Fast-Walking

Titel: Fast-Walking / Fixaren
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 1982
Regi: James B. Harris
I rollerna: James Woods, Kay Lenz, Tim McIntire, M. Emmet Walsh, Robert Hooks

Handling: Fångvaktaren Frank "Fast-Walking" Miniver övertalas av sin kusin, fången Wasco att delta i mordet på en svart fånge som sitter inne av politiska skäl.

Omdöme: Denna relativt okända fängelsefilm bygger på Ernest Brawleys bok 'The Rap'. Men när James B. Harris skrev manuset och regisserade, blev det något annat än vad boken lär ha bjudit på. Skådeplatsen är Montana och stora delar av handlingen utspelar sig på det lokala fängelset.



Frank "Fast-Walking" Miniver (James Woods) är en fångvakt som röker på, tar inte alltid yrket på fullaste allvar och har ett sidojobb som innebär att han tillhandahåller prostituerade åt mexikansk arbetskraft i området. Hans kusin Wasco (Tim McIntire) är fånge på fängelset och en av de som styr där inne, inte minst narkotikahandeln och de vita fångarna.



När fången William Galliot (Robert Hooks) anländer till fängelset står det klart att någon satt ut ett kontrakt på hans huvud. Han bedåras av de svarta och fruktas av några vita som vill tysta honom för alltid. Wasco skickar sin tjej Moke (Kay Lenz) att förföra kusinen Fast-Walking för att vira honom runt sitt finger. Fast-Walking ska nämligen dansa efter sin kusins pipa är det tänkt.



Det är tidigt 80-tal, men denna film känns rakt igenom som sent 70-tal. Det betyder att det är en ganska hård och tuff film. En fängelsefilm men som även utspelar sig en hel del utanför murarna då vi följer Fast-Walking. En James Woods som är bra som vanligt. Inte så sliskig som man ibland sett honom, men han funkar perfekt som en man som är villig att göra nästan vad som helst för att avancera, komma över en hacka och kunna ta sig iväg till Oregon.



Om man ska vara kritisk mot något så är det att det ibland dyker upp scener som inte tillför så mycket och är något temposänkande. Man har dock en del på gång som bygger upp för en ganska svettig uppgörelse. Man anar att allt inte kommer gå enligt plan, men exakt vad som ska ske är oklart. Filmen lyckas hålla intresset uppe och blir något av en blandning mellan klassisk fängelsefilm och neo-noir. En stabil liten film, även om något litet kanske saknas för något mer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5

Joshua Tree

Titel: Joshua Tree / Army of One
Genre: Action/Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Vic Armstrong
I rollerna: Dolph Lundgren, Kristian Alfonso, George Segal, Geoffrey Lewis

Handling: Wellman Santee ägnar sig åt att smuggla in sportbilar i USA tillsammans med sin partner Eddie. Men saker och ting går snett och Santee blir lurad och döms för mord på en polis. Besatt av hämndbegär rymmer Santee från fängelsetransporten och ger sig ut på jakt efter de som satte dit honom.

Omdöme: Att ta sig an en Dolph Lundgren-film och förvänta sig för mycket vore dumdristigt. Men ibland kan det vara precis vad man är upplagd för. Lite gammal hederlig action där vad man ser är vad man får. Här har han återförenats med respekterade stuntmannen Vic Armstrong som han bl.a. hade jobbat med året innan på Universal Soldier (1992) där Armstrong jobbade som stuntkoordinator.



Dolph Lundgren spelar Wellman Santee som blir oskyldigt dömd för mord på en motorcykelpolis. Santee är en smugglare med bakgrund som duktig tävlingsförare. Dessa kunskaper kommer till användning när han lyckas rymma, komma över en bil och ta gisslan. Gisslan är Rita Marek (Kristian Alfonso), en tuff tjej och lokal polis, något Santee är ovetandes om.



