passande skådespelare, men minst lika viktigt är hur man väljer att berätta historien. Det är i princip fullt fokus på att arbeta med krisen och uppgifterna de har att jobba med istället för att blanda in familjerna så mycket, vilket känns helt rätt.



Den här typen av laddade politiska dramer kom det en hel del effektiva filmer av under inte minst 60-talet, då kalla kriget var på sin topp. Inte så konstigt med andra ord. Det finns dock en del modernare filmer som är ganska effektiva de också. En som kommer upp i tankarna under filmens gång är John Frankenheimers sista film Path to War (2002), en film som också utspelar sig under det politiskt laddade 60-talet.



Är man upplagd för den här typen av film så är detta utan tvekan en att se. Mysigt på något sätt, trots att temat är superallvarligt och politik inte må vara ett favoritämne. Fast den här typen av politisk film, där det inte spelar någon roll vilket parti det handlar om blir nog bäst. Det är inblicken i det politiska maktspelet, intrigerna, spänningarna och dramatiken som skapas som till hög grad är fascinerande. När det istället handlar om republikaner eller demokrater, höger eller vänster, ja då har det en tendens att bli vinklat istället för att i första hand berätta en intressant historia som man gör här.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.3