måndag 24 augusti 2020

Thirteen Days



Titel: Thirteen Days / Tretton dagar
Genre: Drama
Land: USA
År: 2000
Regi: Roger Donaldson
I rollerna: Kevin Costner, Bruce Greenwood, Steven Culp, Dylan Baker

Handling: Kubakrisen 1962. Ett av de farligaste ögonblicken i modern historia. Under tretton högdramatiska dagar i oktober 1962 befann sig världen på randen av en dittills fullständigt otänkbar katastrof. Över hela jorden väntade människor oroligt på utgången av en politisk, diplomatisk och militär konfrontation, som hotade att sluta i ett kärnvapenkrig mellan de båda supermakterna USA och Sovjetunionen.

Omdöme: Tretton år efter att ha samarbetat på No Way Out (1987), var det dags för Kevin Costner och regissören Roger Donaldson att åter samarbeta. Denna gång i detta politiska drama som utspelar sig under tretton dagar i oktober 1962. Tretton dagar som var på väg att sluta med ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen.



Kenny O'Donnell (Kevin Costner) är personlig rådgivare åt president John F. Kennedy (Bruce Greenwood). De två tillsammans med JFK:s bror Robert F. Kennedy (Steven Culp) är den innersta kretsen som tillsammans måste fatta de svåraste besluten för att försöka undvika tredje världskriget. En rad långdistansmissiler har upptäckts på Kuba och USA måste agera snabbt innan missilerna blir redo att avfyras.



Med en speltid på runt 150 minuter skulle det vara godtagbart om filmen hade sina svackor och ett långsammare tempo. Så är dock inte fallet. Det är ett politiskt drama som är effektivt berättat och har en hel del på gång. Det hjälper att ha bra och passande skådespelare, men minst lika viktigt är hur man väljer att berätta historien. Det är i princip fullt fokus på att arbeta med krisen och uppgifterna de har att jobba med istället för att blanda in familjerna så mycket, vilket känns helt rätt.



Den här typen av laddade politiska dramer kom det en hel del effektiva filmer av under inte minst 60-talet, då kalla kriget var på sin topp. Inte så konstigt med andra ord. Det finns dock en del modernare filmer som är ganska effektiva de också. En som kommer upp i tankarna under filmens gång är John Frankenheimers sista film Path to War (2002), en film som också utspelar sig under det politiskt laddade 60-talet.



Är man upplagd för den här typen av film så är detta utan tvekan en att se. Mysigt på något sätt, trots att temat är superallvarligt och politik inte må vara ett favoritämne. Fast den här typen av politisk film, där det inte spelar någon roll vilket parti det handlar om blir nog bäst. Det är inblicken i det politiska maktspelet, intrigerna, spänningarna och dramatiken som skapas som till hög grad är fascinerande. När det istället handlar om republikaner eller demokrater, höger eller vänster, ja då har det en tendens att bli vinklat istället för att i första hand berätta en intressant historia som man gör här.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.3

2 kommentarer:

  1. Bra recension. Den här måste jag se om, när jag såg den något år efter premiären tyckte jag den var rätt seg, men du väckte intresset igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, och ja, jag tycker den helt klart är värd att se om. Såg den själv något år efter att den kom och gillade den även då, men mindes inget. Gillade den nog mer nu.

      Ibland känner man för den här typen av film och då funkar denna klart bra.

      Radera