Santee och Rita får hela polisstyrkan efter sig där utredningen leds av blodhunden Severence (George Segal) som var den som grep Santee. Snart hamnar de båda i höghastighetsbiljakter och uppgörelser som kan liknas vid små krig när Santee är ute efter hämnd på de som satte dit honom.



Skulle kunna likna filmen vid en avlägsen lillebror till The Fugitive (1993), First Blood (1982) och lite Commando (1985). Inte på samma nivå som dessa sköna filmer, men det blir gott om action, pang-pang, biljakter och stunts. Man skulle kunna kalla det får en kvalitativ b-actionfilm. Tillräckligt hård och tuff, tillräckligt fartfylld utan att bli för mycket.



Visst är Dolph Lundgren relativt svag i huvudrollen när han behöver agera, men som muskelpaket funkar han desto bättre. Kristian Alfonso vid hans sida funkar bra och även om hon främst var en TV-skådis runt den här tiden så har hon vad som krävs för att kännas rätt för rollen som tuff brud. Duktige veteranen George Segal är dessutom lite halvskön som elak polis.



Man ska inte ta filmen på fullaste allvar då själva handlingen inte är den mest trovärdiga. Men det hela är ihopsatt på ett sätt som gör att man får en relativt högoktanig filmtitt mest hela tiden. Det är tillräckligt välgjort för att hålla uppe intresset.



Från början var manuset inte tänkt som en actionfilm utan mer som en neo-noir. Detta hade varit intressant att se, men med en gammal stuntman i förarsätet lade man till extra mycket action. När man kommit en timme in känns det redan som man kommit till slutuppgörelsen då det dras på för fulla muggar. Kanske lite för mycket i onödan. Men man får åtminstone valuta för pengarna om man vill ha action.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.7

How to Murder Your Wife

Titel: How to Murder Your Wife / Hur man mördar sin fru
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1965
Regi: Richard Quine
I rollerna: Jack Lemmon, Virna Lisi, Terry-Thomas, Claire Trevor

Handling: Serietecknaren Stanley Ford är en sann ungkarl, vars antipati mot äktenskap är vida känd. En kväll får han lite för mycket att dricka och när han vaknar upp dagen efter finner han till sin stora förskräckelse att han gått och gift sig med en blondin han träffade kvällen innan.

Omdöme: Stanley Ford (Jack Lemmon) har det gott ställt och bor i ett hus mitt i New York omgiven av skyskrapor och konstruktionen av nya sådana. Han är en uppskattad serietecknare, singel och har butlern Charles (Terry-Thomas) som tar hand om honom. Stanley gillar det så, och kvinnorna kommer och går. Men när han en kväll går på en väns svensexa inträffar något oväntat. Stanley blir blixtförälskad i blondinen som kommer upp ur tårtan, blir full och dagen efter är hon Mrs. Ford (Virna Lisi). Stanley vill dock inte vara gift och när hon dessutom visar sig vara italienska som inte kan ett ord engelska komplicerar det saken ytterligare.



Vi får en ganska typisk 60-tals komedi där humorn ibland blir lite tramsig och flummig. Musiken, modet och färgerna är verkligen tidstypiska. Det går inte att missa att det är en 60-tals film vi har att göra med. Det har sin charm, även om det också kan bli skrikigt och för mycket. Här är det på gränsen. Det blir inte dåligt, men inte heller särskilt bra.



Italienska blondinen Virna Lisi är en trevlig bekantskap. Något av en Marilyn Monroe-kopia, men bättre skulle jag vilja påstå. Hon visar att hon kan agera och blir ett bra komplement till Jack Lemmon och Terry-Thomas. Tillsammans skapar de en del roliga scener och situationer, även om man sällan har nära till skratt. Ett par leenden blir det med denna lättsamma bagatell, vilket det till stor del är.



En fundering som kommer upp ett par gånger under filmens gång är hur filmen ses idag, eller om den skulle göras idag. Den har en kvinnosyn som är något föråldrad och nog inte uppskattas av de flesta. Men det är även medvetet då det är en del av humorn. Vi har en man som inte vill binda sig och ser ner på kvinnor, eller åtminstone att han kan vara utan, som kanske får sig en tankeställare efter att han gått igenom denna historia. Småcharmig, men ganska lättglömd.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

Nemesis

Titel: Nemesis / Nemesis - den yttersta hämnden
Genre: Action/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1992
Regi: Albert Pyun
I rollerna: Olivier Gruner, Tim Thomerson, Deborah Shelton, Brion James, Thomas Jane

Handling: I framtiden börjar gränsen mellan människa och maskin att suddas ut. Samtidigt är samhället i upplösning på grund av härjande informations-terrorister. Alex är en polis i Los Angeles med en hel del metall och kretsar under huden. Under en strid med några terrorister blir han dödligt sårad. Sex månader och många operationer och påbyggnader senare börjar han ifrågasätta sin egen mänsklighet. Han beslutar sig för att lämna sitt jobb, dock har han ett sista uppdrag kvar att ta hand om. Men det blir inte helt lätt och han kommer många gånger om ställa sig frågan om vem han ska lita på: människa eller maskin?

Omdöme: Får erkänna att jag varken var bekant med Olivier Gruner eller regissören Albert Pyun. Men ibland känner man för lite gammal hederlig action och då dök denna upp som ett tips. Vad man får är en tech-noir som rider på vågen efter de kanske främsta filmerna i denna subgenre, nämligen The Terminator (1984), RoboCop (1987) och Terminator 2: Judgment Day (1991).



Året är 2027 i Los Angeles där maskiner, eller cyborgs är vardagsmat. De ser ut som vanliga människor och är tillräckligt utvecklade för att man inte ska kunna märka någon skillnad. Alex (Olivier Gruner) är en civilklädd (gärna klädd i lång, brun ytterrock) LAPD-polis som jagar cyborg-terrorister. Han hamnar mitt i skottelden med ett gäng och resten är vad man brukar säga historia.



Det bjuds på gott om action redan från början i denna B-action, minst sagt. Relativt tidigt står det klart att vi kommer bjudas på mer yta än innehåll där storyn inte vinner många poäng. Noterbart att de flesta karaktärerna har könsneutrala alternativt ombytta namn. Männen heter t.ex. Alex, Angie, Germaine, Michelle och Marion medan kvinnorna har namn som Max, Jared, Sam och Julian. Lite konfunderande, även om de flesta är cyborgs men uppenbart manliga respektive kvinnliga.



Fransmannen Olivier Gruner i huvudrollen är kul nog något av en kopia av Peter Weller och pratar som Jean-Claude Van Damme. Han spelar också något av en kopia av dessa två herrar, en slags vältränad RoboCop med martial arts-kunskaper. Han gör inte direkt bort sig och får även leka kameleont då han här ses byta skepnad (inte minst frisyr) åtskilliga gånger under filmens gång.



Skulle vilja säga att filmen funkar någorlunda ok under den första halvan. Det är inget fel på den action eller de stunts man bjuds på överlag. Däremot blir det lite för mycket när storyn inte engagerar. Musiken är även en bov i dramat då den är minst sagt undermålig och inte alls skapar någon nerv. Dessutom slängs det in bedrövlig stop-motion mot slutet som bara är skrattretande dålig. Detta lär ha klippts bort i vissa (japanska) versioner av filmen, men då fyller inte efterspelet någon funktion.



Det hela blir lite småkul för stunden och med en del saker och scener man inte ser varje dag, det får man ändå ge filmen. Men till slut blir det inget att ta med sig av det hela. Tilltalar nog säkerligen de som uppskattar B-action av det här slaget och filmen har fått åtskilliga uppföljare och spin-offs (flera i regi av Albert Pyun). Då föredrar jag den charmigare och bättre Trancers (1984) av Charles Band som lyckas desto bättre i denna genre.



