Identity (Revisited)

Titel: Identity
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 2003
Regi: James Mangold
I rollerna: John Cusack, Ray Liotta, Amanda Peet, John Hawkes, Alfred Molina, Clea DuVall, John C. McGinley, Rebecca De Mornay, Jake Busey, Pruitt Taylor Vince

Handling: Ett våldsamt regnoväder tvingar tio främlingar, alla med varsin hemlighet, att söka skydd på ett nedgånget och isolerat motell. En limousinförare, en tv-stjärna från 80-talet, en polis med ansvar för en medförd fånge, en call girl, ett nygift par och en familj som hamnat i kris söker skydd hos en nervöst lagd motellchef. Medan stormen härjar tar skräcken över när en efter en av resenärerna mördas. För att överleva måste de tillsammans avslöja hemligheten som tvingat ihop dem.

Omdöme: Det är en trevlig film det här. För även om man sett den tidigare och vet ungefär hur det ligger till, har den tillräckligt mycket på gång för att ge en underhållande och spännande filmstund. Det inleds kanske något klichéfyllt då karaktärerna introduceras genom att frysa bilden och via flashbacks ge en kort tillbakablick till hur de hamnade på motellet. Kanske gör det att man släpper garden lite grann då det snart blir gott om mystik och spänning där på motellet.



Det roliga är att vi i grund och botten får ett klassiskt mysterium likt Agatha Christie. För vem är egentligen skyldig? Och vem kommer att överleva? Det är kul nog inte det enda vi kommer att reda ut då filmen har någon twist på det hela när allt är sagt och gjort. Vi får god stämning där på motellet när främlingarna samlas då regnovädret där ute gjort att översvämningar blockerat vägarna och telefonlinjerna är nere. När så det första dödsfallet sker är alla misstänkta och alla döljer de hemligheter...



Man har samlat en skara gedigna skådespelare där John Cusack som limousinföraren Ed, Ray Liotta som polisen Rhodes, Amanda Peet som call girlen Paris samt John Hawkes som motellägaren Larry är roligast att skåda. De får också mest att jobba med bör sägas. Pruitt Taylor Vince, som James Mangold samarbetade med på regidebuten Heavy (1995) bör också nämnas i en minnesvärd roll, även om han inte är med så mycket.



Det ihärdiga regnandet är ett trevligt inslag och gör sig bra i en sån här film. Tycker också man fångat det hela bra med fotot och alltså att skapa god stämning där på motellet. Hemligheterna kommer sakta men säkert fram och ingen kan känna sig säker. När man kommer till upplösningen är det både bra och mindre bra. Utan att gå in på detaljer så är det ett smart manus som inte bara förlitar sig på en twist, utan där filmen rakt igenom funkar som god underhållning och med spänning.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.3

Another 52 Directors - Fred Zinnemann

Fred Zinnemann räknas av många som en av de stora. Det är svårt att säga emot när man ser hur många Oscarsnomineringar och vinster flera av hans filmer plockade hem. Han själv vann hela fyra Oscars och Oscarsnominerades sammanlagt tio gånger. Men Oscarsvinster och nomineringar betyder inte alltid att det är filmer som faller en i smaken. Även om det inte alltid är favoritfilmer så uppskattas flera av hans filmer.

På topp fem hittar vi idel klassiker, varav de två översta platserna också gillas lite mer än de övriga. Men samtliga är det klassfilmer.




Plats #5

Julia (1977)


Klassisk Oscarsfilm med bra prestationer, något långsamt berättad men som kommer igång under andra halvan.



Plats #4

From Here to Eternity (1953)


En hyllad klassiker och flerfaldigt Oscarsbelönad. Många intriger bland karaktärerna vi följer. Bra, men inte en jättefavorit.



Plats #3

The Man for All Seasons (1966)


Kostymdrama som bygger på en pjäs. Många minnesvärda prestationer och flera intriger. Älskas inte, men uppskattas. Klassisk matinékänsla.



Plats #2

High Noon (1952)


En av de mest välkända västernklassikerna ser Gary Cooper och Grace Kelly. Finns mycket att gilla här, även om det tyvärr finns en svaghet och det är musiken av Dimitri Tiomkin.



Plats #1

The Day of the Jackal (1973)


En klassiker som följer Schakalen, en lönnmördare som anlitas och planerar att utföra ett uppmärksammat dåd. Spännande på ett sätt där man vill att boven ska lyckas och klara sig.





Totalt har 9 filmer setts av Fred Zinnemann:

The Seventh Cross (1944)
The Search (1948)
Act of Violence (1949)
High Noon (1952)
From Here to Eternity (1953)
The Nun's Story (1959)
The Man for All Seasons (1966)
The Day of the Jackal (1973)
Julia (1977)

Totalt snittbetyg på samtliga filmer (av 5.00) = 3.22

3:10 to Yuma (Revisited)

Titel: 3:10 to Yuma
Genre: Västern/Action/Kriminalare/Drama
Land: USA
År: 2007
Regi: James Mangold
I rollerna: Christian Bale, Russell Crowe, Ben Foster, Logan Lerman, Peter Fonda

Handling: I slutet av 1800-talet har den ökände och laglöse Ben Wade tillsammans med sitt hårda gäng av tjuvar och mördare förpestat livet för Southern Railroad. När Wade tillfångatas erbjuder sig en krigsveteran från inbördeskriget, Dan Evans, att överlämna honom levande till tåget 3:10 till Yuma som ska föra mördaren till sin rättegång. På vägen börjar Evans och Wade, båda från olika världar, vinna varandras respekt. Men med Wades gäng efter och faror bakom varje vägkrök, blir uppdraget snart en våldsam resa mot varje mans öde.

Omdöme: 50 år efter originalet 3:10 to Yuma (1957) kom denna remake. Filmerna bygger på en korthistoria av Elmore Leonard och de båda filmerna skiljer sig åt ganska mycket där man fritt fyllt i luckorna för att fylla ut det hela till en långfilm. I denna remake har man lagt till hela 30 minuter med en speltid på två timmar. Den längre speltiden ger filmen mer tid till att ta in fler karaktärer och göra historien större, men det gör inte denna remake till en bättre film än dess klassiska original.



Dan Evans (Christian Bale) har svårt att få det att gå runt på sin gård. Hans fru och två söner ser på hur han låter sig tryckas ner och har svårt att säga ifrån när de som vill åt hans mark och de han lånat pengar av ger sig på honom. När den laglöse Ben Wade (Russell Crowe) kapar en diligens tillsammans med sitt gäng, inklusive vapendragaren Charlie Prince (Ben Foster), hamnar Evans och Wade öga mot öga.



Omständigheter gör att Evans får chansen att tjäna bra med pengar och samtidigt visa sin familj att han inte är en ynkrygg. Han ska försöka sätta Ben Wade på tåget 3:10 till Yuma som ska föra honom till fängelset. Men Wades gäng tänker göra allt för att sätta stopp för det.



Jag är ett fan av originalfilmen och gillar dynamiken mellan Evans och Wade i den där Van Heflin och Glenn Ford axlar respektive roll. Här sköter sig Christian Bale och Russell Crowe också bra i rollerna, och får även gott sällskap av Ben Foster. Den stora skillnaden här är att Dan Evans son, William (Logan Lerman, som påminner om en ung Christian Slater här) får en viktig roll i leken. Han sköter sig för övrigt också bra, men jag föredrar helt enkelt originalet i de flesta avseendena.



Även om detta är en gedigen och inte alls någon dum västernfilm så saknas något för att kunna räknas bland de bättre moderna filmerna i genren. Vad som väl är bra är att man valt att göra något annorlunda och inte bara en direkt remake. Upplösningen skiljer sig t.ex. en hel del från originalslutet, på gott och ont. Just slutet är lite överraskande och inte alls dumt. Men det är mer filmen som helhet som saknar lite mer övertygelse för egen del. Den har liksom inget som direkt sticker ut som en riktigt bra film ska ha. Fick lite samma känsla första gången filmen sågs.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.7

Girl, Interrupted (Revisited)

Titel: Girl, Interrupted / Stulna år
Genre: Drama
Land: USA
År: 1999
Regi: James Mangold
I rollerna: Winona Ryder, Angelina Jolie, Clea DuVall, Brittany Murphy, Elisabeth Moss, Whoopi Goldberg, Jared Leto, Vanessa Redgrave

Handling: Susanna skickas till ett mentalsjukhus efter ett självmordsförsök. Hon hamnar på en avdelning för kvinnor, där var och en har sitt speciella problem. Där blir hon god vän med den provocerande sociopaten Lisa.

Omdöme: I slutet av 1960-talet står Susanna Kaysen (Winona Ryder) inför ett vägskäl i sitt liv. Hon har tagit en hel burk med sömntabletter och sköljt ner dem med sprit. Hon överlever, men skickas till mentalsjukhuset Claymoore där hon skriver in sig själv (även om hon inte har så mycket val). Väl där känner hon att hon inte hör hemma bland galningarna som vistas där. Men snart kommer hon in i gänget som bl.a. består av rumskompisen Georgina (Clea DuVall) som är en mytoman, Daisy (Brittany Murphy) som har ätstörningar och faderskomplex, brännskadade Polly (Elisabeth Moss) som är som en liten flicka, och så sociopaten Lisa (Angelina Jolie) som är rebellen och ledaren på stället.



Winona Ryder köpte rättigheterna till boken av Susanna Kaysen som skrev om sina egna upplevelser. Ryder handplockade sedan regissören James Mangold efter att ha sett hans debutfilm Heavy (1995). Angelina Jolie skulle komma att vinna en Oscar för bästa kvinnliga biroll och det är ingen tvekan om att hon är inne i sin roll och får fria tyglar att jobba med. Hon känns hela tiden i full kontroll och tar kommandot i varje scen hon är med i. Winona Ryder är också duktig i huvudrollen i sin Audrey Hepburn-inspirerade kortklippta frisyr.



Det är svårt att inte tänka på klassiska mentalsjukhusfilmen One Flew Over the Cuckoo's Nest (1975) och att det är som en kvinnlig version av den. Åtminstone känns det så till en början när Susanna kommer dit och börjar lära känna de övriga. Det hela utvecklar sig lite annorlunda, men visst finns känslan kvar under stora delar av filmen. Susanna får chans att prata ut om sitt tillstånd och de kommer fram till att hon lider av borderline. Hon har själv svårt att acceptera att det är något fel på henne, men om hon bearbetar det hela istället för att förneka det, kanske hon kan tillfriskna.



Under historiens gång känns det som tillvaron på Claymoore inte behöver vara så tokig, åtminstone inte om du som Susanna kommer in i gänget och accepterar att du är en av patienterna där. För de har ganska mycket frihet, har ingen direkt press på sig att prestera eller göra saker de inte vill. Ja, förutom att ta piller dagligen som de flesta ändå inte sväljer, utan byter mot annat. Det är därför inte så konstigt att flera av de intagna stannar kvar en längre tid. Vad ska de göra ute i den riktiga världen där det sätts krav och press på en? Där de måste passa in, tänka och vara som normen säger. Det är inte alltid enkelt att klara av och då är en längre vistelse på Claymoore ett trevligt alternativ.



Historien rullar på och något som blir tydligt är att man lyckats bra med övergångarna och hoppen i tiden som Susanna känner av och lider av. Man har även lyckats bra med 60-tals känslan där man valt att ge filmens utseende en mer elegant look än de gula, bruna, orangea och gröna färgerna som ofta var återkommande i 60-tals filmer. Är det något man kan invända mot så är det filmens avslutning, runt sista tio minuterna som har en lite jobbig ton. Där Susanna liksom en sista gång ställs inför sina demoner som hon måste ta itu med en gång för alla. Men överlag ett sevärt drama som setts tidigare.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.3

Cop Land - Director's Cut

Titel: Cop Land
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1997
Regi: James Mangold
I rollerna: Sylvester Stallone, Ray Liotta, Harvey Keitel, Robert De Niro, Robert Patrick, Annabella Sciorra, Michael Rapaport, Peter Berg, Noah Emmerich, Cathy Moriarty, Janeane Garofalo, John Spencer

Handling: När en poliskonstapel hålls ansvarig för en våldsam olycka börjar den lokale sheriffen Heflin själv undersöka fallet, och han upptäcker att allt inte är som det först ser ut.

Omdöme: Garrison, New Jersey ligger precis över George Washington-bron från New York. Här är Freddy Heflin (Sylvester Stallone) sheriff i det lilla samhället som kallas för Cop Land eftersom många New York-poliser valt att bosätta sig där med sina familjer. Garrison är lugnt och städat p.g.a. detta, men under ytan är korruption ett stort problem.



