söndag 25 juli 2021

If Looks Could Kill



Titel: If Looks Could Kill / Teen Agent / Om blickar kunde döda
Genre: Action/Komedi
Land: USA/Kanada
År: 1991
Regi: William Dear
I rollerna: Richard Grieco, Linda Hunt, Roger Rees, Gabrielle Anwar

Handling: När Michael Corben åker på klassresa till Frankrike med sin franska-klass över sommaren, råkar han hamna mitt i en internationell intrig. En agent med samma namn har precis blivit mördad av den elake Augustus Steranko. När nu Michael Corben fortfarande verkar vara i livet och på väg till Frankrike, försöker både den brittiska underrättelsetjänsten och skurkarna få tag på honom. Britterna utrustar Michael med diverse coola Bond-prylar och Steranko skickar hela den undre världens skurkar för att avrätta honom. Kan gymnasiestudenten Michael stoppa den elake Sterankos planer på att dominera Europa?

Omdöme: Om jag minns rätt var detta en film som gick och sågs på bio med klassen. Det är en Bond-spoof och en liknande typ av film som favoriten Gotcha! (1985) som dock är seriösare och klart bättre än vad denna är. Men som det visar sig har denna trots allt något som funkar någorlunda väl.



Från början lär Anthony Michael Hall ha varit påtänkt för huvudrollen, men istället plockades Richard Grieco in i sin filmdebut och manuset skrevs om för att passa honom. Han spelar Michael Corben som precis gått ut gymnasiet (Grieco var dock i 25-års åldern), men måste följa med till Frankrike över sommaren med sin franska-klass då han fått underkänt av sin franska-lärare Mrs. Grober (Robin Bartlett).



Problem uppstår då Michael förväxlas med sin namne, agenten Michael Corben som ska flyga från USA till Frankrike för att där utföra ett livsfarligt uppdrag åt britterna. Ingen vet hur han ser ut, så unge Michael Corben misstas för att vara agenten. Huvudskurken Augustus Steranko (Roger Rees) har skickat sin högra hand, mördaren Ilsa Grunt (Linda Hunt) som ska fimpa agenten Corben innan han når Frankrike. Men så enkelt blir det inte och snart är Michael Corben ute på uppdrag...



Alltså, filmen är inte så tokig om man tar det för vad det är. Lite lättsam actionkomedi som är gjord som James Bond, fast som yngre. Man skulle kunna säga att det blir en blandning av James Bond, The Man Who Knew Too Little (1997) och nämnda Gotcha! (1985). Halvskön med lagom mycket humor men ändå tillräckligt seriös och välgjord för att inte bli för fjantig.



Richard Grieco funkar väl någorlunda väl i huvudrollen. Inget vidare skådespelare kanske, men har ändå något som gör att han både funkar som ovetandes och senare som ung agent. Oscarsvinnaren Linda Hunt (The Year of Living Dangerously (1982) för bästa biroll) är klart rolig som något av en Rosa Klebb-kopia från From Russia with Love (1963). Roger Rees som Augustus Steranko är en sån där typisk brittisk huvudskurk med storhetsvansinne. Skönt äverlägsen och torr stil, och är bäst i filmen tillsammans med Linda Hunt.



Filmen funkar nog som bäst under och runt flygresan och hela förväxlingshistorien. Det fortsätter helt ok när Michael Corben iklär sig agentrollen samtidigt som Steranko och Ilsa försöker likvidera honom en gång för alla. Tyvärr tappar filmen mot slutet när den ballar ur lite för mycket under sista kvarten eller så. Här blir det rädda världen-action som inte direkt funkar, vilket ofta är fallet. Det är synd då filmen i över en timme faktiskt är ganska trevlig och smårolig. Det räcker dock till ett knappt godkänt betyg till slut, trots den svagare avslutningen.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.8

lördag 24 juli 2021

Blood Red Sky



Titel: Blood Red Sky
Genre: Action/Skräck/Thriller
Land: Tyskland/Tjeckien/USA
År: 2021
Regi: Peter Thorwarth
I rollerna: Peri Baumeister, Alexander Scheer, Kais Setti, Roland Møller

Handling: En kvinna med en mystisk sjukdom tvingas till handling när en grupp terrorister försöker kapa ett flygplan under en transatlantisk nattflygning.

Omdöme: Tänk dig om du slog ihop filmerna Flightplan (2005) och Non-Stop (2014) med Snowpiercer (2013) och Train to Busan (2016) - då vet man lite vad som väntar med denna tysk-tjeckisk-amerikanska produktion.



Nadja (Peri Baumeister) är sjuk och ska ta nattflyget från Tyskland över Atlanten till New York tillsammans med sin son Elias (Carl Anton Koch). Där ska hon genomgå en behandling för att försöka rädda hennes liv. Men när en grupp terrorister kapar planet mitt över Atlanten, visar det sig att Nadja är en blodtörstig vampyr som man inte vill leka med. Kaos utbryter på planet av flera anledningar...



Det är svårt att undvika att veta vad filmen går ut på om man kollar in trailers och liknande, men visst kan det komma som något överraskande om man går in blankt. Det uppenbarar sig dock relativt tidigt vad Nadja egentligen är. Filmen bjuder på något lite annorlunda och den är också ganska underhållande, det får man ge den.



Att filmen balanserar på en skör tråd kan man inte blunda för. Det kan nämligen gå rejält åt pipan med en sån här film om man slänger in en massa taffliga dataeffekter och går för långt med det hela. Tack och lov håller man sig för det mesta inom gränserna och klarar balansgången. Vi får även ett par återblickar som berättar bakgrunden lite grann, så allt utspelar sig inte ombord planet. Men det gör även att speltiden kommer upp i två timmar vilket inte riktigt känns befogat för en sån här film.



Under filmens gång känns det som att den håller sig i kragen under första halvan, kanske lite mer. Den ballar sedan inte ur, men det börjar bli lite för mycket en stund under filmen andra halva. Det stabiliseras dock tillräckligt för att inte urarta helt när vi når filmens upplösning och det gör trots allt att filmen klarar ett godkänt betyg. Ungen blir dock ett smått störningsmoment på sina håll, men det kunde också blivit klart värre. Allt som allt är det inte en bortkastad titt och de som gillar den här typen av filmer lite extra bör kunna stilla sin blodtörst.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.2

The Liquidator



Titel: The Liquidator / Operation Likvidering
Genre: Action/Komedi/Äventyr
Land: Storbritannien
År: 1965
Regi: Jack Cardiff
I rollerna: Rod Taylor, Trevor Howard, Jill St. John, David Tomlinson

Handling: Den brittiska underrättelsetjänsten har tröttnat på alla problem med spioner och diverse avhopp. Man beslutar sig för att träna upp en toppagent som kan eliminera problemen. Agent "L" visar sig dock inte bara vara en kvinnotjusare av stora mått, han är även rätt värdelös när det gäller att utföra lönnmord.

Omdöme: Det kom en hel del s.k. Bond-spoofs, inte minst under 60-talet när James Bond kom och var stor. I det här fallet byggde filmen på en bok av John Gardener som efter Ian Flemings död fortsatte skriva Bond-böcker, varav Licence to Kill (1989) och GoldenEye (1995) bygger på hans böcker.



Filmen var "före sin tid" då man rollsatte australiern Rod Taylor i huvudrollen (även om han pratar med amerikansk accent då han hade gjort sig ett namn i Hollywood) ett par år innan George Lazenby spelade Bond i On Her Majesty's Secret Service (1969). Kul nog syns Jill St. John här som senare blev Bondbrud i Diamonds Are Forever (1971). Dessutom sjunger Shirley Bassey titellåten "The Liquidator" året efter att hon sjöng den klassiska titellåten till Goldfinger (1964).



Av en slump och med tur lyckas amerikanske soldaten Boysie Oakes (Rod Taylor) rädda den brittiske underrätelsetjänsmannen Mostyn (Trevor Howard) från en säker död under andra världskriget. Nu är det mitten av 60-talet och det kalla kriget gör att spioner och agenter är heta potatisar. Mostyn är numera högt uppsatt inom den brittiska underrätelsetjänsten och får order om att rekrytera en man som de kan träna upp till att bli deras mördare - The Liquidator eller kort och gott "L".



Mostyn minns Oakes och vet att han är rätt man för jobbet. Eller är han? Oakes visar sig vara en kvinnotjusare av stora mått och är mer intresserad av att spendera dagarna i sängen med kvinnligt sällskap. Men han måste utföra sina uppdrag när Mostyn ber om det. Problemet är bara att Oakes inte skulle kunna döda en fluga och måste ta itu med problemet på ett annat sätt.



Det må inte vara den bästa eller roligaste filmen man sett, men man har också sett sämre i genren. Det blir allt lite småroligt och charmigt att följa Oakes när han som hemlig utsänd mördaragent får händerna fulla. Det är en rad bra och passande prestationer där Trevor Howard som Mostyn ändå är bäst och roligast som upprörd, argsint och överlägsen chef över Oakes.



Trevligast blir det när handlingen förflyttas från London ner till Franska rivieran med Nice och Monaco som skådeplats. Givetvis uppstår här en romans mellan Oakes och Iris (Jill St. John), något Mostyn inte alls gillar då hon råkar vara Mostyns privata sekreterare. Filmen blir skönt nog inte för lättsam och produktionen håller bra klass utan att skrika studiokänsla som många gånger kunde vara fallet med 60-tals filmer. En småtrevlig filmstund, varken mer eller mindre.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 5.9

fredag 23 juli 2021

Doc Hollywood



Titel: Doc Hollywood
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1991
Regi: Michael Caton-Jones
I rollerna: Michael J. Fox, Julie Warner, Woody Harrelson, Bridget Fonda

Handling: Den unge doktorn Benjamin Stone har fått ett nytt jobb i L.A. som plastikkirurg, men på vägen dit kör han vilse och rakt in i ett staket i den lilla staden Grady. Som straff får han 32 timmars samhällstjänst och arbetar av det på stadens sjukhus och blir lite småkär i ambulansföraren Lou.

Omdöme: Ibland känner man för lite Michael J. Fox. Hans bästa har man sett ett par gånger. Denna hör inte till hans bättre, men då den inte hade setts på bra länge var det som att se den för första gången. Michael J. Fox spelar Benjamin Stone som är en ung läkare på väg till Los Angeles där han vill jobba som plastikkirurg. På vägen dit kör han vilse och krockar sin Porsche i en liten håla vid namn Grady.



Väl i Grady döms han till samhällstjänst på den lilla läkarmottagningen då stadens doktor är en gammal otrevlig man som endast vill bli störd om det är på liv och död. Benjamin kalls snart för Doc Hollywood och alla vet att han kommer från storstaden och endast är på genomresa. Men stadens borgmästare och många andra försöker övertyga honom att stanna. Kanske kan kärleken få honom att stanna när han träffar Lou (Julie Warner)?



Michael J. Fox är stabil som vanligt, utan att behöva ta i för fullt. Han omgärdas också av trevliga skådespelare som Julie Warner som funkar fint som kärleksintresset Lou, Woody Harrelson som Hank som själv har ögonen på Lou och så Bridget Fonda som Nancy Lee som är borgmästarens dotter och ser Doc Hollywood som vägen ut från Grady.

Nancy Lee - "Is that a star?"
Hank - "No, that's Ted Danson."




Man vet ju vart det kommer leda, men vägen dit behöver inte vara så tokig. Det tar dock en stund innan jag känner att filmen charmar mig. Blir väl inte direkt golvad av det hela, men sakta men säkert vinner den över mig, ungefär som Benjamin. För är storstadslivet, att tjäna extra mycket pengar och det materiella verkligen det viktigaste och vad Benjamin vill?



Grady är en mysig liten stad, utan att vara direkt pittoresk. Det känns som om tiden stått still på ett positivt sätt. Folk är hjälpsamma och vänliga, gamla traditioner gör att folk umgås och trivs ihop. Tycker filmen får fram det ganska bra ju längre in man kommer. Även tack vare Carter Burwells musik som gör att det skapas lite mer känslor än om det endast vore en lättsam komedi. En del hjärta uppvisas helt enkelt och det är alltid ett plus. Noterbart att det också bygger på en bok, vilket man kanske inte hade trott på förhand.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.2

P.J.



Titel: P.J. / De samvetslösa
Genre: Drama/Mysterium/Action
Land: USA
År: 1968
Regi: John Guillermin
I rollerna: George Peppard, Raymond Burr, Gayle Hunnicutt, Brock Peters

Handling: Privatdetektiven P.J. Detweiler tar sig motvilligt an uppdraget att beskydda finansmannen William Orbisons älskarinna. Orbison har dock skumma planer för P.J.

Omdöme: Filmer om privatdetektiver kan ofta vara lite mysiga med ett trevligt mysterium och neo-noir vibbar. Här anlitas New York-privatdetektiven P.J. Detweiler (George Peppard) att agera bodyguard åt vackra Maureen Preble (Gayle Hunnicutt). Det är hennes älskare, den rike och gifte affärsmannen William Orbison (Raymund Burr) som anlitat honom. Detta då Maureen utsatts för hot och då Orbisons familj inte gillar henne, inte minst då hon lär finnas i hans testamente.



P.J. är nära Maureen dag och natt, följer med henne vart hon än går. De börjar också komma varandra nära och han vill inte att något ska hända henne, inte bara för att hon är en klient. Samtidigt börjar det uppenbara sig att William Orbison inte är någon trevlig man att ha att göra med. Han är inte heller särskilt diskret med att han har en älskarinna, snarare tvärtom. Detta blir inte minst tydligt då han flyger in henne och P.J. till en liten karibisk ö till familjens ståtliga villa där familjen samlats.



Filmen har en ganska typisk slutet av 60-talet atmosfär och det blir lite av "the swinging 60's" under delar av filmen. Filmens brittiska regissör John Guillermin, som senare gjorde filmer som The Towering Inferno (1974), King Kong (1976) och Death on the Nile (1978), tog nog med sig lite av hur Londons uteliv såg ut till Hollywood och Universal Studios där inomhusscenerna spelades in. Typiskt 60-tal, en del studiokänsla emellanåt och alltså mycket slutet av 60-talet vad gäller färgerna, inredningen och modet.



Vad som också tidigt blir tydligt är att loungemusiken som spelas filmen igenom är passande och även den med typiskt 60-tals sound. Påminner faktiskt en del om A Shot in the Dark (1964), The Party (1968) och andra Blake Edwards-filmer med Henry Mancini-musik. Med andra ord är det ett ganska avslappnat och lättsamt sound som gör att filmen inte blir direkt spännande men lite småskön att titta på.



Filmen puttrar på mest hela tiden får man säga. Den når kanske inga vidare höjder, men förblir mystisk och med en del vändningar på vägen. Det som drar ner en del är den nämnda studiokänslan under inomhusscenerna och även när de färdas i bil. Desto bättre funkar det under utomhusscenerna och på den karibiska ön (spelades in på bildsköna Santa Catalina Island utanför Kalifornien). Allt som allt, inte så tokigt med lite mysterium, deckare och en skönt avslappnad stil.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.4

torsdag 22 juli 2021

Revenge of the Nerds



Titel: Revenge of the Nerds / Nördarna kommer
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1984
Regi: Jeff Kanew
I rollerna: Robert Carradine, Anthony Edwards, Ted McGinley, John Goodman, James Cromwell, Bernie Casey

Handling: När nördarna Gilbert och Lewis börjar på Adams college, blir de trakasserade av medlemmarna i Alphabetaföreningen. Tillsammans med de övriga nördarna måste de hitta ett sätt att slå tillbaka.

Omdöme: Året innan Jeff Kanew gjorde Gotcha! (1985) med Anthony Edwards gjorde de denna tillsammans. Det hela följer de två nördarna och bästa vännerna Lewis (Anthony Edwards) och Gilbert (Robert Carradine) som ska börja på college och får skjuts dit av Gilberts far, Mr. Skolnick (James Cromwell) som själv är en gammal nörd.



Väl på plats inser de två vännerna att college inte bara kommer vara en plats där de kan plugga, festa och träffa tjejer. Alphabetaföreningen bestående av sportkillarna och snyggingarna ledda av quarterbacken Stan Gable (Ted McGinley) kommer nämligen göra livet surt för dem och övriga nördar. De får dessutom stöd av fotbollscoachen Harris (John Goodman) som hetsar dem.



En stor del av handlingen lär ha varit improviserad och det tycker jag märks då det inte är så värst mycket till handling. Filmen försöker istället skapa humor och roliga scener utan att det vare sig blir särskilt roligt eller charmigt som 80-tals ungdomsfilmerna ofta kunde bli. De verkar dock ha haft kul under inspelningen och bara gått med strömmen. Filmen blev ganska framgångsrik och fick både tre uppföljare och ett pilotavsnitt till en TV-serie som aldrig blev av (undrar varför).



Även om filmen har sina ögonblick och en del småroliga scener så är det kanske mest lyckade en del av musikvalen på soundtracket. Eller vad sägs om låtar av Talking Heads, Michael Jackson och Queen. Passande till scenerna om inte annat, även om man hört bättre soundtrack överlag. Filmen är dock långt ifrån någon av de främsta eller mest minnesvärda ungdomsfilmerna från 80-talet, även om den uppenbarligen har sin skara fans.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.6

Big Jake



Titel: Big Jake
Genre: Västern
Land: USA
År: 1971
Regi: George Sherman
I rollerna: John Wayne, Richard Boone, Patrick Wayne, Christopher Mitchum, Maureen O'Hara

Handling: Lille Jake McCandles blir kidnappad av John Fain och hans gäng som kräver 1 miljon dollar för att släppa pojken. Den enda som kan stoppa dem är pojkens farfar Big Jake.

Omdöme: Året är 1909 och McCandles-ranchen blir attackerad av ett gäng ledda av John Fain (Richard Boone). Ett tiotal människor mister livet, inklusive kvinnor och barn. Planen är att kidnappa lille Jake och utpressa familjen på $1m.



Farmor Martha (Maureen O'Hara) är villig att betala summan då hon vill ha tillbaka lille Jake, men även för att de har det gott ställt och har råd med det. Hon vet dock att det är en stor risk att låta utomstående bli inblandade, och sönerna James (Patrick Wayne) och Michael (Christopher Mitchum) är inte kapabla att göra det på egen hand. Därför skickar hon efter Big Jake (John Wayne) som ska försöka få hem sonsonen han aldrig sett.



Det är lite kul att John Wayne här spelade mot två av sina söner, Patrick Wayne som James och Ethan Wayne som lille Jake, och dessutom Robert Mitchums son Christopher Mitchum som spelade sonen Michael. Dessutom med goda vännen Maureen O'Hara i rollen som hustrun Martha som han tidigare minnesvärt hade spelat mot i The Quiet Man (1952).



Big Jake tillsammans med sönerna James, Michael och indianspåraren Sam (Bruce Cabot) ger sig ut efter kidnapparna för att hämta hem lille Jake. De är villiga att betala lösensumman för att få hem pojken välbehållen. Men de är även redo att döda dem allihopa om så krävs, åtminstone är Big Jake inställd på det. Han är en välkänd och fruktad man i dessa kretsar, men de flesta tror att han redan är död, något Big Jake blir trött på att höra.



John Wayne lär ha tyckt att filmen var för brutal och våldsam och ville ha mer humor, vilket man då la till. Resultatet är väl kanske inte optimalt då filmen både känns för lång och ojämn. Förstår om man ville lätta upp stämningen en del, vilket ofta var fallet med Wayne-filmerna och det funkade oftast. Här hade det dock varit intressant att se vad det hade blivit av det hela om man låtit det vara en hårdkokt västern istället.



Filmen är alltså något ojämn. Den blixtrar ibland till med en del bra scener, men man känner samtidigt att det inte är regi som är på topp. Kanske hade Sam Peckinpahs stil passat bättre och gett filmen en lite annan ton och tyngd. Richard Boone är bra som ledaren för gänget, men de övriga är ganska intetsägande. Sen blir man inte riktigt klok på Elmer Bernsteins musik som varvar sköna västerntoner under de lugnare passagerna med dominant och svag musik vid actionscenerna. Här hade det definitivt varit bättre med "less is more".

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

onsdag 21 juli 2021

Loverboy



Titel: Loverboy
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1989
Regi: Joan Micklin Silver
I rollerna: Patrick Dempsey, Kate Jackson, Robert Ginty, Nancy Valen, Barbara Carrera, Kirstie Alley, Carrie Fisher

Handling: Randy Bodek arbetar som pizzabud för att kunna återgå till sina collegestudier. För att tjäna lite extra pengar levererar han pizzor med extra ansjovis, vilket innebär att kvinnorna som har beställt får lite extra i sängen.

Omdöme: Randy Bodek (Patrick Dempsey) går på college där han varit rumskamrat med tjejen Jenny (Nancy Valen) som också är hans flickvän. P.g.a. detta har hans studieresultat varit svaga och han försöker dölja att han har en flickvän som också är hans rumskamrat från föräldrarna Joe (Robert Ginty) och Diane (Kate Jackson). Då pappa Joe inte tänker betala collegeavgiften för nästa termin, tvingas Randy ta jobb på Señor Pizza. Han blir snart hett eftertraktad av äldre kvinnor som är villiga att betala $200 för en stund med honom när han levererar deras pizzor med extra ansjovis.



Det är en historia som är minst sagt motsägelsefull då Randy försöker komma tillbaka till college för att kunna vara med flickvännen Jenny genom att gå till sängs med en massa kvinnor för pengarnas skull. Att han tar chansen att tjäna bra med pengar är en sak, att han inte ser problemet med det hela är en annan. Men det är givetvis bara en något halvkorkad ungdomsfilm, så det får man ta. Frågan är om Jenny tar det med ro när hon får reda på vad Randy haft för sig under sommaren...



En sak ska man ha klart för sig och det är att Patrick Dempsey är något av en naturbegåvning i den här filmen. Han är full av energi och gör både det ena och det andra i rollen. Då Randy vill ge kvinnorna valuta för pengarna, vilket inte alltid betyder sexuellt, visar han sig vara en bra student och lär sig snabbt både det ena och det andra. Det uppskattas av kvinnorna som vill känna sig uppskattade och sedda, något deras makar sedan länge försummat. Under långa stunder är han något av en yngre version av American Gigolo (1980).



Kan tycka att filmen funkar bättre runt första halvan än under senare delen. Detta då filmen flippar ur lite för mycket och nästan blir till en crazy-komedi under den sista halvtimmen. Nu övergår filmen i princip till att bli något i stil med Deuce Bigelow: Male Gigolo (1999). Randy har gått för långt och från att ha uppvaktat kvinnorna i staden (bl.a. Barbara Carrera, Kirstie Alley och Carrie Fisher) har han fått makarna efter sig. Funkar inte lika bra och filmen tappar en del av charmen filmen ändå har under första timmen eller så. En dos 80-tal får man trots allt.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.0

The Witness



Titel: Mok-gyeok-ja / The Witness
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: Sydkorea
År: 2018
Regi: Jo Kyu-jang
I rollerna: Lee Sung-min, Kim Sang-ho, Jin Kyung, Junghwa Bae

Handling: En ordinär man bevittnar ett grymt mord utanför sin familjs lägenhet och fastnar i omständigheter utanför hans kontroll.

Omdöme: En kvinna har kidnappats och körs till skogen där kidnapparen tänker döda henne och begrava henne. Men hon lyckas fly och ta sig till ett närliggande nybyggt bostadskomplex. Det är mitt i natten och alla sover, förutom några få. En av dessa är Sang-hoon (Lee Sung-min) som varit ute sent med jobbet och druckit lite för mycket. När han kommer hem till sin fru och dotter som sover, hör han en kvinna skrika utanför på parkeringen. Han ser henne då bli brutalt mördad - och mördaren ser att någon i hans lägenhet kan ha sett det hela.



Sang-hoon är rädd för att berätta vad han sett för polisen då han fruktar för sin familjs liv. När så polisutredaren Jae-yeop (Kim Sang-ho) tillsammans med sina kollegor börjar utreda mordet och förhöra potentiella vittnen i lägenhetskomplexet, visar det sig att de något snobbiga hyresgästerna inte vill samarbeta med polisen då den mördade kvinnan inte bodde där. Men Sang-hoon och något annat vittne blir snart måltavlor för mördaren.



Visst kan man till viss del förstå att ett vittne till mord inte är så pigg på att peka ut mördaren och utsätta sig själv och sin familj för livsfara. Inte minst då vittnet i det här fallet vet att mördaren har koll på var han bor. Men när fler saker inträffar och situationen är utom kontroll, borde ändå vittnet träda fram. Fast det är fortfarande lättare sagt än gjort för Sang-hoon och det leder till en mycket svår situation.



Filmen har alltså ett upplägg där det mesta hade kunnat lösas, eller åtminstone kanske kunnat förhindras om Sang-hoon bara hade berättat vad han hade sett med en gång. Men då hade vi inte fått så mycket spänning eller en film på runt 110 minuter. Vad som istället blir något som gör att filmen inte blir ännu bättre är att mördaren inte har något direkt motiv. Här hade man velat ha något lite smartare, en poäng med det hela. Sådant kan lyfta en sån här film vilket de bästa i genren har.



Gillar detta till stor del. Visst är mördarens motiv lite oklart och filmen är något för lång vilket inte hade behövts. Men utöver det finns det gott om trevligheter här. Både vittnet Sang-hoon och polisutredaren Jae-yeop är bra karaktärer. Sang-hoon som blir alltmer paranoid och stressad medan Jae-yeop är en slipad polis med en skön stil. Dessutom har vi de klassiska elementen i koreansk seriemördarfilm. Eller vad sägs om gott om regn, mördaren bär keps och älskar att använda hammare.



Ja, den här visar sig inte vara så tokig även om den inte är utan sina brister. Lite för lång alltså även om den har gott om spänning och en del pulserande scener, plus god stämning under stora delar av filmen. En del humor också som är ett välkommet inslag i koreanska filmer av det här slaget, när det funkar. Och med ett foto som bjuder på lite mer än vad en dussinfilm normalt sett gör. Inte toppnivå på filmen, men bättre än mycket annat.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5