2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.0
IMDb: 5.4

Lisa

Titel: Lisa
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1989
Regi: Gary Sherman
I rollerna: Staci Keanan, Cheryl Ladd, D.W. Moffett, Jeffrey Tambor

Handling: 14-åriga Lisa bor med sin ensamstående mor. Modern är lite överbeskyddande och förbjuder Lisa att ha en pojkvän innan hon fyller 16. Lisa och hennes vän Wendy roar sig med att spåra upp attraktiva mäns telefonnummer genom deras bilars registreringsnummer och ringer sedan upp och flörtar med dem. Deras senaste offer, Richard, inleder Lisa ett passionerat telefonförhållande med, ovetande om att bakom den charmerande fasaden gömmer sig en psykopatisk mördare.

Omdöme: Detta är en liten film som inte alls har någon dum idé. Det är en film som från början var tänkt som en TV-film, men där regissören Gary Sherman lär ha varit så pass nöjd med resultatet att han tyckte att den borde gå upp på bio, vilket den gjorde runt om i världen. Men i USA gick den endast upp under en kort stund (och spelade in ganska bra med pengar) innan den snart visades på TV då produktionsbolaget kände att de skulle tjäna mer om de sålde rättigheterna till TV-bolagen.



Lisa (Staci Keanan) är en 14-årig tjej som bor med sin mamma Katherine (Cheryl Ladd) som driver en blomsterbutik i Los Angeles. Mamman vill inte att dottern ska göra samma misstag som hon gjorde och bli gravid vid ung ålder. Därför låter hon Lisa gå i katolsk flickskola utan pojkar och förbjuder henne att gå på dejt innan hon fyllt 16 år.



Lisa har en liten besatthet med äldre män. Musikerna Tom Petty och George Michael är två av dem. Men när hon en kväll stöter på en snygg och charmig man av misstag, är hon inte sen med att få en ny tonårsförälskelse. Hon tar hans registreringsnummer och får reda på att han heter Richard (D.W. Moffett), att han jobbar på restaurang och hans telefonnummer. Men när hon ringer Richard kan hon inte ana att han i själva verket är en seriemördare som härjar i området...



D.W. Moffett som Richard är något av en Patrick Bateman från American Psycho (2000) då han klär sig i kostym, ser bra ut och är charmig. Men under den snygga ytan är han en psykopat som ger sig på vackra kvinnor. Det hela blir inte så tokigt överlag, även om musiken utmärker sig på ett negativt sätt när det hettar till som mest. Överhuvudtaget är filmens upplösning där det brister då det annars är lite småtrevligt att följa Lisa som stalkar Richard. När rollerna blir omvända funkar det inte lika bra som det borde ha gjort.



Namnet Gary Sherman kändes igen från någonstans. Visar sig att han innan denna bl.a. regisserat Dead & Buried (1981), Vice Squad (1982) och Wanted: Dead or Alive (1987) som man hade sett. Inga klassfilmer direkt, även om de två sistnämnda är "charmiga" nog att ha tilldelats Bronson-stämpeln. Denna hade gärna fått vara sliskigare likt dessa.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.0

52 Actors - James Cagney

James Cagney var absolut en av de stora under 1930- till 50-talet. Han slog inte minst igenom i gangsterroller som han porträtterade ypperligt. Hans rappa stil passade perfekt för dessa roller. Men han visade senare även prov på sin komiska talang. Sin enda Oscar vann han dock när han spelade i sång- och dansfilmen Yankee Doodle Dandy (1942).

Personligen anser jag att varje film blev bättre med honom i rollistan. Han hade en enorm närvaro och överglänste sina medspelare gång på gång.

