torsdag 5 november 2020

Fatal Beauty



Titel: Fatal Beauty
Genre: Action/Komedi/Kriminalare/Thriller
Land: USA/Japan
År: 1987
Regi: Tom Holland
I rollerna: Whoopi Goldberg, Sam Elliott, Brad Dourif, Harris Yulin, John P. Ryan, Charles Hallahan

Handling: Rita Rizzoli är en rappkäftad narkotikapolis i L.A. Hon slåss mot brottslingar med både vapen och humor.

Omdöme: Att säga att Whoopi Goldberg skulle vara en favorit eller någon som lockar mig att se en film vore en lögn, snarare är det tvärtom. Vad var det då som gjorde att jag tog mig en titt på denna film? Harold Faltermeyer, så klart. Hans musik funkade ju så bra i 80-tals filmer som Beverly Hills Cop (1984), Fletch (1985), Top Gun (1986), Beverly Hills Cop II (1987), The Running Man (1987), Fletch Lives (1989) och Tango & Cash (1989). För regin står Tom Holland som bl.a. även gjorde Fright Night (1985) och Child's Play (1988). Ingen toppregissör med andra ord.



Narkotikapolisen Rita Rizzoli (Whoopi Goldberg) får ett fall med flera döda kroppar efter en uppgörelse. Två stora ledtrådar är den nya drogen "Fatal Beauty" och namnet Kroll som leder henne till affärsmannen Conrad Kroll (Harris Yulin). Kroll vill hålla koll på Rizzoli efter hennes påhälsning och skickar sin säkerhetsansvarige, Mike Marshak (Sam Elliott) efter henne. Marshak säger sig vara ovetandes om Krolls påstådda narkotikaaffärer och verkar dessutom bli förtjust i Rizzoli. Kan de båda samarbeta för att ta ner Kroll och få tag på farliga duon Leo (Brad Dourif) och Earl (Mike Jolly) som lämnar en rad lik efter sig?



Jag är inte ensam om att se detta som något av en kvinnlig motsvarighet till Beverly Hills Cop (1984). Whoopi Goldberg må inte vara i närheten av Eddie Murphy och hennes Rita Rizzoli är ingen Axel Foley, men likheterna är faktiskt många. Harold Faltermeyer gjorde ju dessutom musiken till båda och även om musiken inte är tokig här så får hans musik alldeles för lite utrymme, vilket är väldigt synd.



Whoopi Goldberg och humorn funkar helt ok, även om det finns toppar och dalar. Lite ojämnt, men inte så dumt. Sam Elliott är som vanligt småskön och här kan jag inte låta bli att tycka att han utseendemässigt är en kopia av självaste Zeb Macahan, alltså James Arness. Vi får även ett gäng bra biroller med Brad Dourif som smått galen och mordisk, Harris Yulin som mäktig och överlägsen affärsman (får alldeles för lite utrymme), John P. Ryan som Rizzolis uppretade chef som är underbar och kunde fått vara med mer även han, och så Charles Hallahan som en poliskollega till Rizzoli som hela tiden munhuggs med henne och går förlorande från deras dueller.



Är det en bra film? Nej, det kan man inte påstå. Den försöker få med humor och oneliners mest hela tiden och även om det ibland funkar så blir det inte så jätteroligt. Det funkar istället bättre när filmen blir lite mörkare och allvarligare längre fram. Fortfarande inte så att det blir strålande, men skådespelarna, inte minst i birollerna gör att det blir relativt underhållande. Helt enkelt en småskön 80-talare och lite tidsfördriv för stunden, vilket aldrig är helt fel.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.4

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar