onsdag 16 juni 2021

Hell in the Pacific



Titel: Hell in the Pacific / Duell i Söderhavet
Genre: Äventyr/Krig
Land: USA
År: 1968
Regi: John Boorman
I rollerna: Lee Marvin, Toshirô Mifune

Handling: En nedskjuten amerikansk pilot hittar en liten obebodd ö där han hoppas på att hitta förnödenheter. Snart upptäcker han att han inte är ensam; en japansk officer är även han strandsatt på ön. Klarar de av att samarbeta för sin överlevnad?

Omdöme: Året efter att John Boorman gjorde Point Blank (1967) med Lee Marvin, återförenades de två på denna film där man även plockade in Toshirô Mifune - Japans största skådespelare. Det är under andra världskriget och en amerikansk pilot (Marvin) tar sig iland på en liten söderhavs ö efter att hans plan kraschat i havet. På ön finns redan strandsatte japanske officeren Kuroda (Mifune).



De två är värsta fiender och mycket ära står på spel. De försöker jaga rätt på varandra, slåss för dricksvattnet Kuroda samlat ihop och de få ätbara sakerna de kan komma över. Frågan är om de gör rätt i att ödsla en massa energi och krafter på att försöka döda varandra. Men att samarbeta verkar inte vara något alternativ, inte minst då de inte förstår varandra, varken språkligt, kulturellt eller hur de tänker.



Det blir till ett slags Robinson-överlevnadsäventyr där på den lilla ön när de två går varandra på nerverna samtidigt som de måste försöka överleva och kanske ta sig därifrån. Marvin och Mifune är båda övertygande och bra, vilket behövs då det endast är de två under hela speltiden. Givetvis blir skådeplatsen också en viktig karaktär.



Två soldater som vägrar att vika ner sig som beter sig som vildar och är envisa som åsnor. Det leder till ett par roliga situationer som uppstår där på ön. Kanske blir det något långdraget på sina håll när det alltså endast är två karaktärer i hela filmen som är på drygt 100 minuter. Men överlevnadsäventyr som det är lyckas den stilla ens längtan efter att hamna på en öde ö...



Filmen hade setts en gång i tiden och det intressanta är att när filmen går in i slutfasen slår det mig hur filmen slutar. Eller det är vad jag tror. För när filmen slutar har den ett annat slut än vad jag mindes. Det visar sig att det finns två slut. Ett originalslut och ett som producenterna valde då de inte var nöjda med originalslutet. Då John Boorman inte hade final cut fanns inget han kunde göra. Filmen släpptes därför med hans originalslut i USA medan det alternativa slutet (som jag hade sett först) släpptes i bl.a. Storbritannien och Japan, alltså internationellt.

Spoilers om de två sluten följer nedan i kursiv stil.

I originalslutet blir de två fulla och grälar. De tar båda sitt pick och pack och går i olika riktningar på ön de befinner sig på. I det alternativa slutet som producenterna la till, är de två fulla och grälar när en bomb plötsligt detonerar och dödar de två. Helt olika slut med andra ord där jag hade sett slutet med bomben första gången. Vilket slut som föredras är lite svårt att säga, men helt klart att bombslutet är desto mer minnesvärt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

2 kommentarer:

  1. Den har jag sett en gång i min ungdom! Men jag minns den dåligt. Och vilket slut den hade minns jag inte heller. I vilket fall låter det rent berättartekniskt som om jag skulle föredra fyllevarianten. Bomben låter som "overkill" för att nåt dramatiskt ska hända.

    Däremot minns jag mycket tydligt Point Blank som jag tyckte mycket om. Kanske för att jag var i en "impressionable" ålder när jag såg den och att jag sedan återvänt till den flera gånger; så pass att jag nog sett sönder den, även om det gäller max tre tittningar. Men hade jag sett den idag hade jag nog sett "något nytt".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var länge sen jag hade sett den och slutet hade satt sig. Det var intressant att se det andra slutet utan att veta att det fanns ett annat slut. Båda funkar och ger lite olika effekt.

      Point Blank är en pärla. Gillar den skarpt och blev nog bättre vid omtitt. Lee Marvin är stenhård och filmen har mycket av värde.

      Radera