Dogs Don't Wear Pants

Titel: Koirat eivät käytä housuja / Dogs Don't Wear Pants
Genre: Drama/Romantik/Komedi
Land: Finland/Lettland
År: 2019
Regi: Jukka-Pekka Valkeapää
I rollerna: Pekka Strang, Krista Kosonen, Ilona Huhta, Jani Volanen

Handling: Fyra år efter att ha förlorat sin fru i en drunkningsolycka är hjärtkirurgen Juha fortfarande förlamad av sorg. När han följer med sin tonårsdotter till en piercingstudio på hennes födelsedag möter han den karismatiska dominatrixen Mona. Från den stunden förändras hans liv totalt.

Omdöme: Finsk film hör inte till de mest sedda, men ibland dyker det upp sådana som väcker ens intresse och får till det. Euthanizer (2017) var en trevlig överraskning. Kunde denna film av Jukka-Pekka Valkeapää följa i dess fotspår mån tro? Trailern såg lovande ut och även om filmen handlar om lite det man trodde så visar sig filmen inte riktigt vara som väntat.



Juha (Pekka Strang) försöker gå vidare efter fruns drunkningsolycka och uppfostra sin numera tonårsdotter Elli (Ilona Huhta) på egen hand. Hon försöker para ihop honom med en fröken på sin skola. Han är upptagen med sitt yrke som hjärtkirurg och isolerar sig mest resten av tiden. Men när han tar dottern till en piercingstudio på hennes födelsedag, upptäcker han en intressant verksamhet i byggnaden. Det är nu han av en slump träffar på Mona (Krista Kosonen) som ger honom smärta när han kliver in på hennes område utan tillåtelse. Juha ser till att boka ett möte med Mona och blir hennes kund, något som kommer att bli en uppenbarelse för honom.



Vi bjuds på en både visuellt elegant film och en film som har mer djup än vad man först tror. Det finns nämligen en poäng med varför Juha vill känna smärta och utsätta sig för Monas hårda grepp. För Monas del blir det också tillfredsställande, men kanske även mer än så. Är det en romans som blommar upp mellan Juha och Mona? En slags romans kan man nog kalla det. Det påminner en del om hyllade ungerska romantiska dramat On Body and Soul (2017), även om den har med drömmar att göra och inte smärta av det här slaget. Men vissa likheter finns det utan att avslöja för mycket.



Kanske höjer sig inte filmen till nästa nivå som önskat tidigare, men det är en film som hela tiden har något och växer på en allt eftersom. Det blir inte för upprepande med Juhas och Monas möten samtidigt som deras vardagliga liv även synas. Hade gott kunnat visa mer av Mona och vem hon faktiskt är på dagtid när hon inte iklär sig dominatrix-kostymen. Men man får reda på tillräckligt för att veta lite mer.



Juha spelas skönt av Pekka Strang och både han och filmen har en underfundig svart humor mitt i allvaret. När man så når slutet faller bitarna på plats och man får en skön avslutning, inte minst till gamla (och passande) Mr. Flagio-låten "Take a Chance". Här påminner han om en av medlemmarna från Rammstein medan hon påminner om Daryl Hannah från Blade Runner (1982).



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0