New York-polisen Ray Donlan (Harvey Keitel) har kontakter som sträcker sig över hela New York, från borgmästaren till maffian. När så en olycka med dödlig utgång inträffar på George Washington-bron mellan New York och New Jersey, sätts internutredaren Moe Tilden (Robert De Niro) på fallet. Han har varit ute efter Ray Donlan i flera års tid. Nu behöver han sheriff Heflins hjälp som har svårt att bryta sin lojalitet mot Ray och hans män som alltid behandlat honom väl.



Filmen har setts ett par gånger, men denna gång var det Director's Cut som såg. Den är runt tio minuter längre och har uppenbarligen en del extra scener och andra som är längre. Utan att ha bioversionen färsk i minnet så känns det som att denna Director's Cut-version nog ger en lite mer kött på benen. Men vissa scener blir kanske lite mer utdragna utan att det behövs. Som vanligt en smaksak, men det var aldrig en film som var känd för action och högt tempo. Istället är det ett kriminaldrama som har en hel del på gång, där lager på lager läggs på innan vi får ett explosivt slut.



Vi får genomgående bra prestationer med duktiga skådespelare i samtliga roller. Sylvester Stallone sticker dock ut mest som sheriffen Heflin vars bakgrund utforskas mest. Han gick upp nästan 20 kilo och känns och ser ut att vara en sheriff som tar det mesta med ro och inte behöver jobba ihjäl sig. Man skulle kunna nämna samtliga inblandade, vilket är ett gott betyg till skådespelarna, rollsättningen och filmens manus som regissören James Mangold själv skrev. Han växte för övrigt upp i en stad utanför New York där många poliser bodde med sina familjer.



Filmen får ses som något underskattad i mitt tycke. Visst är det inte på något vis en perfekt film, men det är en film som växer och växer under filmtitten. Den har god stämning mest hela tiden, mycket tack vare att man väljer att låta det hela byggas upp istället för att stressa för mycket. På så vis kommer vi närmare inte minst Heflin och förstår varför han gör de val han gör.



Något som är intressant är att när Heflin till slut gör sitt val, får man ett västernliknande upplägg likt 3:10 to Yuma (1957). Kul nog spelades hjälten i den filmen av Van Heflin, och James Mangold skulle tio år senare regissera remaken 3:10 to Yuma (2007).

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 6.9

Innocent Witness

Titel: Jeungin / Innocent Witness / Witness
Genre: Drama/Kriminalare/Mysterium
Land: Sydkorea
År: 2019
Regi: Lee Han
I rollerna: Jung Woo-sung, Kim Hyang-gi, Lee Kyu-hyung, Yum Hye-ran

Handling: En gammal man som lider av depression hittas död och hans hushållerska, Mi-ran, anklagas för mordet. Mi-rans försvarare, Soon-ho, blir förvånad när han får reda på att det enda vittnet till brottet är Ji-woo, en tonårsflicka med autism. Kommer Ji-woo att kunna vittna och ge ett tillförlitligt vittnesmål?

Omdöme: Soon-ho (Jung Woo-sung) är en duktig advokat som håller på att jobba upp sig på advokatbyrån där han nu jobbat i ett år. Han är singel och tar hand om sin far som lider av Parkinsons. Pappan försöker para ihop honom med en kvinna, men Soon-ho känner att det är för sent att bilda familj och dessutom har han inte råd då han betalar av pappans lån. Så får han ta hand om ett uppmärksammat fall där en hushållerska anklagas för att ha mördat sin arbetsgivare, en man hon jobbat hos i tio års tid. Men var det verkligen ett mord eller ett självmord?



Soon-ho jobbar febrilt med att bygga upp sitt försvar. Den sista pusselbiten är också den svåraste. Det enda vittnet till händelsen är en grannflicka, den autistiska tonårsflickan Ji-woo (Kim Hyang-gi). Kan hennes vittnesmål verkligen användas i rätten och hur ska vad hon sett egentligen tolkas? Soon-ho startar en charmoffensiv och försöker komma nära Ji-woo, vilket visar sig bli allt annat än enkelt. Mamman och åklagaren är på sin vakt och vill inte att Soon-ho ska trakassera dottern och vittnet.



