The President's Analyst

Titel: The President's Analyst / Farligt uppdrag
Genre: Komedi/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1967
Regi: Theodore J. Flicker
I rollerna: James Coburn, Godfrey Cambridge, Severn Darden, Joan Delaney

Handling: Dr. Sidney Schaefer får ett topphemligt jobb som analytiker för USA:s president, men all stress gör att han blir väldigt paranoid. När han till slut försöker fly fältet så jagar all världens underrättelsetjänster efter honom, på jakt efter informationen han besitter.

Omdöme: Psykiatrikern Sidney Schaefer (James Coburn) välkomnar sina klienter till sitt New York-kontor för lite analys. Samtidigt har han träffat sitt livs kärlek Nan (Joan Delaney) som han starkt funderar på att gifta sig med. När det så visar sig att en av hans klienter, Don Masters (Godfrey Cambridge) i själva verket är en CEA-agent, förändras Sidneys liv. Han blir rekryterad och flygs till Washington där han ska vara presidentens personliga analytiker.



Sidney finner situationen spännande och fascinerande då han har sina möten med presidenten och får höra en massa smaskiga saker. Han måste vara tillgänglig 24 timmar om dygnet, när som helst då ett rött sken dyker upp som en signal att presidenten önskar ha ett möte. Men Sidney får inte dela med sig av mötena, inte ens till sin analytiker. Detta gör att Sidney snart drabbas av paranoia då han misstänker att diverse underrättelsetjänster vill komma åt informationen han nu besitter. Att fly är ett sätt att komma undan, men då får han även de som rekryterat honom efter sig och de vill se honom död.



Ja, det är inget tokigt upplägg med en rolig idé. Men nej, det är ingen bra film. Redan i öppningsscenen under förtexterna när kameran fångar livet på gatorna i New York till jazzig musik av Lalo Schifrin kan man ana lite vilken stil filmen kommer ha. Man vill ändå ge det en chans då det trots allt kan bli både roligt och trevligt längre in med tanke på upplägget.



Filmen var inte någon succé när den gick upp på bio, men har sedan dess uppnått kultstatus. Det betyder givetvis inte att den är bra för det, för det tycker jag definitivt inte att den är. Finner det inte alls konstigt att regissören Theodore J. Flicker, vars manus filmen bygger på, främst hade en karriär inom TV. Även om produktionen inte må vara sunkig så finns det inte mycket att ta med sig härifrån.



Att det är en satir och spionkomedi med paranoia som central punkt är något som hade kunnat bli till något bra. Problemet är att handlingen är "all over the place" och till det får man lägga flower power och hippie-eran som gör sig påmind. Visst blir det inte så påtagligt och skrikigt som i en del andra 60-tals filmer som led mer av detta, men det finns där. När handlingen dessutom inte leder någonvart som här så blir det för mycket som inte funkar.



James Coburn gjorde året innan en annan spionkomedi i form av Bond-parodin Our Man Flint (1966). Ett tag var jag osäker på om detta var den filmen som sågs för länge sen, men så är alltså inte fallet. Dock tycker jag de hamnar lite i samma kategori och det går inte att missa att det skriker 60-tal om dem, på ett negativt sätt. Hade ändå hoppats på något bättre med denna film. Tyvärr visar det sig bli en besvikelse.

3 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.9