Titel: Kate
Genre: Action/Kriminalare/Drama/Thriller
Land: USA
År: 2021
Regi: Cedric Nicolas-Troyan
I rollerna: Mary Elizabeth Winstead, Woody Harrelson, Miku Patricia Martineau, Tadanobu Asano
Handling: Den skickliga lönnmördaren Kate ska utföra sitt sista uppdrag innan hon drar sig tillbaka. När hon misslyckas med uppdraget att mörda en medlem av yakuzan i Tokyo inser hon att hon har blivit förgiftad. Hon har nu ungefär 24 timmar på sig att hitta sin mördare och utkräva hämnd innan hennes alltmer försämrade hälsotillstånd leder till hennes död.
Omdöme: Kate (Mary Elizabeth Winstead) är en lönnmördare baserad i Japan. Efter att hennes senaste uppdrag i Osaka fått henne att tänka om och vilja ha ett mer normalt liv och kanske starta familj, informerar hon sin mentor och kontakt Varrick (Woody Harrelson) om att nästa uppdrag är det sista. Men uppdraget i Tokyo går snett och måltavlan kommer undan. Kate är inte sig själv och på sjukhuset får hon reda på att hon blivit förgiftad och har knappa 24 timmar kvar att leva.
Kate tänker inte ta det liggandes. Istället plockar hon på sig adrenalinsprutor och annat för att kunna hålla igång tillräckligt länge för att ta reda på vem som förgiftade henne, varför och döda dem. Nyckeln till det hela visar sig kunna vara flickan Ani (Miku Patricia Martineau) som är brorsdotter till en mäktig yakuzaledare.
Upplägget med att huvudpersonen blivit förgiftad kan få en att tänka på gamla film-noiren D.O.A. (1949) och dess remake D.O.A. (1988). När hon desperat plockar på sig adrenalinstimulerande kanske det blir som Crank (2006). Men nej, inte riktigt. Istället har den en hel del likheter med Atomic Blonde (2017), men även lite med John Wick-filmerna och Nobody (2021). Vad dessa sistnämnda filmer har gemensamt är att regissören/producenten David Leitch ligger bakom, så även denna.
Japan gör sig bra på film, inte minst när vi har en sån här film som strävar efter att ge tittaren visuellt ögongodis. Det är en upplevelse i sig när man kastas in i denna värld med neonskyltar och färgglatt upplysta scener. På det har man valt att ha japansk popmusik som förvisso inte alltid är strålande, men passar trots allt till hela inramningen. Till det har man bra och stämningsfull musik när det krävs.
Mary Elizabeth Winstead funkar helt ok i titelrollen som Kate, men hon är ingen Charlize Theron från nämnda Atomic Blonde (2017). Samtidigt gör hon inte bort sig och behöver inte vara strålande om man ska vara ärlig. Istället är det god action och den snygga visuella stilen som utmärker sig med filmen. Även uppskattat att det är en relativt mörk ton, även om det förekommer en del humorinslag.
Förutom tidigare nämnda filmer finns två andra filmer som nog varit starkt bidragande influenser på manuset. Tänker på de båda Luc Besson-filmerna Nikita (1990) och Léon (1994). Förstnämnda då Kate tränats upp på lite liknande sätt och fått liknande uppdrag. Sistnämnda då flickan Ani och Kate blir lite som León och Mathilda.
En sak som tidigt i filmen får varningsklockorna att ringa är när vi får en kortare sekvens med en biljakt på Tokyos gator. Denna har man gjort med CGI-effekter och är tyvärr svagt gjord. Den är inte värdig en annars välgjord actionfilm som detta är. Det borde man kunnat göra "på riktigt". Skönt nog är resten av filmen fri från en upprepning av detta misstag och man kan luta sig tillbaka och få en klart underhållande film som bör ses och uppskattas, inte minst om man gillade Atomic Blonde (2017).
3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.4
De har en övertro på CGI. Jag förstår att de kanske inte hade råd att låna Tokyos gator för att spela in sekvensen, men då ska man nog spela in den någon annanstans. Eller i några mindre attraktiva kvarter.
SvaraRaderaTyvärr är jag så bränd av "porrfilmen" Nikita och av pedofilflmen Léon att detta inte tilltalar mig alls. Flera gånger har jag återkommit att kritisera pedofil-Bessons vedervärdighet. Den blev ju Natalie Portmans genombrott, men ett barn bör inte spela sexuellt intresserad av en asocial gubbe, och göra allt för att förföra honom att ligga med henne. Det är Beau-père ännu en gång.
"Japan gör sig bra på film, inte minst när vi har en sån här film som strävar efter att ge tittaren visuellt ögongodis."
Hur japanskt ser det ut idag? Jag vet att Ridley Scott hade problem med detta när han gjorde Black Rain 1989. Det var mycket svårt att hitta miljöer och objekt som gjorde att man verkligen såg att det var en främmande stad för Michael Douglas karaktär som var helt "lost in translation" med specifikt japansk känsla. Scott skyllde på globaliseringens likrikting av alla urbana miljöer. I Black Rain lyckades han mycket bra till slut, men hur lyckas man mycket bra 2021? Såklart kan man skapa japanska miljöer med CGI, och det kan vara lättare än att göra biljakter med. Men det får nog vara för denna gång.
Svårt att svara på varför de valde att göra den sekvensen med CGI-effekter. Men det hade helt klart varit att föredra om de gjort det på annan plats och sedan lagt in miljön runt gatan med CGI-effekter.
RaderaFilmen har en bra blandning mellan det nya Japan och det historiska. Men främst syftar jag på de mindre bakgatorna och gränderna som gör sig bra när mörkret fallit och allt är snyggt upplyst. Det har man så klart vridit upp ett snäpp med färgglad belysning för filmens skull.