fredag 12 februari 2021

The Laughing Policeman (Revisited)



Titel: The Laughing Policeman / Den skrattande polisen
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1973
Regi: Stuart Rosenberg
I rollerna: Walter Matthau, Bruce Dern, Louis Gossett Jr, Anthony Zerbe

Handling: En brutal massmördare löper amok med ett maskingevär bland passagerarna på en nattbuss i San Francisco. Åtta människor blir ihjälskjutna, däribland en ung kriminalpolis. Det finns inga vittnen till bussmassakern, men genom de dödade försöker polisen närma sig mördaren.

Omdöme: Baserad på Maj Sjöwalls och Per Wahlöös roman, kom detta att bli en av de första filmerna som byggde på deras romaner, och den första utländska. Ett par år senare kom den svenska klassikern Mannen på taket (1976) med karaktären Martin Beck innan Gösta Ekman tog sig an rollen i ett par filmer under 90-talet.



Den här filmen hade setts för många år sen och inget mindes från den, vilket var skönt. Man kommer med en gång in i den och dess oglamorösa stil och yta när en man förföljs av en annan man och ringer ett samtal. Sedan kliver han ombord en nattbuss och den andra mannen följer efter. En tredje man kliver ombord vid en busshållplats längre fram. Han sätter sig längst bak, monterar ihop ett maskingevär och tömmer sedan hela magasinet på passagerarna i bussen.



Polisdetektiverna Martin (Walter Matthau) och Larsen (Bruce Dern) tvingas samarbeta på fallet av sin chef Steiner (Anthony Zerbe). De ogillar varandra av okänd anledning och snart visar det sig att de har lite olika arbetssätt och stil som inte riktigt synkar. Men de vill båda lösa mysteriet och fånga massmördaren som hela San Francisco kräver, inklusive deras uppjagade chef.



Det är en lågmäld, nedtonad och realistisk polisfilm man bjuds på här. Utredningen går sakta framåt och det blir både privata ärenden som dyker upp och sådant som offren höll på med som kommer upp till ytan. Det var en tid i San Francisco där hippies, sex, droger och prostitution flödade fritt. De båda poliserna får upp en del spår, men en del kommer visa sig vara villospår.



Man kan nog hitta både de som uppskattar den här lite långsammare, mer metodiska och realistiska stilen och de som inte gillar det. Jag får väl säga att jag gillar det snarare än tvärtom, men det finns en baksida också. Baksidan är att det ibland blir lite långsamt, inte så snyggt att titta på då det är avskalat och naturligt. Men realismen uppskattas så det blir fler plus än minus överlag.



En stor del i varför filmen funkar rakt igenom är dess skådespelare i stora som små roller. Walter Matthau och Bruce Dern är två skådespelare som alltid är bra och så även här. Skulle nog vilja påstå att Dern är något vassare här. San Francisco som skådeplats är alltid trevligt på film, även om jag kan tycka att staden inte använts fullt ut som i andra filmer. Men då filmen alltså mer går på realism och är nedtonad, förskönas inte staden eller polisarbetet.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.4

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar