
Titel: The Sentinel / Ondskans redskap
Genre: Skräck/Thriller
Land: USA
År: 1977
Regi: Michael Winner
I rollerna: Cristina Raines, Chris Sarandon, Ava Gardner, Burgess Meredith, Arthur Kennedy, Eli Wallach, Christopher Walken, Martin Balsam, John Carradine, José Ferrer, Jerry Orbach, Beverly D'Angelo, Jeff Goldblum, Tom Berenger
Handling: Nyligen utskriven från sjukhuset efter ett självmordsförsök, flyttar en fotomodell in i ett mystiskt hyreshus i New York. Hennes nya grannar är minst sagt excentriska och växlar mellan att vara gästfria, underliga och obehagliga. När hon beklagar sig för mäklaren får hon veta att endast en person till bor i huset, en blind präst som aldrig lämnar lägenheten och ständigt sitter stirrandes ut genom sitt fönster. Personerna hon träffat återfinns i polisens register - som döda mördare.
Omdöme: Baserat på en bok av Jeffrey Konvitz, lät man Michael Winner stå för regin. En Michael Winner som främst var känd för sina samarbeten med Charles Bronson, inte minst trevliga The Mechanic (1972) och Death Wish (1974). Vid sidan av dessa två lyckade filmer gjorde han även en hel del mindre bra filmer. Det visar sig tyvärr att denna film hamnar i den senare kategorin.

Fotomodellen Alison Parker (Cristina Raines) är ihop med advokaten Michael Lerman (Chris Sarandon) och bor ihop i New York. Han vill att de gifter sig och flyttar till en ny lägenhet tillsammans. Hon vill konstigt nog skaffa sig en egen lägenhet. Till slut får hon som hon vill då hon via en mäklarbyrå hittar en lägenhet inom hennes budget. Snart börjar konstiga saker ske i huset, inte minst när hon träffar grannarna och blir väckt mitt i natten av en massa oljud och att oförklarliga saker sker. Är det hennes mentala hälsa som spökar eller är det någon som försöker driva henne till vansinne?

Filmstudion Universal, som hade gjort Airport (1970) och dess uppföljare, valde att använda sig av en rad gamla veteranskådisar i de mindre rollerna. Därför är filmen full av kända ansikten som i många fall endast är med i en eller ett par scener. Veteraner som Ava Gardner (mäklaren), Burgess Meredith (grannen), Arthur Kennedy (prästen), Eli Wallach (polisen), Martin Balsam (professorn) osv. blandas med yngre fortfarande relativt okända skådespelare som Christopher Walken (yngre polisen), Jerry Orbach (regissören), Beverly D'Angelo (lesbiska grannen), Jeff Goldblum (fotografen) och Tom Berenger (i sista scenen). Kul, men man använder dem inte fullt ut eller på rätt sätt, vilket är trist.

I de två huvudrollerna valde man den okända Cristina Raines (gift med Cameron Crowe) och den Oscarsnominerade Chris Sarandon för Dog Day Afternoon (1975). Det var studions val att ha Chris Sarandon, men när de såg honom i rollen lär de ha undrat vem som anlitade "denna grekiska kypare". Michael Winner lär själv ha velat ha Martin Sheen. Vad gäller Cristina Raines så kom hon inte alls överens med Michael Winner och lär ha avskytt att jobba på filmen. Hon har utseendet för att spela fotomodell, men är inte mer än en fattigmansversion av Meg Tilly.

Det är en film som har tagit inspiration från Rosemary's Baby (1968), The Exorcist (1973) och inte minst The Omen (1976). Författaren Jeffrey Konvitz sa själv att filmen borde varit något i stil med senare nämnda film, men att regissören Michael Winner inte lyckades med detta. Winner gick efter att försöka ge en udda, bisarr och obehaglig filmupplevelse. Udda, bisarr och konstig är den allt, men inte på ett positivt sätt. Tror absolut att en bättre eller åtminstone mer lämpad regissör hade kunnat göra något bättre av det hela. Nu är det lite av en soppa, tyvärr.
2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt
Betyg:

Mitt IMDb-betyg: 5.0 alt. 5.5
IMDb: 6.4
Jag lät mig fångas av filmen stämning och hade därmed en ganska trevlig stund
SvaraRaderahttps://bilderord.wordpress.com/2017/10/05/the-sentinel-1977/
Kände för att se något spännande, men fann den varken spännande eller stämningsfull. Och det som skulle vara skrämmande kändes istället bara udda och konstigt. Inte för att jag förväntade mig så mycket, men en besvikelse för egen del.
Radera