måndag 28 juni 2021

Same Time, Next Year



Titel: Same Time, Next Year / Samma tid nästa år
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1978
Regi: Robert Mulligan
I rollerna: Alan Alda, Ellen Burstyn, Ivan Bonar, Bernie Kuby

Handling: En man och en kvinna träffas på ett romantiskt värdshus. De är båda gifta men befinner sig ändå i samma säng morgonen därpå och undrar hur detta kunnat hända. De bestämmer sig för att träffas samma helg varje år.

Omdöme: En film man haft ögonen på, men inte riktigt känt för då det utspelar sig på 50-talet och man var mer upplagd för sent 70-tal. Men det visar sig att filmen sträcker sig över runt en 25-års period där det inleds i början av 50-talet och avslutar i slutet av 70-talet.



För regin står duktige Robert Mulligan och filmen bygger på en pjäs av Bernard Slade som även skrivit manuset. Ellen Burstyn repriserar sin roll från pjäsen medan Charles Grodin ersatts från pjäsen med Alan Alda som lär ha varit Bernard Slades förstahandsval, och ett större namn på den här tiden.



George (Alan Alda) och Doris (Ellen Burstyn) är båda gifta, men inte med varandra. Året är 1951 och de träffas när de båda checkar in på ett pittoreskt beläget värdshus över en helg. De faller genast för varandra och hamnar i säng. De har skuldkänslor över det inträffade, i synnerhet George. Men de finner även att de kan vara öppna och ärliga med varandra, trivs i varandras sällskap och kan prata om vad som helst. Så de bestämmer sig för att träffas där över en helg nästa år, vilket blir till varje år.



Med runt 5-års intervall träffar vi George och Doris igen. De träffas varje år, men man spolar liksom framåt fem år med hjälp av fina kollage över historiska händelser, kända personer och filmer från åren som går innan vi återupptar romansen mellan de båda.



Måste säga att det här visar sig vara en klart trevlig film. Rolig, romantisk med en del dramatik och mysig med hela inramningen. Det mesta utspelar sig på rummet de bor på, men det blir inte enbart där och det blir inte upprepande eller tråkigt för den delen. De båda utvecklas och förändras med tiderna. Händelser i deras vardagliga liv gör att de behöver prata ut om saker, inte minst om sina respektive andra halvor och barnen de har. Helt enkelt en mångbottnad historia utan några uppenbara svackor under de två timmarna.



En sak är glasklar och det är att filmen inte hade funkat så bra utan två bra skådespelare, trots ett bra manus. De båda levererar också två klart bra prestationer och har fin kemi ihop. Alan Alda som George känns ibland som Woody Allen, ibland lite som John Cleese i komediserien "Fawlty Towers". Ellen Burstyn Oscarsnominerades för rollen som Doris. Hon vann en Tony Award för sin roll i pjäsen, och en Golden Globe för filmrollen. Hon är nog också vassare än Alda om man måste välja, men de funkar alltså väldigt bra ihop och gör detta till en genomgående fin film som levererar på flera plan. Svag fyra till fyra.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.2

4 kommentarer:

  1. Tema och story gjorde att jag aldrig brytt mig om den här filmen men det låter onekligen som om den är klart sevärd faktiskt. Men så har jag aldrig gillat Alda. Förknippar honom så mycket med Mash. Men han var kul i musikalen Everyone says... Och riktigt bra som psykopat i en film jag glömt namnet på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gav den en chans och blev rikligt belönad. Förmodar att det även var rätt film vid rätt tillfälle. Behöver vara upplagd för det.

      Alda kan vara lite ojämn, men här funkar han absolut, speciellt med Burstyn.

      Radera
  2. Absolut, ojämn är exakt rätt ord. Jag är orättvis mot honom. Ibland är han verkligen bra.

    SvaraRadera