En korean som främst är ett drama, med inslag av kriminalare och även lite mysterium. Vi kan nämligen inte vara säkra på hur det hela gått till förrän pusslet lagts mot slutet. Ett pussel som alltså Ji-woo sitter på. Det blir även ett rättegångsdrama och sådana kan vara klart trevliga, så länge det inte blir upprepande och långdraget. Här blir det precis lagom rättegångsdrama, men där man kanske drar ut på historien utanför då man sträcker det hela till en bit över två timmar. En stor del läggs på att bygga upp Soon-hos vardag med pappan, en gammal flamma från universitetet och hans strävan efter att avancera på advokatbyrån.



Soon-ho är en bra person, men frågan är om hans ambitiösa sida och drivkraft vinner över godheten? Han kommer att ställas inför svåra val, inte minst då han kommer närmare Ji-woo. Det blir känslosamt på gränsen till att bli översentimentalt, men håller sig på rätt sida för det mesta. Det blir även lite spännande när upplösningen närmar sig, på mer än ett sätt. Inte alls någon dum film, även om tempot är lite sävligt. Det gör inte så mycket om man är upplagd och förberedd på det. Vill man se mer fart är detta dock inte rätt film att se.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

The Dirty Dozen (Revisited)

Titel: The Dirty Dozen / Tolv fördömda män
Genre: Action/Äventyr/Krig
Land: USA/Storbritannien
År: 1967
Regi: Robert Aldrich
I rollerna: Lee Marvin, John Cassavetes, Charles Bronson, Telly Savalas, Donald Sutherland, Ernest Borgnine, Clint Walker, Richard Jaeckel, Ralph Meeker, Jim Brown, George Kennedy, Robert Ryan, Robert Webber

Handling: En amerikansk major får i uppdrag att träna ett dussin straffångar för ett uppdrag under andra världskriget. Lyckas man genomföra operationen benådas fångarna.

Omdöme: Ibland känner man för att damma av en gammal klassiker. För även om man sett den flera gånger så är det en film man kan återvända till, speciellt när man är på humör för god underhållning. Det är en film som till stor del kan ses som en föregångare till Inglourious Basterds (2009). Tolv fördömda män (vissa dömda till döden, vissa till 20 eller 30 års fängelse) rekryteras för ett dödsdömt uppdrag. De ska tränas och drillas i ett par veckor innan de ska slå till mot en herrgård full med högt uppsatta tyska befäl i slutet av andra världskriget.



Det är en härlig skara skådespelare som samlats i den här filmen, i stora som små roller. Lee Marvin leder "trupperna" som major Reisman som får i uppdrag att träna de tolv udda, farliga och galna soldaterna. Han vinner så småningom deras respekt och får dem alla att dra åt ett och samma håll. För om en av dem försöker rymma eller gör något annat dumt, betyder det att samtliga tolv skickas tillbaka till sina celler för att få sina domar verkställda. Det gör att de håller koll på varandra. Nu har de en chans att bli benådade och göra nytta. Oddsen är minst sagt låga för överlevnad, men alternativet är inte mycket bättre. Ja, för flera av dem är alternativet ändå lika med en dödsdom.



Det går inte att säga något annat än att detta är en klassiker. Visst har man en speltid på 150 minuter så man ska inte förvänta sig en fartfylld actionfilm rakt igenom. Har man lite tålamod blir det gott om action under den explosionsartade sista delen av filmen. Innan dess gör filmen ett bra jobb med att introducera karaktärerna och låta oss ha lite skoj med gänget. För de kommer att gå igenom både det ena och det andra innan det riktiga allvaret drar igång.



Ett äkta actionäventyr som både funkar som söndagsmatiné eller kvällsfilm. En film man har kul med samtidigt som man lär sig gilla flera av männen i gänget, även om vissa av dem är kallblodiga mördare och annat. John Cassavetes som Franco sticker kanske ut mest och är bäst bland de tolv. Men Charles Bronson som Wladislaw, Donald Sutherland som Pinkley och Telly Savalas som Maggott, den galnaste och farligaste av dem alla, är alla minnesvärda i sina respektive roller. En klassiker och klassfilm som tål att ses med jämna mellanrum, även om man vet ungefär vad som händer och hur det går. Både lättsam och underhållande, men även hård och tuff.


Charles Bronson som Wladislaw


John Cassavetes som Franco


Donald Sutherland som Pinkley


Telly Savalas som Maggott

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.7