La belva / The Beast

Titel: La belva / The Beast / Odjuret
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: Italien
År: 2020
Regi: Ludovico Di Martino
I rollerna: Fabrizio Gifuni, Lino Musella, Monica Piseddu, Emanuele Linfatti

Handling: Leonida Riva är en ensam och ärrad krigsveteran, en gång i tiden kapten för arméns specialstyrkor. Livet och arbetet har drivit Riva ifrån sin familj. Hans äldste son, Mattia, har aldrig förlåtit honom medan hans dotter, Teresa, älskar honom villkorslöst. En händelse kommer dock att tvinga Leonida att förvandlas till något han trodde att han för länge sedan hade lagt bakom sig.

Omdöme: Vi har sett det förr, men det betyder inte att man inte kan se det igen. Leonida Riva (Fabrizio Gifuni) var kapten och elitsoldat i 30 år. Efter ha blivit tillfångatagen och torterad av fienden har han dragit sig tillbaka och följer sin familj, bestående av frun Angela, sonen Mattia och lilla dottern Teresa främst från avstånd. Men när lilla Teresa plötsligt kidnappas och Leonida inser att polisen ledda av Simonetti (Lino Musella) inte är kapabla att göra jobbet, ger han sig ut efter sin dotter.



Leonida, som lider av PTSD och knaprar tabletter för att klara vardagen, får en ny mening i och med kidnappningen av dottern. Simonetti misstänker att Leonida är inblandad i kidnappningen vilket gör att Leonida får polisen efter sig när han letar efter kidnapparen. Nu kommer Leonidas gamla jag fram, en hänsynslös och tränad mördarmaskin som inte ger upp förrän han hittat sin dotter.



Är detta en ny Taken (2008) - Italian style? Nja, inte riktigt, men lite åt det hållet är det. Vi har alltså sett det förr och det har både gjorts bättre och slagit till hårdare och mer rejält än vad det gör här. Men det har även gjorts sämre. Man får kanske inte någon vidare djup story, även om man försöker. Det känns bara som att det hela saknar lite spets i regin för att höja sig ett snäpp eller två.



Filmen har lyckats relativt bra med att skapa en mörk ton med huvudkaraktären Leonida Riva och fotot som mestadels utspelar sig på kvällen och natten. Vad man kanske saknar mest är att actionscenerna när Leonida är i farten inte tar det till nästa nivå. Eftersom man sett detta förr behöver man ha något som överraskar och nästan chockar tittaren. Kanske hade den behövt vara brutalare, även om den är ganska brutal. Givetvis hade storyn kunnat bjuda på något mer, men om genomförandet är bra räcker det oftast så. Trots allt en helt ok filmtitt som funkar för stunden.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 5.3

Call

Titel: Call / The Call
Genre: Mysterium/Thriller/Sci-Fi/Skräck
Land: Sydkorea
År: 2020
Regi: Lee Chung-Hyun
I rollerna: Park Shin-Hye, Jeon Jong-seo, Kim Sung-ryung, Park Ho-san

Handling: Två personer lever i olika tider. Seo-Yeon lever i nuet och Young-Sook lever i det förflutna. Ett telefonsamtal förbinder de två och deras liv förändras oåterkalleligt.

Omdöme: Seo-Yeon (Park Shin-Hye) anländer till huset på landet där hon växte upp. På vägen dit har hon tappat bort sin mobiltelefon på tåget och använder sig av den trådlösa stationära telefonen i huset för att försöka få tillbaka sin mobil.



Plötsligt ringer telefonen och i andra änden är en desperat ung tjej vid namn Young-Sook (Jeon Jong-seo) som säger att hennes mamma är galen och är på väg att döda henne, bränna henne levande. Seo-Yeon inser efter ett par samtal att det är på allvar och det visar sig att tjejen som ringer henne är från det förflutna, från år 1999. Tillsammans kan de förändra både nuet och det förflutna...



Ok, det första mycket ovanliga med denna korean är att det inte regnar något under hela filmen. Nästan helt ofattbart faktiskt, speciellt som det är en spännande film där ett par regnscener hade passat bra. Men det betyder inte att filmen är dålig för det eller att den inte skapar god stämning eller spänning, för det gör den.



Till en början verkar det som att man kommer få en ganska enkelspårig och lite typisk "hemsökt hus"-film. Seo-Yeon upptäcker nämligen att det finns ett gömt utrymme bakom en vägg. Snart visar det sig dock inte alls bli som man hade trott. Visst utspelar sig en hel del i huset, men då man kastas mellan nutid och det förflutna blir det något helt annat.



Filmen tar sig när Seo-Yeon hjälper Young-sook att förändra det förflutna. Det innebär att Seo-Yeon får tillbaka något hon förlorade för 20 år sedan. I utbyte hjälper Seo-Yeon sin nyfunna "kamrat" på andra linjen med att söka upp information på internet om vad som hände i november och december 1999. Men borde Seo-Yeon hjälpa Young-sook?



Det hela utvecklar sig till något klart trevligt. Nåja, trevligt på ett ganska spännande och blodigt sätt. De båda unga kvinnorna har makten att jävlas med den andra om de inte får vad de vill. Det blir ganska smart och intressant att se vart det hela ska leda. Ibland är vissa saker lite svåra att förstå fullt ut då man alltså kastas ganska friskt mellan de båda tidsperioderna, så det gäller att hänga med om man kan.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

The Lords of Discipline

Titel: The Lords of Discipline / De skoningslösa
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1983
Regi: Franc Roddam
I rollerna: David Keith, Robert Prosky, Michael Biehn, Rick Rossovich, Judge Reinhold, Bill Paxton

Handling: På en kadettskola djupt inne i sydstaterna på 60-talet är Will McLean den enda som vågar reagera mot de ständiga trakasserierna, bl.a. de nattliga kidnappningsräderna som "de tio", en Ku Klux Klan-liknande sammanslutning, sysslar med. Särskilt hårt går "de tio" åt den förste svarte mannen som antagits till kadettskolan.

Omdöme: Kort efter den mer namnkunniga Taps (1981) kom även denna film om en kadettskola. Men även om denna inte har en massa Oscarsvinnare i rollistan så har den något annat som talar för den. Det är nämligen en bättre film. Skriven av Pat Conroy som själv gick på kadettskola och får med en hel del av sina upplevelser från den tiden i kombination med korruption som uppdagades på en annan kadettskola.



David Keith, som stundtals påminner om Patrick Swayze, spelar Will McLean som är en sistaårselev på kadettskolan i Charleston, South Carolina. Tillsammans med sina tre rumskompisar startar de den nya terminen med att ge de nya rekryterna en omgång. Det är nämligen en del av invigningsritualen som kallas för "Hell Night" där de äldre kadetterna får göra i princip vad de vill med nykomlingarna, förutom att skada dem fysiskt.



En av de nya är svart, något som inte uppskattas av de flesta på skolan. Överste Berrineau även kallad Bear (Robert Prosky) ger Will i uppdrag att hålla ett öga på den svarta kadetten då han misstänker att han kommer få det tufft. Under sitt "spaningsuppdrag" upptäcker Will något mycket allvarligt. En hemlig grupp kallad för "The 10" går ett steg längre i invigningsritualerna för att systematiskt göra sig av med kadetter som de vill få bort - och alla medel är tillåtna.



Det här är en stabil film, en bra film som känns tillräckligt seriös och trovärdig för att det hela ska bli dramatiskt och spännande. Det hjälper givetvis att det hela bygger på en bok av en f.d. kadett och även får med korruption och konspirationsteorier.



Är det något som är synd så är det att musiken inte lyckas ge det hela en extra skjuts. Trots detta skapar man god stämning med allt annat runt omkring. Det blir en fascinerande inblick i denna verksamhet där ordning och disciplin är av högsta grad vad som lärs ut. En kul notering är annars att trion Rick Rossovich, Michael Biehn och Bill Paxton kom att spela i två James Cameron-filmer. Rossovich, Biehn och Paxton i The Terminator (1984), Biehn och Paxton i Aliens (1986).

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.6

The Great Santini

Titel: The Great Santini / Esset
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 1979
Regi: Lewis John Carlino
I rollerna: Robert Duvall, Blythe Danner, Michael O'Keefe, David Keith

Handling: Karaktärsstudie av en amerikansk marinofficer som är besatt av disciplin. 1962 är han "en soldat utan krig", förutom det han utkämpar med sin tonårsson.

Omdöme: Titeln The Great Santini låter som en magiker och tänker genast på det minnesvärda Columbo-avsnittet "Now You See Him" från 1976 där Jack Cassidy spelar magikern "The Great Santini". Detta handlar dock inte om något sådant, utan istället om en amerikansk marinofficer som kallar sig själv för det. I själva verket heter han Bull Meechum (Robert Duvall) och drillar sin familj som sina soldater.



Frun Lillian (Blythe Danner) älskar Bull, men hon kan inte stoppa honom från att vara på sina fyra barn, speciellt äldsta sonen Ben (Michael O'Keefe) som snart fyller 18. Planen är att Ben ska följa i sin faders fotspår och bli stridspilot. Men först ska han försöka spela till sig ett basketkontrakt då han är en mycket lovande basketspelare.



Det här visar sig vara en något udda film som tar ett tag att komma in i. För till en början och även under resans gång påminner familjen en del om familjen Griswold från Ett päron till farsa-filmerna. Bull Meechum är nämligen smågalen eller kanske fullt galen. Skillnaden är att det ofta blir på fullaste allvar, även om han har en tendens att göra barnsliga saker.



Under filmens gång övergår filmen till att bli något bättre i och med att sonen Ben inte längre låter Bull köra med honom. Men samtidigt vill han ha faderns kärlek vilket gör att han hamnar i en svår sits. Här blir filmen snarare ett starkare drama likt Oscarsvinnaren Ordinary People (1980), även om Donald Sutherland spelade en desto snällare och mer omtänksam far i den. Inslag av Forrest Gump (1994) finns också här då historien utspelar sig i den amerikanska södern och Ben börjar umgås med svarte Toomer (Stan Shaw) som håller på med fiske och är något trög, men älskvärd. Huset familjen Meechum bor i är för övrigt samma hus där The Big Chill (1983) spelades in.



Filmen blev tvåfaldigt Oscarsnominerad för bästa manliga huvudroll (Robert Duvall) och bästa manliga biroll (Michael O'Keefe). Båda är klart bra och filmen har Oscarsmaterial i själva berättandet, även om det alltså tar en bra stund innan man kommer in i den fullt ut. Filmen bygger för övrigt på manusförfattaren Pat Conroys egna upplevelser och erfarenheter med sin marinsoldat till far. Pat Conroy blev senare Oscarsnominerad för manuset till The Prince of Tides (1991) som byggde på hans bok.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

Boss Level

Titel: Boss Level
Genre: Action/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 2020
Regi: Joe Carnahan
I rollerna: Frank Grillo, Mel Gibson, Naomi Watts, Michelle Yeoh

Handling: En före detta elitsoldat är fångad i en oändlig tidsloop som riskerar att leda till hans död.

Omdöme: När Joe Carnahan slog igenom med Narc (2002) kändes det som en regissör att hålla ögonen på. Han följde sedan upp det med filmer som Smokin' Aces (2006), The A-Team (2010), The Grey (2012) och Stretch (2014). Inga direkta höjdare, men ibland lite underhållning för stunden. Det är ungefär vad man kan säga om dagens film.



Roy (Frank Grillo) har hamnat i en tidsloop vilket gör att han likt ett spel vaknar upp varje morgon av att en utsänd mördare väcker honom med att försöka döda honom i sängen. Roy, som är en vältränad f.d. elitsoldat, har inga större problem med att övermanna mördaren. Problemet är dock att det bara är den första av flera mördare och hinder han måste klara sig undan denna dag. Han fastnar hela tiden på ett ställe och har nu dött över hundra gånger för att sedan vakna upp med att mördaren attackerar honom i sängen.



Tidsloopen kopplar han till sin separerade fru, forskaren Jemma Wells (Naomi Watts) som jobbar på ett topphemligt projekt åt överste Ventor (Mel Gibson). Något har uppenbarligen gått snett, Jemma har satt Roy i en tidsloop och när Roy förstår vad det är som händer måste han försöka rädda biffen.



Det hela börjar med gott om action och fart och fläkt när Roy tar oss igenom sin vardag. Tankarna går genast till Edge of Tomorrow (2014) där ju Tom Cruise och Emily Blunt kör ett "spel" av Live. Die. Repeat. Något liknande här alltså. Tänker även på Happy Death Day (2017) då Roy hela tiden dör och måste lista ut hur han ska överlista de utsända mördarna och hindren han ställs inför.



Frank Grillo fick jag fick upp ögonen för i och med Wheelman (2017), även om man sett honom i tidigare filmer i diverse biroller. Han funkar i actionfilmer som dessa. Det blir lite småkul att följa Roy även om det blir något överdrivet på sina håll och även upprepande, vilket förvisso är en del av tidsloopen. Inget speciellt överlag, men god action och lite tidsfördriv för stunden behöver inte vara helt fel.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: -.-

The Social Dilemma

Titel: The Social Dilemma
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2020
Regi: Jeff Orlowski

Handling: Dokumentären utforskar den mänskliga effekten av sociala medier, samtidigt som tech-skaparna själva larmar om utvecklingen.

Omdöme: Dokumentären om sociala medier låter experter, de som själva skapat detta monster få ge sin syn på utvecklingen och vart det är på väg. Vid sidan av de olika experterna får vi även följa en fiktiv familj i deras vardag, inte minst sonen och yngsta dottern i familjen som påverkas starkt av sociala medier och informationen de tar del av.



Att sociala medier fördummar känns ganska givet, speciellt en yngre generation som växt upp med mobilen i handen ända sedan de lärde sig gå. De vet inget annat och även om verktyget i sig kan vara bra i vissa avseenden, förändrar den människans beteende till det sämre. Det är enklare att isolera sig och attityden mot andra försämras oftast. Framförallt är det individen som skadar sig själv genom sin besatthet. Det blir helt enkelt som en drog som du inte bara kan ge upp.



Dokumentären bjuder väl egentligen inte på så mycket nytt. Den är inte heller direkt gripande eller fascinerande som en dokumentär gärna ska vara. Det är runt halvvägs in som den tar upp en del grejer som väcker ens intresse, inte minst om hur självmordsförsöken och att göra sig själv illa ökat markant bland både yngre och äldre tonåringar de senaste 10-20 åren. Givetvis inte bara sociala mediers fel, men de är en bidragande orsak till varför inte minst barn och ungdomar inte mår bra och beter sig allmänt illa.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.7

The Protector

Titel: The Protector / Protector - Mannen utan fruktan
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: Hong Kong/USA
År: 1985
Regi: James Glickenhaus
I rollerna: Jackie Chan, Danny Aiello, Roy Chiao, Bill Wallace

Handling: Två New York-poliser, Billy Wong och Danny Garoni, åker till Hong Kong efter att dottern till en rik affärsman kidnappats av mäktige drogbaronen Mr. Ko.

Omdöme: Alltså, det går inte att klaga på underhållningsfaktorn den här filmen bjuder på. Ofta blir det så när Jackie Chan är i farten, men här har han dessutom samarbetat med James Glickenhaus. Det hela inleds något underligt när ett New York-gäng som tagna ur Escape from New York (1981) stoppar och ger sig på en långtradare. Polisen Billy Wong (Jackie Chan) och hans kollega glider förbi och hamnar senare i skottelden på en bar där kollegan skjuts ihjäl. Billy ger sig ut på ett enmansuppdrag och tar kål på boven.



Billy paras ihop med en annan New York-snut i Danny Garoni (Danny Aiello) när de plockats bort från gatan för att se till så att allt går lugnt till på en tillställning. Men de överrumplas av ett gäng maskerade män som kidnappar Laura Shapiro (Saun Ellis), dottern till en rik affärsman som anordnat tillställningen. Affärsmannen misstänks göra affärer med Mr. Ko (Roy Chiao) som är en ökänd drogbaron i Hong Kong. Billy och Danny skickas till Hong Kong och fortsätter göra det de gör bäst - jaga bovarna och skapa kaos.



Vad kan man säga? Det är ett något udda radarpar vi får se i Jackie Chan och Danny Aiello, men det funkar. De bjuder på gott om humor där främst Aiello står för den rappa käften medan Chan låter sina nävar och stunts tala. Det är fart och fläkt mest hela tiden. Inte alltid trovärdigt, men det behöver man inte bry sig om i en film som denna. God action helt enkelt, underhållande och alltså med bra stunts signerade Jackie Chan och övriga som hamnar i hans väg.



Jackie Chan lär själv ha varit besviken på filmen och samarbetet med James Glickenhaus. Så pass att han valde att göra en egen version av filmen där en del av historien klipptes bort och ersattes med annat som filmades i Hong Kong. Versionen som setts här är originalversionen, men eftersom filmen var Hong Kong-producerad kunde uppenbarligen Jackie Chan och producenterna göra lite som de ville och gjorde alltså en egen version också. Hur det än ligger till så är denna version inte alls tokig och bjuder på gott om underhållning, en del skratt och bra action. Det räcker gott så.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.8

The Soldier

Titel: The Soldier
Genre: Action/Äventyr/Thriller
Land: USA
År: 1982
Regi: James Glickenhaus
I rollerna: Ken Wahl, Alberta Watson, Steve James, Klaus Kinski

Handling: En superagent från CIA ger sig i kast med KGB och terrorister som planterat plutoniumbomb på ett saudiarabiskt oljefält.

Omdöme: Det är svårt att inte låta sig bli charmad av en film som bjuder på ett James Bond-äventyr blandat med Mission: Impossible till toner av Tangerine Dream. Det är något av en B-film, det är det, men regissören James Glickenhaus har sin vision klar för sig och kör sin stil som gav honom ett namn med The Exterminator (1980).



Detta är en typ av film man har kul med, som har sparsamt med dialog och istället låter actionäventyret tala sitt tydliga språk till Tangerine Dreams musik som är smått hypnotisk. Inte det främsta de gjort, men så pass bra att musiken nästan har huvudrollen i en film utan stjärnor. Visst har Ken Wahl huvudrollen, men han är lite för svag för att bära filmen, vilket han inte heller behöver göra. Klaus Kinski dyker upp i en minnesvärd, men alldeles för liten roll som KGB-agenten Dracha.



Vad går filmen egentligen ut på? Det må inte vara den mest trovärdiga handlingen, men terrorister stjäl plutonium och hotar sedan med att detonera en bomb på ett saudiarabiskt oljefält. Detta är något bl.a. USA inte kan acceptera då det skulle slå ut 50% av oljeproduktionen i 300 års tid. USA:s president beordrar en hemlig specialenhet inom CIA att ta hand om problemet. The Soldier (Ken Wahl), som han endast kallas, skickas till alperna och snart har vi Bond-jakter på hög nivå. De fyra övriga i hans enhet skickas på annat håll, till en amerikansk missilbas på ett Mission: Impossible-uppdrag.



Det går inte att komma ifrån att detta är underhållande. Inte en renodlad Bond-kopia, men utan tvekan inspirerad av dessa spionäventyr. Vi har även en del explosiva actionscener och gott om pang-pang för att fylla ut tiden med. Vi tas mellan USA, Israel, de österrikiska alperna och både Väst- och Östtyskland. Ett klassiskt internationellt spionactionäventyr med andra ord.




2 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 5.3