Les diaboliques

Titel: Les diaboliques / Diabolique / De djävulska
Genre: Kriminalare/Drama/Mysterium/Thrller/Skräck
Land: Frankrike
År: 1955
Regi: Henri-Georges Clouzot
I rollerna: Véra Clouzot, Simone Signoret, Paul Meurisse, Charles Vanel

Handling: På en internatskola på den franska landsbygden utspelas ett dödligt passionsdrama. En bedragen hustru och en misshandlad älskarinna har mer gemensamt än samme man - de fruktar och hatar den sadistiske despoten lika mycket. Tillsammans planerar de två kvinnorna det perfekta mordet med ett vattentätt alibi, men när dådet är utfört går någonting fruktansvärt snett.

Omdöme: Detta var en film Alfred Hitchcock gillade väldigt mycket och som lär ha inspirerat honom att göra Psycho (1960). Han var själv nära att köpa rättigheterna till boken, men Henri-Georges Clouzot hann före. Hitchcock filmatiserade istället Vertigo (1958) som byggde på en annan bok av författarna Boileau & Narcejac.



Christina Delassalle (Véra Clouzot) är gift med Michel (Paul Meurisse) och tillsammans driver de en internatskola för pojkar. En av de anställda är lärarinnan Nicole Horner (Simone Signoret), som också är Michels älskarinna. Christina och Nicole är dock inte ovänner och blir allierade när de en gång för alla planerar att göra sig av med den sadistiske Michel. Har de kommit på det perfekta mordet? De sätter igång planen över en helg och när de återvänder till internatskolan är det tänkt att kroppen ska hittas. Men gör den det?



Det är en smart story vi har där planeringen och genomgörandet endast är en del av filmen. Den tar också god tid på sig med en speltid på knappa två timmar där de båda kvinnorna får svettas en hel del innan allt är sagt och gjort. En psykologisk historia som tär på de bådas nerver, inte minst Christina som inte tål lika mycket som den kallare Nicole.



Då filmen sågs för länge sen var det till stor del som att se filmen för första gången, även om en del nyckelscener kändes igen. Men exakt hur det ligger till blir kul att ta reda på. Filmens upplösning under de sista tio minuterna är också mycket bra. Här vrids den psykologiska terrorn upp ett snäpp eller två och vi bjuds på god stämning där på internatskolan nattetid.



En klassiker är det, men kan inte låta bli att känna att de två timmarna hade kunnat trimmas en del. Det blir lite för utdraget innan den gastkramande upplösningen. Det gör även att man listar ut hur det ligger till då det inte lämnas så många alternativ. Men som sagt, en klassiker är det som till stor del ledde till mer psykologisk terror på film, inte minst med tidigare nämnda Psycho (1960).

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.0