Inte så värst många sedda filmer, men fem stycken sticker absolut ut från mängden. Kanske inte så konstigt att han spelade gangster i fyra av de fem utvalda filmerna - han gjorde det ju så bra. Att rangordna dessa fem visar sig vara en svår uppgift då de alla är jämnbra. Ordningen skulle kunna vändas upp och ner. Därför är rangordningen i det här fallet inte så viktig. Samtliga fem filmer är måsten med Cagney, som för övrigt var Clint Eastwoods favoritskådis.

Plats #5

White Heat (1949)

I en av sina mest hyllade roller spelar Cagney gangstern Cody Jarrett.



Plats #4

One, Two, Three (1961)

Komedi av Billy Wilder där Cagney spelar VD:n för Coca-Cola i Västberlin och hamnar i diverse problem p.g.a. chefens dotter som ställer till det.



Plats #3

Kiss Tomorrow Goodbye (1950)

Fartfylld noir med både brutala som komiska scener där Cagney dominerar som den hänsynslöse Ralph Cotter.



Plats #2

The Public Enemy (1931)

Filmen som gjorde Cagney till en (gangster)stjärna i denna gangsterklassiker där han minnesvärt trycker en grapefruit i ansiktet på en av sina medspelerskor.



Plats #1

Angels with Dirty Faces (1938)

I kanske sin bästa prestation spelar Cagney en gangster (vad annars?) i en film som även ser en ung Humphrey Bogart. Regi av Michael "Casablanca" Curtiz.

Totalt har 12 filmer setts med James Cagney:

The Public Enemy (1931)
'G' Men (1935)
Angels with Dirty Faces (1938)
Each Dawn I Die (1939)
The Roaring Twenties (1939)
City for Conquest (1940)
The Strawberry Blonde (1941)
Yankee Doodle Dandy (1942)
White Heat (1949)
Kiss Tomorrow Goodbye (1950)
Mister Roberts (1955)
One, Two, Three (1961)

Totalt snittbetyg på samtliga 12 filmer (av 5.00) = 3.42

Oceans

Titel: Oceans
Genre: Dokumentär
Land: Frankrike/Schweiz/Spanien/USA/Förenade Arabemiraten/Monaco
År: 2009
Regi: Jacques Perrin & Jacques Cluzaud

Handling: Dokumentär från världens oceaner av franske filmaren Jacques Perrin. Den tog 7 år att göra, och är den mest påkostade naturfilmen någonsin. Vi får bland annat följa vithajar, delfiner, uttrar och krabbor i denna film där Perrin kommit djurlivet under havet närmare än någonsin.

Omdöme: Denna dokumentär kostade hela $80m, vilket är en sanslös summa för en naturfilm/dokumentär. Men när man har rika finansiärer från bl.a. Förenade Arabemiraten och Monaco är det kanske inte så konstigt.



Franske regissören Jacques Perrin var en gång i tiden skådespelare och spelade inte minst i en rad Costa-Gavras-filmer på 60- och 70-talet. Sedan sadlade han om och blev en respekterad dokumentärfilmare på 2000-talet.



En dokumentär som tar med oss på en resa ner under haven, men även runt dem. Till en början får det sägas att det inte är något speciellt. Det hoppas mellan olika platser och en mängd djur dyker upp, men kanske ingen direkt röd tråd.



I denna engelskspråkiga version agerar Pierce Brosnan berättarröst och efter ett tag fördjupar vi oss med hjälp av honom i vad som egentligen pågår i haven. Det blir nu desto bättre och mer fascinerande än att bara få naturbilder utan någon direkt handling. Visst är det skönt att titta på ändå, men det blir allt bättre när man blir lite mer engagerad i djuren och naturen vi följer.



Det är mäktigt att följa de olika djurarterna och ta del av deras vardag. Ibland kan man inte låta bli att känna att det är utomjordiskt och nästan magiskt. Sådant man inte ser varje dag och inte kan föreställa sig finns på vår planet. Det blir kanske inte den bästa dokumentär man sett, men det är alltid lika skönt att följa med på en sån här naturresa och ta del av en värld många av oss aldrig kommer nära, men som finns runt oss.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.8