52 Actors - John Wayne

John Wayne var en av de stora men som jag aldrig riktigt såg storheten med. Med åren har det dock blivit fler sedda filmer och uppskattningen har ökat. Visst har det funnits en rad bättre skådespelare, eller åtminstone skådespelare som haft bättre repertoar än vad han hade, men å andra sidan gjorde han sin grej bra. Det är liksom något familjärt och trevligt varje gång man ser John Wayne i en film. Man vet vad man får och det ska man inte underskatta.

När man sammanfattar filmerna och tar fram en lista, konstateras att det är relativt få riktiga toppfilmer. Lite överraskande trots allt. Samtidigt som det endast blir en lista på fem filmer finns det en rad andra filmer som är väl värda att se. Känns som det skulle kunna läggas till ytterligare tio filmer utan problem som alla är bra och sevärda.

Plats #5

True Grit (1969)


I sin Oscarsvinnande roll spelar John Wayne den enögde sheriffen Rooster Cogburn.



Plats #4

The Quiet Man (1952)


John Ford regisserade denna trevliga film där John Wayne spelar irländaren Sean Thornton som återvänder hem till den irländska landsbygden från USA.



Plats #3

El Dorado (1966)


John Wayne ställs mot Robert Mitchum och en ung James Caan i denna trevliga Howard Hawks-film som många anser vara en remake på Rio Bravo.



Plats #2

Hatari! (1962)


Mysigt och trevligt jaktäventyr i Afrika av Howard Hawks där John Wayne i rollen som Sean Mercer fångar vilda djur åt ett zoo.



Plats #1

Rio Bravo (1959)


Howard Hawks-klassiker och en fin fin västern där John Wayne utan problem iklär sig rollen som sheriffen Chance som håller koll på staden tillsammans med ett fyllo och en gamling.

Totalt har 22 filmer setts med John Wayne:

Stagecoach (1939)
Red River (1948)
Sands of Iwo Jima (1949)
The Quiet Man (1952)
Hondo (1953)
The High and the Mighty (1954)
The Searchers (1956)
Rio Bravo (1959)
The Man Who Shot Liberty Valance (1962)
Hatari! (1962)
The Longest Day (1962)
How the West Was Won (1962)
In Harm's Way (1965)
The Sons of Katie Elder (1965)
El Dorado (1966)
True Grit (1969)
Rio Lobo (1970)
Big Jake (1971)
The Cowboys (1972)
McQ (1974)
Brannigan (1975)
The Shootist (1976)

Totalt snittbetyg på samtliga 22 filmer (av 5.00) = 3.23

The Protégé

Titel: The Protégé
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 2021
Regi: Martin Campbell
I rollerna: Maggie Q, Michael Keaton, Samuel L. Jackson, Robert Patrick

Handling: Anna räddades som barn av den legendariska lönnmördaren Moody och är världens skickligaste kontraktsmördare. Men när Moody dödas brutalt, lovar hon att hämnas mannen som lärde henne allt hon kan.

Omdöme: Gamle Bond-regissören Martin Campbell gjorde GoldenEye (1995) och Casino Royale (2006) innan det blev Edge of Darkness (2010) och inte minst The Foreigner (2017). Just sistnämnda film fick mig nyfiken på denna då den var överraskande lyckad med Pierce Brosnan och Jackie Chan i rollerna.



Här har vi Maggie Q i huvudrollen med Samuel L. Jackson och Michael Keaton på varsin flank. Anna (Maggie Q) har som liten flicka räddats av lönnmördaren Moody (Samuel L. Jackson) och sedan tränats upp till att bli den främsta kontraktsmördaren. Men när någon kommer efter dem, blir det upp till Anna att få de svar hon är ute efter. Den som verkar kunna leda henne till dem är Rembrandt (Michael Keaton) som sitter på en och annan hemlighet.



Lite åt Luc Besson-filmerna Nikita (1990) och Léon (1994) skulle man kunna säga, men inte samma klass på det hela. Inte heller i nivå med Campbells senaste film The Foreginer (2017), även om den stundtals inte är så tokig och får till det på sina håll.



Maggie Q gör inte bort sig som actionhjältinna. Hon har kunskapen för att det ska se och kännas proffsigt. Däremot tycker jag hon saknar något som skådespelerska. Hon utstrålar inte värme eller särskilt mycket variation i sitt skådespeleri för att göra så mycket med rollen i de icke-actionbaserade partierna. Då funkar Samuel L. Jackson och Michael Keaton bättre i det avseendet. Bra att de är med för att liksom styra upp det hela.



Hade väl hoppats på något mer, det får erkännas. Filmen gör vad den ska och är ett habilt hantverk. Campbell har varit med förr, det märks. Men det känns som den kanske inte riktigt hittar rätt fokus då den blandar och ger lite för mycket. Tänker främst på att den ibland kan vara ganska mörk och brutal för att i nästa läge försöka få in humor, inte minst när Anna och Rembrandt spelar en slags parningslek. Lite som två filmer och inte helt säker på om det var rätt val. Antingen eller hade nog varit att föredra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.4

No Man of God

Titel: No Man of God
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 2021
Regi: Amber Sealey
I rollerna: Elijah Wood, Luke Kirby, Robert Patrick, Aleksa Palladino

Handling: Det komplicerade förhållandet som bildades mellan FBI-analytikern Bill Hagmaier och seriemördaren Ted Bundy under Bundys sista år i fängelse.

Omdöme: Den lovande FBI-analytikern Bill Hagmaier (Elijah Wood) jobbar med profilering inom FBI på 1980-talet. Han är en av fem som jobbar med att försöka ta fram en profil på seriemördare och andra grova våldsbrottslingar för att hitta mönster och liknande. När Bills chef Roger Depue (Robert Patrick) delar ut nya uppdrag, tar Bill hand om den ökände seriemördaren Ted Bundy (Luke Kirby). Ingen annan vill ta fallet då Bundy är välkänd för att inte gilla FBI och gillar att överlista och leka med folk.



Bill får till ett besök på fängelset i Florida där Bundy sitter dömd för våldtäkt och mordet på en 12-årig flicka i slutet av 70-talet. Men Bill och FBI vill få ut mer av Bundy, att erkänna och berätta om alla de övriga fall de vet att han ligger bakom och sådana de kanske inte känner till. Bundy är en slipad, utbildad man som ses som galen av de flesta men Bill behandlar honom mänskligt, något Bundy uppskattar.



Det hela är inspirerat av de många inspelningarna och anteckningarna som den verklige Bill Hagmaier gjorde under sina möten med Bundy. Där emellan är det ifyllt med Hagmaiers minnesbild av vad som hände och sas. Det blir allt fascinerande att följa deras möten och inte minst att få en chans att ta del av hur en seriemördare tänker och vad som driver honom. Det är också det som är en s.k. profilers jobb, även om Bill alltså har uppdrag att få Bundy att berätta vad han gjort så att familjerna till offren kan få ett avslut.



Till en början tänker jag att filmen kommer bli något i stil med svenska Quick (2019), och till viss del är det lite åt det hållet. Samtidigt skulle man kunna säga att filmen blir en hjärnornas kamp typ som Frost/Nixon (2008) eller varför inte mötet mellan Lecter och FBI-agenten Clarice i The Silence of the Lambs (1991). Vad kommer Bundy att avslöja och hur ska Bill få honom att berätta, det är frågan.



Elijah Wood, som även varit med och producerat, gör inte bort sig i sin roll. Han får dock inte heller visa vad han går för fullt ut, men det funkar så här också. Luke Kirby har en tacksam roll att spela som Ted Bundy och gör det bra. På gränsen till att spela galen, men ändå inte. Man känner av Bundys manipulativa egenskaper och hur han testar sin "motståndare". De båda funkar bra och deras möten är filmens hjärta.



Gillar med en gång filmens elektroniska musik som är skön och passande för 80-talet då filmen utspelar sig. Dock lite synd att den inte får mer utrymme vilket hade varit välkommet. Det är även effektivt med de autentiska klippen och montagen under mellanspelen. Det slår mig under filmens gång att man gärna hade kunnat ta med lite av Bundys fall på det här sättet, vilket bara hade höjt temperaturen och gjort det hela till en större och bättre film. Så som det är nu blir filmen något upprepande och enformig när allt är sagt och gjort. Nu förstår man att det är själva mötena som är grejen med filmen, men att få med lite mer bakgrund av fallen hade varit på sin plats.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6

The Lodger

Titel: The Lodger / Hämnaren
Genre: Kriminalare/Mysterium/Skräck
Land: USA
År: 1944
Regi: John Brahm
I rollerna: Laird Cregar, Merle Oberon, George Sanders, Cedric Hardwicke

Handling: En ny gäst anländer till ett pensionat i sekelskiftets London. Till en början verkar han väldigt trevlig, men ett par incidenter får paret som hyr ut att misstänka att han är Jack The Ripper.

Omdöme: Titeln lät bekant och jag kände till denna film sedan tidigare. Det är ju även titeln på en gammal stumfilm av Alfred Hitchcock från 1927. Den har inte setts, men detta är en nyversion på den filmen. Kan tänka mig att Hitchcocks version inte är så tokig, men denna visar sig vara klart sevärd och funkar klart bra utan att ha sett nämnda original.




Jack the Ripper har hunnit döda ett par kvinnor i London och skräcken är stor bland invånarna. Mr. Slade (Laird Cregar) träder fram från skuggorna på Londons gator bärandes på en liten svart väska. Han hyr övervåningen hos paret Ellen (Sara Allgood) och Robert (Cedric Hardwicke). Tanken är att Mr. Slade, som är patolog, ska kunna bo och utföra sina experiment ostörd. Han betalar bra och paret behöver pengarna.




Den vackra skådespelerskan Kitty (Merle Oberon) är parets släkting och bor även hos dem. Hon finner Mr. Slade smått fascinerande, även om hon och de övriga känner att det är något udda med honom. Morden fortsätter och misstankarna börjar snart väckas mot deras inneboende Mr. Slade. Inspektör John Warwick (George Sanders) är mördaren på spåren, men frågan är om han och de övriga kan fånga honom innan Kitty far illa...




Uppskattar det här. Filmen har mycket att tacka Laird Cregar och hans rolltolkning som gör att han har en härlig närvaro som "the lodger" samtidigt som han är creepy. Det finns allt skäl för misstankarna, men man kan inte vara helt säker på om han är mördaren eller om det hela är ett stort missförstånd. Det blir kul att försöka ta reda på det och spänningen stiger emellanåt. Även Merle Oberon funkar bra och är en trevlig bekantskap, plus George Stevens som alltid är stabil och bra.




Vad filmen gör bra vid sidan av den mystiske Mr. Slade är att fånga det hela på ett stämningsfullt sätt med sitt eleganta svartvita foto. Det uppskattas när en film inte bara ställt fram kameran och sedan filmar allt som om det vore teater. Här är fotot en del av upplevelsen, precis som det ska vara. Det används vid rätt tillfälle med skuggorna, ljussättningen och vinklarna.




Som grädde på moset har filmen en rafflande avslutning på det hela. Många gånger faller en film på upplösningen där man försöker sig på något spektakulärt, men här prickar den rätt. Allt den byggt upp faller liksom på plats. Avslöjandet och den slutgiltiga jakten för samman alla. Gillar även att slutet kan tolkas på olika sätt om man så vill. Nej, detta visade sig bli den bästa av de tre John Brahms-regisserade filmerna som setts och Laird Cregar visar än en gång att han var en mycket duktig skådespelare värd mer uppmärksamhet.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.1

The Locket

Titel: The Locket / Sin egen fånge
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1946
Regi: John Brahm
I rollerna: Laraine Day, Brian Aherne, Robert Mitchum, Gene Raymond

Handling: Nancy Patton är förlovad med John Willis men precis innan bröllopet kommer en man till John som påstår sig vara Nancys ex-make. I återblickar ur olika personers synvinkel berättas historien om Nancy som en kleptoman, lögnare och kanske något värre.

Omdöme: Vad denna film har att erbjuda som gör den värd att se är främst tre saker. Vi ser en ung Robert Mitchum som berättar en av historierna om Nancy. Laraine Day spelar Nancy som är en farlig och intelligent femme fatale. Och så har vi de klassiska återblickarna. Det roliga är att vi får en återblick i en återblick i en återblick innan vi liksom backar ut från återblickarna och tar oss till början av historien, eller slutet om man så vill.



Nancy (Laraine Day) ska gifta sig med den förmögne John Willis (Gene Raymond). Men han får sig en tankeställare när Dr. Henry Blair (Brian Aherne) dyker upp och berättar ett och annat om sin ex-fru Nancy. I tillbakablicken får vi träffa konstnären Norman Clyde (Robert Mitchum) som i sin tur försöker varna Dr. Blair om Nancy.



Det är en annorlunda berättad historia som i sig gör det hela lite kul att se. Det blir även intressant att följa flashback-scenerna som alltså går in i varandra. Aldrig så det blir krångligt eller förvirrande tack och lov. Sättet historien är berättad på gör att man inte kan vara helt säker på hur allt egentligen ligger till. Är allt sant som sägs om Nancy eller är det endast svartsjuka män som vill ha tillbaka henne? Har hon verkligen gjort dessa saker, kanske värre än vad de kunnat ana?



Trots att filmen endast är på 85 minuter känns den något längre än så. Möjligtvis för att vi har en hel del på gång med flera tillbakablickar som utspelar sig över en period på flera år. När filmen så når slutet och ska få ihop allt känns det lite förhastat. Det saknas även övertygelse i upplösningen som istället för att mynna ut i något explosivt snarare blir lite av ett antiklimax. Men som sagt, Robert Mitchum, Laraine Day och en inte alls dum idé med att använda tillbakablickarna i varandra gör det hela värt en titt.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

Hangover Square

Titel: Hangover Square / Mörkrets ängel
Genre: Kriminalare/Drama
Land: USA
År: 1945
Regi: John Brahm
I rollerna: Laird Cregar, Linda Darnell, George Sanders, Glenn Langan

Handling: En sinnesrubbad kompositör i London vid sekelskiftets början blir rasande och mördar när han hör skärande ljud.

Omdöme: George Bone (Laird Cregar) är en duktig kompositör i London runt sekelskiftet. Han har dock en mörk hemlighet. Ibland får han en slags blackout som kan vara i 24 timmar dår han inte har en aning om vad han gjort eller var han varit. När han en kväll blodig tar sig hem och får reda på att en man mördats och satts i brand i området han kom hem från, misstänker han att han kan ligga bakom. Han kontaktar en psykolog han känner, Dr. Allan Middleton (George Sanders) som arbetar åt Scotland Yard. Samtidigt träffar han den vackra sångerskan Netta Longdon (Linda Darnell) som visar sig förföra och utnyttja honom till att skriva låtar åt henne.



Namnet Laird Cregar kändes igen, men kunde inte placera varifrån. Det visar sig att det var från I Wake Up Screaming (1941) där han minnesvärt spelar en storväxt polis som försöker sätta dit en misstänkt. Han lär ha varit trött på att rollsättas i skurkroller och bestämde sig för att snabb-banta med hjälp av en morfin-diet. Det gjorde att han gick från över 130 kilo till knappa 90 kilo som han har i den här filmen. Det skulle visa sig bli för mycket för hans hjärta och han dog kort efter att denna hans sista film spelades in, blott 30 år gammal.



George är oftast snäll och kanske lite naiv, något som alltså Netta utnyttjar maximalt för sin vinning. Vad hon och ingen annan är medveten om är att denna snälla man är en psykopatisk mördare som triggas av skärande ljud. Folk i hans närhet far därför illa om de behandlar honom respektlöst, vilket Netta gör.



Netta är en klassisk femme fatale och Linda Darnell är en fröjd att se i rollen. Hon, tillsammans med Laird Cregar och George Sanders är klasskådespelare som gör detta till en sevärd film, som alltså tragiskt nog blev Cregars sista roll. Filmen har god stämning med hur scenerna är iscensatta med gott om svartvita skuggor och bra ljussättning. Sen får man inte glömma Bernard Herrmann som komponerat musiken. Bitvis hörs lite toner som senare skulle bli mästerliga i flera av Hitchcocks klassiker. Mot slutet får musiken också en framträdande roll när George uppträder med sitt senaste verk.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4