Ghost Story

Titel: Ghost Story / Gengångare
Genre: Drama/Thriller/Skräck
Land: USA
År: 1981
Regi: John Irvin
I rollerna: Craig Wasson, Alice Krige, Fred Astaire, Melvyn Douglas, John Houseman, Douglas Fairbanks Jr.

Handling: Chowder-klubben utgörs av fyra äldre män. Favoritsysselsättningen är att berätta spökhistorier för varandra. De drabbas i varierande grad av sömnlöshet och mardrömmar, men det bottnar i mycket värre saker än spökhistorier. Något som hände för länge sedan, och som de hemlighållit i alla år.

Omdöme: Då Full Circle / The Haunting of Julia (1977) visade sig vara en fullt duglig och atmosfärisk liten spökhistoria, kändes det rätt att ta sig en titt på denna andra film baserad på en bok av Peter Straub. Handlingen utspelar sig här i USA, utanför New York istället för i Storbritannien som tidigare nämnda film utspelade sig i. I båda fallen är det dock spökhistorier vi har att göra med.



Fyra gamlingar bestående av Ricky Hawthorne (Fred Astaire), John Jaffrey (Melvyn Douglas), Sears James (John Houseman) samt Edward Wanderley (Douglas Fairbanks Jr.) har bildat "The Chowder Society" där de ibland träffas för att berätta spökhistorier för varandra. På senare tid har de haft mardrömmar och känt att något liksom varit närvarande.



När ena sonen till Edward mystiskt dör i New York, anländer den andra sonen Don (Craig Wasson) för begravningen. Han misstänker att broderns död inte var självmord. Istället tror han att broderns fästmö, som också var Dons f.d. flickvän kan ligga bakom. Vad har hon för koppling till de fyra gamlingarna och mardrömmarna de har?



Ibland kan det vara svårt att föra över en hel bok till filmformatet. Eftersom historien hoppar mellan nutid, Dons förhållande med den mystiska Alma (Alice Krige) samt 50 år tillbaka i tiden när de fyra gamlingarna var unga, kunde filmen blivit en större film än vad den nu blir. Det är egentligen inget större fel i berättandet då filmens bästa delar nog är just tillbakablickarna till Dons förhållande och 1930-talet.



Filmens akilleshäl är att den vare sig blir spännande eller skrämmande för fem öre. Det är trots allt en spökhistoria och annonserad som en skräckfilm. Skrämseleffekterna blir snarare skrattretande än något annat. Visst blir det bitvis lite småintressant att få reda på vad de fyra hade för sig där för 50 år sedan och den mystiska Alma. Men det utgör endast en liten del av speltiden som i övrigt är alldeles för trist.



Avslutningsvis har vi ett till stort problem med filmen - musiken. Den som trodde och tyckte att fransmannen Philippe Sardes musik var passande borde fått sparken och aldrig få jobba inom film igen. Hans musik är väldigt svag och helt opassande för en sån här typ av film. Skapar ingen som helst stämning, något som är väldigt viktigt för alla filmer, i synnerhet en film som denna. Nu hade det kanske inte hjälp så värst mycket med bättre musik, men som det är nu bidrar musiken till att sänka filmen till ett ännu lägre betyg. Detta var bara inte bra.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
1 - Musik
3 - Foto
--------------
10 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.0
IMDb: 6.3