Borgman

Titel: Borgman
Genre: Drama/Mysterium/Thriller/Skräck
Land: Holland/Belgien/Danmark
År: 2013
Regi: Alex van Warmerdam
I rollerna: Jan Bijvoet, Hadewych Minis, Jeroen Perceval, Tom Dewispelaere

Handling: Camiel Borgman anländer till ett villaområde och ställs inför en serie av upprörande händelser som kretsar kring de omsorgsfullt skapade fasaderna hos ett arrogant rikt par, deras tre barn och deras barnflicka.

Omdöme: Vem/vad är egentligen Borgman? Camiel Borgman (Jan Bijvoet) verkar vara hemlös, en dagdrivare som lever under jorden i en slags bunker ute i skogen. När några upprörda män ger sig på hans "näste", lyckas han fly och varna sina två vänner Pascal (Tom Dewispelaere) och Ludwig (Alex van Warmerdam, regissören själv). Borgman lyckas nästla sig in hos en rik familj i ett fint villaområde, få sig ett bad och lite mat. Det blir nu inte alls lätt att bli av med honom...



Det är lite svårt att kategorisera den här filmen. I grund och botten är det ett drama, men mystiken kring Borgman och hans vänner är stor. Dessutom får vi inslag av både svart humor och potentiell skräck. En europeisk film är det i högsta grad. För att bäst beskriva filmen skulle man kunna likna den vid en blandning av Parasite (2019), The Killing of a Sacred Deer (2017) och Funny Games (1997). Ja, lite av en holländsk föregångare till Parasite (2019) skulle man gott kunna kalla den för.



Att följa Borgman är både fascinerande och roligt, men samtidigt lite kusligt. Vad som helst kan ske och det är ju det som är kul med en sån här film. För efter att man etablerat att Borgman inte bara är en vanlig hemlös man som inte bör underskattas, kan "leken" börja på allvar. Frun i huset, Marina (Hadewych Minis) verkar bli förtjust i Borgman. Eller åtminstone har hon svårt att släppa honom.



Borgman har en förmåga att manipulera människor, ja nästan hjärntvätta dem bara med sin närvaro. Han och hans vänner är som en slags sekt som man inte ska leka med. Det är här den kusliga biten kommer in i leken, men samtidigt är det gjort med humor så att man måste skratta. Man får genom filmens gång flera smarta detaljer som sätter sig även efter filmens slut. Frågan är dock om den inte lämnar lite för mycket osagt? Den låter en hel del förbli ett mysterium som tittaren själv får fundera över och fylla i. Gillar det, men vissa saker kunde ha fått en förklaring för mer effekt och ett högre betyg. Filmen var för övrigt Hollands Oscarsbidrag för 2014.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

Dead End

Titel: Dead End
Genre: Mysterium/Thriller/Skräck/Komedi
Land: Frankrike
År: 2003
Regi: Jean-Baptiste Andrea & Fabrice Canepa
I rollerna: Ray Wise, Alexandra Holden, Lin Shaye, Mick Cain

Handling: Familjen Harrington är på väg till sin släkt för att fira jul. För första gången på 20 år tar Frank en genväg, vilket kommer att visa sig vara det största misstaget i hans liv...

Omdöme: Denna lilla franskproducerade och regisserade film (fast på engelska) hade jag haft ögonen på ett tag. De komiska inslagen gjorde dock att jag valt bort den vid tidigare tillfällen. Med vetskapen om att det även skulle vara en svart komedi, blev filmtitten bättre än att tro att det endast skulle vara en renodlad skräckfilm.



Vi följer familjen Harrington som är på väg till släkten på fru Harringtons sida för att traditionsmässigt fira jul tillsammans. Men det gäller att ta sig fram. Pappa Frank (Ray Wise) och mamma Laura (Lin Shaye) sitter i framsätena medan sonen Richard (Mick Cain), dottern Marion (Alexandra Holden) och hennes pojkvän Brad (William Rosenfeld) sitter i baksätet. Då pappa Frank tagit en genväg på en mindre väg, upptäcker de en rad konstigheter på vägen, inte minst en ung kvinna i vit klänning. Det är nu mardrömmen börjar för familjen Harrington.



Det första man måste säga är att de komiska inslagen i form av den svarta humorn funkar bra och är välkommen, speciellt som det också skapas ganska bra stämning där på den ödsliga vägen. Det är en road-movie skräckis som i princip helt utspelas på vägen som inte verkar ta slut. Humorn består till stor del av att familjemedlemmarna fäller spydiga kommentarer och tjafsar om det ena och det andra. Roligast är nog sonen Richard, men pappa Frank är den som är bäst filmen igenom. Samtliga bjuder de på humor, även om mamma Laura flippar ur lite mer än de övriga.



Vad är det egentligen som händer och hur ska de ta sig ur knipan? Även om man nog kan lista ut hur det hela ligger till förr eller senare, så ligger underhållningen i resan vi gör med familjen. Filmen är mindre blodig än den kunde ha varit, men frågan är om det hade behövts. Det funkar nämligen bra så här också då man inte visar allt och lämnar en del åt fantasin. Relativt trevlig liten film med både skön svart humor och en del spänning, plus ett mysterium på det. Trea till stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6

Naboer / Next Door

Titel: Naboer / Next Door
Genre: Drama/Mysterium/Thriller/Skräck
Land: Norge/Sverige/Danmark
År: 2005
Regi: Pål Sletaune
I rollerna: Kristoffer Joner, Cecilie A. Mosli, Julia Schacht, Anna Bache-Wiig, Michael Nyqvist

Handling: John har blivit lämnad av sin flickvän Ingrid. När han en dag kommer hem från jobbet blir han motvilligt förförd av flickorna i grannlägenheten och snart börjar det bli väldigt svårt att skilja verklighet från fantasi.

Omdöme: John (Kristoffer Joner) har inte tagit det så bra att flickvännen Ingrid (Anna Backe-Wiig) lämnat honom. Inte gör det saken bättre när hon kommer för att hämta sina grejer och avslöjar att hon berättat om deras förhållande till sin nya pojkvän Åke (Michael Nyqvist). Men saker ljusnar snart när granntjejerna Anne (Cecilie A. Mosli) och Kim (Julia Schacht) bjuder in honom i grannlägenheten. Men vad vill de egentligen? John dras in i en mardrömsliknande situation som inte verkar vilja ta slut.



Regissören Pål Sletaune har sagt att Alfred Hitchcock är hans stora inspiration och att han till och med spelade musik från Psycho (1960) på inspelningen. Några likheter kanske man inte direkt ser här, även om den psykologiska aspekten av historien kanske har en del gemensamt. Istället är det nog mer Roman Polanski och hans Repulsion (1965) som kommer upp på näthinnan. Detta då stora delar av filmen utspelar sig i lägenheten/lägenheterna och det faktum att det hela bli en psykologisk drama-rysare med inte helt friska huvudpersoner. Även lite Michael Haneke över det hela, eller varför inte Lars von Trier. En europeisk psykologisk drama-rysare är vad det är.



Det hela inleder klart mystiskt när grannarna lockar in John i sin lägenhet. Väl där beter de sig underligt och John gör rätt i att försöka lämna när han får chansen. Hans misslyckade förhållande kommer upp i diskussionerna och även en och annan mörk hemlighet och fantasi. Frågan blir om det är tjejerna eller John själv som är värst? Det blir intressant att försöka ta reda på under filmens gång.



Med en speltid på 75 minuter koncentrerar man sig nästan oavbrutet på vad som utspelar sig där i de båda lägenheterna. Johns psyke synas och vad som kanske är mest skrämmande när allt är sagt och gjort är att det finns sådana här människor. Människor som lever normala liv, men där något kan trigga dem att göra saker utan spärrar. Den psykologiska aspekten med filmen blir därför minst lika intressant som hemskheterna som försiggår där i lägenheterna.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

Der Nachtmahr / The Nightmare

Titel: Der Nachtmahr / The Nightmare
Genre: Drama/Mysterium/Sci-Fi/Skräck
Land: Tyskland
År: 2015
Regi: Akiz
I rollerna: Carolyn Genzkow, Sina Tkotsch, Lynn Femme, Wilson Gonzalez

Handling: Efter en vild utekväll blir en tonårstjej i Berlin hemsökt av en liten varelse som ingen annan kan se.

Omdöme: Tina (Carolyn Genzkow) är en tonårstjej som bor med sina föräldrar. Hon gillar att festa med sina två vänner Babs (Sina Tkotsch) och Monika (Lynn Femme), och är dessutom förtjust i Adam (Wilson Gonzalez) som ofta hänger på samma fester. Efter en vild sommarfest sker något oväntat. Tina får med sig något hem. En liten varelse som ingen annan verkar se.



Detta är en liten tysk produktion som artar sig till något likt en modern Repulsion (1965) som Roman Polanski gjorde tidigt i sin karriär. Tina går sakta men säkert mot galenskap och det hela utvecklas till att vara ett psykologiskt drama mer än något annat. Men vad är det egentligen som händer? Det finns en rad potentiella förklaringar och vägar historien kan ta.



Eftersom Tina och hennes vänner gillar att festa, vilket inkluderar både alkohol och droger, kan det mycket möjligt vara detta som fått henne att hallucinera. Hon verkar dock inte vara helt frisk i huvudet och går både på terapi och tar piller. Kan detta vara förklaringen? Är det kanske en kombination av de två? Eller finns det en annan förklaring, något mer symboliskt som det hela står för?



Utan att vara något jättebra så får vi ändå en film som gör en nyfiken. Nyfiken på att vilja se mer och vart det hela ska leda. Själva varelsen får mig att tänka på gamla kultfilmen Ropáci (1988) där man också upptäcker en "söt" liten varelse. Annars är detta en film som visar sig ställa fler frågor än den ger svar. Om tanken är att man själva ska tyda och välja det som passar en själv bäst eller bara låta sig svepas med i händelserna låter jag vara osagt. En lite annorlunda film med oftast pulserande musik är vad man får.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

Mirrors

Titel: Mirrors
Genre: Mysterium/Skräck
Land: USA/Rumänien/Tyskland
År: 2008
Regi: Alexandre Aja
I rollerna: Kiefer Sutherland, Paula Patton, Amy Smart, Jason Flemyng

Handling: Den före detta polisen Ben Carson försöker få ordning på sitt liv och skaffar ett jobb som säkerhetsvakt vid de förkolnade ruinerna av det en gång berömda varuhuset "Mayflower" i New York. Men snart börjar han se vidriga skräckbilder i den gamla byggnadens speglar och måste börja gräva djupt i hemligheterna kring husets förflutna.

Omdöme: Fransmannen Alexandre Aja slog igenom med trevliga Haute tension (2003) hemma i Frankrike. Efter det bar det av till Hollywood där det först blev remaken The Hills Have Eyes (2006) för att sedan göra denna, även det en remake, i det här fallet på den koreanska filmen Into the Mirror (2003). Utan att ha sett den lär man ha ändrat en hel del här, även om grundkonceptet är detsamma.



Ben Carson (Kiefer Sutherland) har efter en skjutning lämnat New York-polisen, haft alkoholproblem och separerat från sin fru Amy (Paula Patton) som han har två barn med. Han bor hos sin syster Angie (Amy Smart) under tiden som han försöker få ordning på sitt liv igen. När han så får anställning som nattvakt på det stängda varuhuset Mayflower som brunnit, får han en mening med livet igen. Inte bara ett jobb och en chans att få tillbaka sin familj, utan en chans att leka polisdetektiv igen. Detta då speglarna i Mayflower döljer ett skrämmande mysterium som utsätter honom och hans nära och kära för livsfara.



Det är svårt att inte tänka på "24" och karaktären Jack Bauer som ju Kiefer Sutherland spelade runt den här tiden. Hans patenterade "Damn it!" från den serien bjuds man även på här vid flera tillfällen, vilket givetvis blir lite småkomiskt. Han funkar annars någorlunda väl i rollen som ex-polisen Ben, utan att spela något utöver vad man förväntar sig av honom. Paula Patton funkar bra som frun Amy, medan Amy Smart kunde fått vara med lite mer. Hon har dock den mest minnesvärda scenen i filmen i badrummet.



Filmen är som bäst när den utspelar sig utanför Mayflower, när det hela är mer av ett mysterium där Ben gräver i det förflutna. Även hemma hos Amy där speglarna skapar ett par otäcka situationer för henne och barnen. Desto svagare är det inne i Mayflower där det må vara en del skrämmande situationer, men där det inte blir särskilt spännande för egen del. Gillar alltså därför filmen mer utanför.



Det är inte någon tokig film när man väl kommer in i den och mysteriet tätnar. Däremot saknas det en del för att nå nästa nivå. Istället får filmen en något svagare upplösning när man inte avslutar tidigare. Man väljer att lägga på ytterligare några minuter med en sista uppgörelse som jag gärna hade varit utan. Däremot lyckas man med de absolut sista scenerna innan eftertexterna börjar rulla som ger det hela en trevlig twist. Hade dock räckt med detta och att man skippat de fem extra minuterna innan dess med den slutliga uppgörelsen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.2

As Above, So Below

Titel: As Above, So Below
Genre: Mysterium/Thriller/Äventyr/Skräck
Land: USA
År: 2014
Regi: John Erick Dowdle
I rollerna: Perdita Weeks, Ben Feldman, Edwin Hodge, François Civil

Handling: Under Paris gator sträcker sig mil efter mil av slingrande katakomber, ett sista evigt hem för oräkneliga själar. När ett team av frivilliga forskare beger sig ned i den underjordiska labyrinten av benknotor snubblar de över den fasansfulla sanningen om vad de dödas stad egentligen var tänkt att bestå av.

Omdöme: Den unga forskaren och arkeologen Scarlett (Perdita Weeks) följer i sin döde fars fotspår och leker Indiana Jones när hon först utforskar en grotta i Iran för att sedan ge sig på katakomberna under Paris gator. Hon får hjälp av vännen George (Ben Feldman) som får agera översättare, och dokumentärfilmaren Benji (Edwin Hodge) som ska dokumentera Scarletts "skattjakt". De får även med sig en trio fransoser som ska hjälpa dem finna katakomberna ledda av "guiden" Papillon (François Civil) och hans vänner Souxie (Marion Lambert) och Zed (Ali Marhyar).



Vad som förväntades vara en utpräglad skräckfilm med en stil som The Blair Witch Project (1999), visar sig inte riktigt vara det. Stilen med handhållen kamera får man, men kul nog bjuds man på ett äventyr och mysterium lite likt The Da Vinci Code (2006) då huvudpersonen Scarlett försöker lösa olika gåtor och mysterium för att ta sig vidare. Ju längre in man kommer övergår det hela till något i stil med The Descent (2005) där ju ett par vänner utforskar grottor och gör oväntade upptäckter.



Man tas med på en ganska trevlig resa som låter bygga upp det hela istället för att bara dra på med skräcken från början. Det tar runt halva filmen innan det börjar hända lite skrämmande saker där nere i katakomberna. Under sista tredjedelen får vi en utpräglad skräckfilm.



Ett plus är att man verkligen spelade in på plats i katakomberna under Paris gator, vilket också ger god stämning och känsla. Kanske att filmen flippar ur lite mot slutet, men skönt nog inte för mycket. Det gör att detta som helhet blir en sevärd film, även om jag generellt sett har lite svårt för filmer med handhållna kameror.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.2

The Hunger

Titel: The Hunger / Blodshunger
Genre: Drama/Skräck
Land: Storbritannien/USA
År: 1983
Regi: Tony Scott
I rollerna: Catherine Deneuve, David Bowie, Susan Sarandon, Cliff De Young, Dan Hedaya, Willem Dafoe

Handling: Vampyren Miriam har i många hundra år levt av blodet från mängder av älskare och älskarinnor, som hon i utbyte har lovat evigt liv.

Omdöme: Miriam (Catherine Deneuve) och hennes älskare John (David Bowie) är två vampyrer som levt i flera hundra år. De lever ett relativt tillbakadraget liv i New York där de ger privatlektioner i musik och en gång i veckan stillar de sin blodshunger med att suga blod av någon stackare de raggat upp på fest. Men nu är tiden kommen för John som inte längre kan sova och i rask takt åldras. I ett desperat försöka vänder de sig till Dr. Sarah Roberts (Susan Sarandon) som är ledande inom blodforskning kopplat till hur det påverkar ålder. Frågan är om det finns något som kan rädda John eller om Miriam är redo att byta älskare...



Det är en stilren godbit vi bjuds på i Tony Scotts regidebut. Yngre brodern till Ridley Scott visade tidigt att han hade känsla för det visuella (hade en bakgrund inom reklamfilm). Kul nog går också tankarna vad gäller fotot till Blade Runner (1982) som ju Ridley Scott regisserade året innan. Det må inte utspela sig i framtiden, men användandet av belysningen, färgerna och skuggorna påminner till stor del om broderns scenografi från nämnda film.



Även om det visuella på många sätt prickar rätt, lider filmen av annat som drar ner den. Den har inte mycket till handling, även om den bygger på en bok av Whitley Strieber. Trots det håller den intresset uppe, mycket tack vare scenografin och det stilfulla fotot vi bjuds på rakt igenom filmen. Det är helt enkelt en klart elegant film att titta på, samtidigt som den är lite udda och konstig med klippningen och storyn.



Hade nog förväntat mig och hoppats på en historia mer i stil med Jim Jarmuschs vuxna vampyrfilm Only Lovers Left Alive (2013). Vissa likheter finns i grundstoryn, men denna har mer yta än innehåll när allt är sagt och gjort. Det är förvisso aldrig fel med en snygg yta och visst har denna mer än så, men det känns mer som en konstnärlig regidebut där det experimenteras en del istället för att ge något riktigt minnesvärt att ta med sig, vilket det kunde ha blivit.



Under filmens sista tio minuter ballar den ur alldeles för mycket i någon slags fantasyliknande värld man gärna hade varit utan. Plus att filmbolaget ändrade/la till den sista scenen som inte fyller någon funktion och bara gör det hela förvirrande. Hade filmen istället bjudit på en vass avslutning hade man nog varit klart nöjd. Det fanns trots allt något på gång flera gånger med ett par stämningsfulla partier. Kul att ha sett, men en väldigt ojämn filmupplevelse.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.7

You're Next

Titel: You're Next
Genre: Skräck/Mysterium/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 2011
Regi: Adam Wingard
I rollerna: Sharni Vinson, AJ Bowen, Joe Swanberg, Nicholas Tucci

Handling: En familj återförenas för att fira föräldraparets bröllopsdag, men kvällen blir inte som någon tänkt sig. Syskonrivaliteten och pikarna vid middagsbordet får ett abrupt slut när förövare i djurmasker belägrar deras hus och med brutal precision börjar jaga dem.

Omdöme: Man vet aldrig riktigt vad man får med skräckfilmer. Det är också en del av charmen med dem. Crispian (AJ Bowen) och hans flickvän Erin (Sharni Vinson) ska fira Crispians föräldrars bröllopsdag tillsammans med resten av hans syskon och deras flick- och pojkvänner. Föräldrarna är rika och de har köpt ett stort sommarhus de renoverat. När alla hälsat är det dags att bekanta sig ytterligare runt middagsbordet. Men firandet övergår till skräck när huset hamnar under belägring, både utifrån och inifrån...



En film med någorlunda liknande upplägg är Ready or Not (2019) där en stor rik familj på liknande sätt träffas och börjar jaga(s) i ett stort hus. Det är dock mer en mainstream-film som inte lyckas särskilt bra. Detta är en desto bättre film i de flesta avseendena, förutom att det är mindre kända och möjligtvis svagare skådespelare här. Å andra sidan är det en film som har en gnutta svart humor, vilket gör att det inte gör så mycket.



Svart humor, ja. Men under stora delar av filmen är det på blodigt allvar och fyllt med god stämning. Nu är jag lite kluven till att en av personerna visar sig kunna kämpa emot mer än de övriga. Det ger förvisso filmen något lite annorlunda och det blir trots allt en del av inramningen. Erin är nämligen inte som de övriga. Hon är australiensiska till att börja med och ingen kan ana hennes bakgrund, inte ens hennes pojkvän då hon inte berättat det för honom. Hennes sätt att kämpa och slå tillbaka kommer oväntat för de inblandade och leder till en blodig uppgörelse som även har någon twist på det hela.



Vad vi får är en skräckfilm med gott om terrorisering, jakt, fällor och blod. Inslagen av humor är skönt nog inte överdriven och funkar för det mesta bra. Kanske blir det lite för vridet mot slutet där jag hade föredragit en mer spännande avslutning alternativt att det absoluta slutet hade kunnat ge en mörkare avslutning på det hela. Det är trots allt en både spännande, skrämmande och stämningsfull film för det mesta, så den lite lättsammare tonen mot slutet hade inte varit mitt förstahandsval.



2 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.6

The Night Eats the World

Titel: La nuit a dévoré le monde / The Night Eats the World
Genre: Drama/Skräck
Land: Frankrike
År: 2018
Regi: Dominique Rocher
I rollerna: Anders Danielsen Lie, Golshifteh Farahani, Denis Lavant, Sigrid Bouaziz

Handling: En man vaknar upp i en lägenhet efter en fest och upptäcker att hela Paris är belägrat av zombies.

Omdöme: Sam (Anders Danielsen Lie) besöker sin ex-flickvän för att hämta en låda med sina kassettband. Det är fest och fullt med folk, hög musik och alkoholen flödar. Sam ombeds att vänta i rummet längst bort i lägenheten så att de kan prata ostört. Han somnar under tiden som han väntar och när han vaknar upp upptäcker han en tom, blodig och sönderslagen lägenhet. Ute på gatan ser det ut som en krigszon och blodtörstiga zombies traskar runt i hopp om att finna någon levande.



Denna franskproducerade film utspelar sig i Paris med norrmannen Anders Danielsen Lie i huvudrollen. Honom kände man igen från Joachim Triers filmer Reprise (2006) och Oslo, 31. august (2011). Här får han mest klara sig själv och en hel del likheter finns med koreanska #Alive (2020).



Vad som är intressant, eller åtminstone noterbart är att Sam inte verkar kolla vad som hänt/händer med hjälp av mobiltelefon, TV, radio osv. Istället isolerar han sig själv i lägenheten och hyreshuset han befinner sig i. Det hela blir främst ett överlevnadsdrama där vi får se hur situationen tär på psyket för Sam. Inte så konstigt då Sam är isolerad och den enda "kommunikationen" han har med någon är när han sätter sig och pratar med en äldre herre, zombiegrannen Albert (Denis Lavant) som är instängd i hissen.



Om en zombiefilm kan kallas för realistisk så skulle det vara denna. Man har lyckats bra med äkthetskänslan där på Paris gator likt vad man inledningsvis bjöds på i 28 Days Later (2002). Till skillnad från den filmen artar detta sig inte till en flermannashow. Här är Sam ensam från i princip början till slut.



Filmen har en svacka ett tag då dagarna går och handlingen inte förs framåt så mycket. Men det hela tar sig igen och även om det inte är någon direkt skrämmande film så är det en långsamt berättad realistisk zombiefilm med fokus på överlevnadsbiten och det mänskliga psyket i situationen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.0