torsdag 28 januari 2021

Nemesis



Titel: Nemesis / Nemesis - den yttersta hämnden
Genre: Action/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1992
Regi: Albert Pyun
I rollerna: Olivier Gruner, Tim Thomerson, Deborah Shelton, Brion James, Thomas Jane

Handling: I framtiden börjar gränsen mellan människa och maskin att suddas ut. Samtidigt är samhället i upplösning på grund av härjande informations-terrorister. Alex är en polis i Los Angeles med en hel del metall och kretsar under huden. Under en strid med några terrorister blir han dödligt sårad. Sex månader och många operationer och påbyggnader senare börjar han ifrågasätta sin egen mänsklighet. Han beslutar sig för att lämna sitt jobb, dock har han ett sista uppdrag kvar att ta hand om. Men det blir inte helt lätt och han kommer många gånger om ställa sig frågan om vem han ska lita på: människa eller maskin?

Omdöme: Får erkänna att jag varken var bekant med Olivier Gruner eller regissören Albert Pyun. Men ibland känner man för lite gammal hederlig action och då dök denna upp som ett tips. Vad man får är en tech-noir som rider på vågen efter de kanske främsta filmerna i denna subgenre, nämligen The Terminator (1984), RoboCop (1987) och Terminator 2: Judgment Day (1991).



Året är 2027 i Los Angeles där maskiner, eller cyborgs är vardagsmat. De ser ut som vanliga människor och är tillräckligt utvecklade för att man inte ska kunna märka någon skillnad. Alex (Olivier Gruner) är en civilklädd (gärna klädd i lång, brun ytterrock) LAPD-polis som jagar cyborg-terrorister. Han hamnar mitt i skottelden med ett gäng och resten är vad man brukar säga historia.



Det bjuds på gott om action redan från början i denna B-action, minst sagt. Relativt tidigt står det klart att vi kommer bjudas på mer yta än innehåll där storyn inte vinner många poäng. Noterbart att de flesta karaktärerna har könsneutrala alternativt ombytta namn. Männen heter t.ex. Alex, Angie, Germaine, Michelle och Marion medan kvinnorna har namn som Max, Jared, Sam och Julian. Lite konfunderande, även om de flesta är cyborgs men uppenbart manliga respektive kvinnliga.



Fransmannen Olivier Gruner i huvudrollen är kul nog något av en kopia av Peter Weller och pratar som Jean-Claude Van Damme. Han spelar också något av en kopia av dessa två herrar, en slags vältränad RoboCop med martial arts-kunskaper. Han gör inte direkt bort sig och får även leka kameleont då han här ses byta skepnad (inte minst frisyr) åtskilliga gånger under filmens gång.



Skulle vilja säga att filmen funkar någorlunda ok under den första halvan. Det är inget fel på den action eller de stunts man bjuds på överlag. Däremot blir det lite för mycket när storyn inte engagerar. Musiken är även en bov i dramat då den är minst sagt undermålig och inte alls skapar någon nerv. Dessutom slängs det in bedrövlig stop-motion mot slutet som bara är skrattretande dålig. Detta lär ha klippts bort i vissa (japanska) versioner av filmen, men då fyller inte efterspelet någon funktion.



Det hela blir lite småkul för stunden och med en del saker och scener man inte ser varje dag, det får man ändå ge filmen. Men till slut blir det inget att ta med sig av det hela. Tilltalar nog säkerligen de som uppskattar B-action av det här slaget och filmen har fått åtskilliga uppföljare och spin-offs (flera i regi av Albert Pyun). Då föredrar jag den charmigare och bättre Trancers (1984) av Charles Band som lyckas desto bättre i denna genre.



2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.0
IMDb: 5.4

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar