My Name Is Nobody

Titel: Il mio nome è Nessuno / My Name Is Nobody / Mitt namn är Nobody
Genre: Västern/Komedi
Land: Italien/Frankrike/Västtyskland
År: 1973
Regi: Tonino Valerii
I rollerna: Terence Hill, Henry Fonda, Jean Martin, Geoffrey Lewis

Handling: Jack är en gammal revolverman som bestämt sig för att dra sig tillbaka. Men hack i häl har Jack en sorglös, ung, skjutglad kille som fullkomligt dyrkar honom.

Omdöme: Den ökände revolvermannen Jack Beauregard (Henry Fonda) planerar att ta sig till New Orleans och ta båten över till Europa. Han är färdig med vilda västern och att ständigt ha en måltavla på ryggen. Hans pensionsplan stöter dock på ett par problem längs vägen, inte minst den mystiske ynglingen som hela tiden följer efter honom och oväntat dyker upp. Han kallar sig själv för Nobody (Terence Hill) och frågan är om han är en vän eller fiende som lockar Jack i en fälla.



Efter att Henry Fonda medverkat i mästerverket Once Upon a Time in the West (1968) av Sergio Leone, dök han fem år senare upp i denna spaghettivästern med en idé av Leone. För regin står Tonino Valerii som hade jobbat som assisterande regissör på Leones två klassiker A Fistful of Dollars (1964) och For a Few Dollars More (1965). Detta är en klart lättsammare västern än nämnda Leone-klassiker.



Att Henry Fonda och Terence Hill skulle funka ihop var inte en självklarhet då Hill främst var känd för sitt samarbete med radarpartnern Bud Spencer i deras många komedier. Det visar sig att det är just Hill som är den som bär filmen på sina axlar med sin avslappnade och nästan nonchalanta stil. Det smittar liksom av sig och man blir på glatt humör när man ser hans Nobody ta det mesta med en klackspark.



Mindes inte så mycket av filmen mer än att den var sevärd. Mycket riktigt är den också sevärd. Långt ifrån perfekt, men absolut sevärd. Det som är synd är att filmen är alldeles för ojämn. Den verkligen blandar och ger. Många sekvenser är klart bra och minnesvärda medan andra partier är desto mindre lyckade. Det är trots allt en västernkomedi i grunden så man har flera försök till humor, vilket funkar bra när Hill är i farten, sämre på annat håll.



Precis som filmen har sina toppar och dalar, går Ennio Morricones musik igenom samma sak. Bitvis mästerlig men alldeles för ojämn där en del melodier är minst sagt pajasaktiga. Personligen förstör det känslan filmen har alldeles för ofta. Melodin som påminner om "Franks melodi" från Once Upon a Time in the West (1968) är briljant och ger gåshud. Önskar att det hade varit mer av den varan och klart mindre av pajasmusiken som det tyvärr blir desto mer av.



Det man till slut tar med sig som positivt är dels Terence Hill som genomgående är bäst, en del scener som är roliga och fyndiga blandat med ett par uppgörelser där Morricone får till den där magiska musiken som nästan bara han kunde få till i spaghettivästernfilmerna. Fotot får man inte heller glömma som inte må komma upp i klass med Leones filmer, men det är inte alls något tokigt foto. En film som har fler plus än minus, men där minusen tyvärr inte går att blunda för.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4