Titel: P.J. / De samvetslösa
Genre: Drama/Mysterium/Action
Land: USA
År: 1968
Regi: John Guillermin
I rollerna: George Peppard, Raymond Burr, Gayle Hunnicutt, Brock Peters
Handling: Privatdetektiven P.J. Detweiler tar sig motvilligt an uppdraget att beskydda finansmannen William Orbisons älskarinna. Orbison har dock skumma planer för P.J.
Omdöme: Filmer om privatdetektiver kan ofta vara lite mysiga med ett trevligt mysterium och neo-noir vibbar. Här anlitas New York-privatdetektiven P.J. Detweiler (George Peppard) att agera bodyguard åt vackra Maureen Preble (Gayle Hunnicutt). Det är hennes älskare, den rike och gifte affärsmannen William Orbison (Raymund Burr) som anlitat honom. Detta då Maureen utsatts för hot och då Orbisons familj inte gillar henne, inte minst då hon lär finnas i hans testamente.
P.J. är nära Maureen dag och natt, följer med henne vart hon än går. De börjar också komma varandra nära och han vill inte att något ska hända henne, inte bara för att hon är en klient. Samtidigt börjar det uppenbara sig att William Orbison inte är någon trevlig man att ha att göra med. Han är inte heller särskilt diskret med att han har en älskarinna, snarare tvärtom. Detta blir inte minst tydligt då han flyger in henne och P.J. till en liten karibisk ö till familjens ståtliga villa där familjen samlats.
Filmen har en ganska typisk slutet av 60-talet atmosfär och det blir lite av "the swinging 60's" under delar av filmen. Filmens brittiska regissör John Guillermin, som senare gjorde filmer som The Towering Inferno (1974), King Kong (1976) och Death on the Nile (1978), tog nog med sig lite av hur Londons uteliv såg ut till Hollywood och Universal Studios där inomhusscenerna spelades in. Typiskt 60-tal, en del studiokänsla emellanåt och alltså mycket slutet av 60-talet vad gäller färgerna, inredningen och modet.
Vad som också tidigt blir tydligt är att loungemusiken som spelas filmen igenom är passande och även den med typiskt 60-tals sound. Påminner faktiskt en del om A Shot in the Dark (1964), The Party (1968) och andra Blake Edwards-filmer med Henry Mancini-musik. Med andra ord är det ett ganska avslappnat och lättsamt sound som gör att filmen inte blir direkt spännande men lite småskön att titta på.
Filmen puttrar på mest hela tiden får man säga. Den når kanske inga vidare höjder, men förblir mystisk och med en del vändningar på vägen. Det som drar ner en del är den nämnda studiokänslan under inomhusscenerna och även när de färdas i bil. Desto bättre funkar det under utomhusscenerna och på den karibiska ön (spelades in på bildsköna Santa Catalina Island utanför Kalifornien). Allt som allt, inte så tokigt med lite mysterium, deckare och en skönt avslappnad stil.
3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.4
Vete tusan... "Gun in one hand, woman in the other"... ger inget bra intryck. Inte heller Preble som uppenbarligen säljer sig till en gubbe för pengar och status och antingen är för blåst eller för girig för att fatta att han är ond. Och back screen projections med dåliga bilförare som snurrar på ratten som om de vevade upp en trattgrammofon känns 30-tal mer än 1968.
SvaraRaderaMen när man läser resten av din text blir man ju lite sugen. Om den puttrar på sådär och har ett lättsamt avslappnat sound.
Tag line känns lite som Sparks låt White Women som jag klagar på i min nya bloggtext om filmen The Sparks Brothers. Men misogyni är ju Hollywood.
RaderaTyckte den funkade helt ok och gav en småtrevlig filmstund. Visst är det så att Preble och andra som hon går efter pengarna och statusen. Det är varken något nytt inom filmvärlden eller verkligheten, tyvärr. Kanske inte heller så lätt att bryta sig loss från en man som Orbison. Det är där P.J. kommer in i bilden ;)
Radera