Titel: The Ice Road
Genre: Action/Äventyr/Thriller
Land: USA
År: 2021
Regi: Jonathan Hensleigh
I rollerna: Liam Neeson, Marcus Thomas, Laurence Fishburne, Amber Midthunder, Benjamin Walker
Handling: Efter att en avlägsen diamantgruva kollapsat i norra Kanada, anlitas ett par förare för ett våghalsigt räddningsuppdrag. De ska köra långtradare med tung last över isarna och försöka hinna fram i tid för att rädda de fångade gruvarbetarna.
Omdöme: Det är svårt att hålla sig undan när det dyker upp en ny actionfilm med Liam Neeson. Inte för att man förväntar sig att det ska vara bra filmer, men lite underhållning för stunden är aldrig fel. Här med regi och manus av Jonathan Hensleigh som tidigare hade gjort The Punisher (2004) och Kill the Irishman (2011). Två fullt dugliga och sevärda filmer.
Mike (Liam Neeson) är en erfaren och duktig långtradarchaufför som haft det tungt på senare år då han tvingats ta hand om sin bror Gurty (Marcus Thomas) som är krigsveteran och lider av PTSD. När en firma är i akut behov av förare som ska transportera tung last med material till en diamantgruva i norra Kanada, får Mike sin chans. Gruvan har kollapsat och ett 20-tal män är fångade och har högst 30 timmar att leva innan syret tar slut.
Det är isiga förhållanden och vägarna de ska ge sig ut på är stängda för säsongen då isen håller på att smälta. Det är dock bra betalt och Mike har inget att förlora. Han får sällskap av sin bror som är en duktig mekaniker. De två andra lastbilarna körs av Jim Goldenrod (Laurence Fishburne) som äger speditionsfirman och indianskan Tantoo (Amber Midthunder) som tidigare kört åt Goldenrod och vars bror är en av de fångade i gruvan.
Delar av upplägget får en helt klart att tänka på utmärkta franska klassikern Le salaire de la peur / The Wages of Fear (1953) och dess amerikanska version Sorcerer (1977) där ett par män rekryteras att köra lastbilar fyllda med högexplosivt material genom tuff terräng till ett oljefält som brinner. Här har alltså värme bytts ut mot kyla, men tuffa förhållanden är det och även en svag bro ska korsas i båda fallen.
Ja, det är faktiskt något av en modern version på de två nämnda filmerna, även om det är långt ifrån lika nervkittlande eller välgjort här. Dock blir det inte så tokig underhållning när våra "hjältar" hamnar i en del svåra situationer de måste försöka ta sig ur. Vad som komplicerar saker är att de misstänker att en av dem avsiktligt saboterar uppdraget. Om någon dör får de övriga dela på ersättningen...
Som sagt, sällan fel med denna typ av Liam Neeson-film. Ibland blir man positivt överraskad, men för det mesta är det ungefär så här. Det är inte strålande på något vis, ändå funkar det överlag. Däremot blir filmen något utdragen. Det hade räckt med runt 90 minuter. Nu är den en kvart för lång. Dessutom blir det lite väl mycket mot slutet när huvudskurken och Neeson drabbar samman i en kamp som till slut blir något komisk.
3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.8
Jag trodde först att detta var Cold Pursuit som kom 2019, för reklambilden fick mig att tänka på den. Men det var nåt liknande med is och snö alltså.
SvaraRaderaCold Pursuit var också en sån där Liam-film som man blir lite positivt överraskad av, tycker jag.
Jag ska nog se om Sorcerer/Wages of Fear. Vad jag minns av den var att jag då tyckte det var en blek och tråkig film från Friedkin som gjorde Exorcisten, en av världens bästa skräckfilmer, som egentligen inte är en skräckfilm utan handlar om sexuella övergrepp på barn. Men jag ska se om Wages. Jag bör ha missat nåt med den. Fast jag kan tänka mig att originalet är bättre.
Haha, ja jag tänkte också på Cold Pursuit och tänkte att Liam gjort en remake på sin remake :O
RaderaCold Pursuit tyckte jag absolut funkade, även om norska originalet Kraftidioten var snäppet vassare (samma regissör).
Vad gäller Sorcerer så är den inte utan sina svagheter och definitivt inte på samma nivå som originalet The Wages of Fear. Tangerine Dreams musik gör en hel del för Sorcerer. Såg om båda relativt nyligen och båda tycker jag bör ses.
Ja, satan i gatan alltså...jag var på Tangerine Dreams konsert i London 2019 och de öppnade med Betrayal från Sorcerer-Wages of Fear i ett fantastiskt nyarrangemang som ändå var troget originalspåret. Jag befann mig omedelbart i en annan värld. En bättre.
SvaraRaderaKraftidioten kände jag inte till. Skulle vara kul att se den.
Jo, Tangerine Dream kunde verkligen skapa rätt stämning med deras musik. Måste ha varit en upplevelse.
RaderaKraftidioten är definitivt värd att kolla in.