lördag 7 augusti 2021

Crying Freeman



Titel: Crying Freeman
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: Kanada/Frankrike/Japan/USA
År: 1995
Regi: Christophe Gans
I rollerna: Mark Dacascos, Tchéky Karyo, Julie Condra, Rae Dawn Chong

Handling: Bygger på en känd japansk anime. Berättelsen handlar om Yo, världens främsta lönnmördare som jobbar för en mystisk kinesisk organisation. Yo avskyr sitt yrke och sin status som Freeman, en titel som tillfaller organisationens bäste krigare. Plikten kräver dock att han åsidosätter sina egna känslor och alltid utför sina uppdrag. Trots detta fäller Yo, efter varje mord, alltid ett par tårar för sina offer. En dag möter han den vackra konstnärinnan Emu O'Hara och hans liv tar en ny vändning.

Omdöme: Emu O'Hara (Julie Condra) har ärvt en förmögenhet efter att hennes föräldrar dog för 20 år sedan hemma i Vancouver, Kanada. Hon är numera en konstnärinna och är nere i San Francisco ett par dagar för att måla vid kusten. Då bevittnar hon hur en mystisk man, Yo (Mark Dacascos) dödar ett par japanska yakuza-män samtidigt som han fäller en tår. Yo låter Emu leva och Emu återvänder till Vancouver där hon suktar efter att Yo ska återvända.



Samtidigt som Emu trånar efter Yo har Yakuza-bossen Shimazaki (Mako) anlänt till staden. Hans son var en av de Yo dödade. Han är övertygad om att Yo kommit till Vancouver för att döda vittnet, Emu. Det är ett perfekt tillfälle att döda Yo. Men detektiverna Forge (Rae Dawn Chong) från Vancouver och Netah (Tchéky Karyo) som kommit från Japan tänker skydda vittnet Emu och försöka förhindra ett blodbad.



När man i förtexterna får reda på att det hela bygger på en japansk anime, förstår man att det kan bli överdrivet serietidningsaktig action av det hela. Franske regissören Christophe Gans gör sin långfilmsdebut och visar sig vara en duglig actionregissör. Tankarna går emellanåt till John Woo och Luc Besson.



Det visar sig alltså inte vara något fel på actionscenerna som är en av filmens styrkor, även om de ibland är något överdrivna men trots allt gjorda med finess. Filmens andra två styrkor visar sig vara fotot och musiken. Med andra ord är det en film som får till det visuella och Vancouver är en bra skådeplats. Kan tänka mig att det nog är den stad utanför Asien som har mest likheter med Tokyo (det bygger trots allt på en japansk anime).



Filmens svagheter kan man inte blunda för. Storyn är ju något tunn och det känns som en Jean-Claude Van Damme-film med skillnaden att vi nu istället får Mark Dacascos i huvudrollen. Dacascos gör inte bort sig och håller sig till det han kan, vilket är att ha samma tomma blick och spänna musklerna för actionscenerna. Han paras ihop med Julie Condra som är snäppet svagare. Kul nog träffades de på denna film och gifte sig sedan.



Tchéky Karyo, som inte minst hade varit med i Luc Besson-filmen Nikita (1990), dubbades för övrigt (passade inte med fransk brytning) av en viss Ron Perlman som man måste säga gjort ett utmärkt jobb då det inte märks, annat än att Karyo plötsligt talar perfekt engelska i denna film.



Storyn ja, det är svårt att missa att det är en film som har mer stil än substans. Filmen har inte minst en svacka under mittdelen där det börjar balla ur ordentligt när man får tillbakablickar till hur Yo blev en Freeman när en slags häxa hjärntvättar honom. Under inledande och avslutande tredjedelen får man trots allt tillräckligt med bra action, elegant foto och passande musik som gör att filmen ändå har något som gör den värd en titt. Klarar därför att bli knappt godkänd.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.5

2 kommentarer:

  1. Japp jag förstår dig! Mer stil än substans. Men ibland tycker jag att stil är viktigare än substans, eller jag menar, det kan vara det. Vad har vi annars John Woo till? Eller Tony Scott? Det är ju film, eller bör vara, först och främst. Och ändrar man på formen (stilen) ändrar man på innehållet. Men som sagt fotot är det bästa i denna film, eller hela kinematografin, rättare sagt tycker jag, med inklusion av dess val av klippning/slow motion mm. Betyget är väl rättvist, men jag tycker mer om den än vad den är värd i betyg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är stilen viktig. Finns många filmer som bara blir bättre när det yttre kompletterar innehållet. Men när innehållet saknas, ja då är det mer stil än substans och då känns den lite ytlig. Men det finns filmer där det räcker gott och väl :)

      Radera