Titel: In Harm's Way / Första segern
Genre: Drama/Krig
Land: USA
År: 1965
Regi: Otto Preminger
I rollerna: John Wayne, Kirk Douglas, Patricia Neal, Burgess Meredith, Dana Andrews, Henry Fonda, George Kennedy, Larry Hagman
Handling: En marinofficer blir bestraffad efter Pearl Harbor men får senare revansch och blir befordrad till Amiral och får en andra chans att visa vad han går för.
Omdöme: I detta Otto Preminger-regisserade krigsdrama har man till viss del gjort det till en film i stil med From Here to Eternity (1953). Med andra ord bjuds det på gott om intriger och romantik mitt under andra världskriget, i detta fall attacken mot Pearl Harbor och en del av efterspelet. Filmen bygger för övrigt på en bok av James Bassett.
Vi följer Rock (John Wayne) och hans kollegor och vänner Eddington (Kirk Douglas) och Egan (Burgess Meredith) när deras krigsfartyg först är med om att bli attackerade i Pearl Harbor för att sedan vara delaktiga i en attack då de ger sig på japanska styrkor runt en ögrupp.
Mellan attackerna får vi lite intriger och romantik där Rock börjar umgås med sjuksystern Maggie (Patricia Neal) samtidigt som han får kontakt med sin son Jere (Brandon De Wilde) som han inte sett på 18 år och som nu är med i flottan. Eddington har bekymmer med sin vilda och okontrollerbara fru Liz (Barbara Bouchet), medan Bev (Paula Prentiss) oroas över sin make Mac (Tom Tryon) som är med i flottan och är en f.d. student till Rock när han var lärare i flottan.
Denna knappt 3-timmar långa krigsfilm förhastar sig inte i något och tar god tid på sig att låta oss följa med och lära känna de inblandade. Lite utdraget kan man säga, men samtidigt blir det sällan direkt tråkigt. Det för trots allt storyn framåt och en del intriger blir allt smaskiga.
Kirk Douglas och hans Eddington försvinner lite överraskande från handlingen emellanåt, men när han väl dyker upp igen hamnar han i fokus. Annars blir det mest den återkommande romansen mellan Rock och Maggie som det läggs mest krut på, och Maggies rumskompis, den yngre sjuksystern Annalee (Jill Haworth) som har ihop det med Rocks son Jere.
Det bränner väl aldrig riktigt till så att man blir helt indragen i filmen. Kanske har det att göra med den långa speltiden, men dåligt är det inte heller. Slagen ute till havs blir inte riktigt så pampiga och välgjorda som man ibland sett och i ärlighetens namn väntar man mest på att filmen ska sluta när attackerna mot slutet äger rum. Lite långdraget blir det med andra ord, men trots allt kul att ha sett med flera kända och klassiska ansikten.
3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3
Ej hört talas om denna heller. Men Otto Preminger, minsann! Alla kommentarer jag hört om honom är att han var en slavdrivare som alla på set avskydde, även om en och annan skådespelare sade sig uppskatta honom. Svår lär han ha varit i alla fall och mer irrationellt besvärlig än tex Stanley Kubrick som också var väldigt hård mot många.
SvaraRaderaDet bästa med Harms way är tydligen fotot. Det, samt val av miljöer, gäller också för hans färgfilm från 1958, Bonjour tristesse, som annars är en märkligt misslyckad filmatisering av en riktigt cool bok.
Jo, har också fått den uppfattningen om Otto att han inte var den lättaste att ha att göra med. Men många gånger blev det bra resultat. Och en del skådespelare jobbade han med flera gånger så det var nog många som gillade att jobba med honom.
Radera...eller så tar man de jobb man får, för Otto var en stor och viktig man, och det var nog inte bra för karriären att säga nej. Men kan vara att skräckhistorierna om honom är överdrivna.
RaderaSå kan det så klart också vara, även om jag tror att de stora namnen som John Wayne, Kirk Douglas och Henry Fonda inte hade de problemen då de nog kunde välja och vraka bland rollerna.
Radera