Titel: Grand Canyon / Grand Canyon - Som livet självt
Genre: Drama
Land: USA
År: 1991
Regi: Lawrence Kasdan
I rollerna: Kevin Kline, Danny Glover, Mary McDonnell, Steve Martin, Mary-Louise Parker, Alfre Woodard
Handling: En samling människor vars liv påverkas när deras vägar korsas i den splittrade staden Los Angeles. Filmproducenten Davis, bilbärgaren Simon, advokaten Mack, hemmafrun Claire - alla behöver förändra något och alla bär de på något som kan förändra...
Omdöme: Det tar inte lång tid att komma in i den här filmen. Med en gång känner man sig hemma när förtexterna dyker upp till James Newton Howards musik. Det klickar på ett sätt som förtäljer att det här kommer bli en mysig filmupplevelse. Detta visste jag redan på förhand då filmen setts tidigare, men det var skönt att det bekräftades så pass tidigt.
I ett klassiskt drama där en rad människors liv korsas och vävs samman ses immigrationsadvokaten Mack (Kevin Kline) som tillsammans med frun Claire (Mary McDonnell) skickar sonen Roberto (Jeremy Sisto) på sommarläger. Mack kommer hamna i en nära-döden-upplevelse och träffa bilbärgaren Simon (Danny Glover) vilket öppnar hans ögon. Claire hittar ett spädbarn i buskarna under sin joggingrunda. Simon bryr sig om sin syster och systerson som bor i ett tufft område. Och så har vi filmproducenten Davis (Steve Martin) som gör politiskt inkorrekta actionfilmer. Dessa och några till kommer att vara där för varandra under svåra situationer och livsavgörande ögonblick i sina liv.
Oscarsnominerad för bästa originalmanus (Lawrence Kasdan och frun Meg Kasdan) kan jag tycka att filmen är något underskattad. Kan t.ex. jämföra en del med en annan film av det här slaget, nämligen Shorts Cuts (1993) som är desto mer hyllad. Tycker dock personligen att denna är vassare av en enkel men väldigt viktig anledning. Det finns mycket hjärta här. Den får mig att känna och är helt enkelt mysig.
Filmens första timme är kanske något starkare än den sista timmen, men det är runt mitten som det kan ses som en mindre svacka med bl.a. en längre drömsekvens. Inte så att det blir svagt, men tappar lite av den fina känslan man har i kroppen. Annars är det ett bra manus och bra skådespelare. Skulle vilja säga att det är rätt skådespelare i rollerna. Inte alltid de största stjärnorna men skådespelare som funkar tillsammans.
Helt enkelt en film som får en att känna, bry sig om hur det ska gå för de inblandade (ja, förutom Davis som är något arrogant) och följa med på denna resa de gör tillsammans. En film som är ganska bra att jämföra med vad gäller filmens varma känsla är en annan något underskattad film, nämligen Parenthood (1989). En typ av film man gärna återvänder till när man vill få en mysig filmstund.
4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 6.9
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar