Titel: Split Image / Hjärntvättad
Genre: Drama
Land: USA/Kanada
År: 1982
Regi: Ted Kotcheff
I rollerna: Michael O'Keefe, Karen Allen, Peter Fonda, James Woods, Brian Dennehy
Handling: En kille blir inlurad i en sekt av en vacker tjej och blir hjärntvättad av sektledaren. När hans föräldrar misslyckas att få honom att komma hem, lejer de en man som ska kidnappa och avprogrammera honom.
Omdöme: Kanadensaren Ted Kotcheff är en lite småintressant regissör. Definitivt inget känt hushållsnamn, men de som kan sin film känner till hans namn mycket väl. Tidigt gjorde han den av många uppskattade Wake in Fright (1971) inspelad i Australien, sedan en komedi med Fun with Dick and Jane (1977), sportfilmen North Dallas Forty (1979) innan han gjorde denna och en viss First Blood (1982) som släpptes samma år. Dessutom gjorde han den av många älskade galna komedin Weekend at Bernie's (1989).
Vad man har här är en ung atlet i Danny (Michael O'Keefe) som aspirerar på OS. Hans föräldrar Kevin (Brian Dennehy) och Diana (Elizabeth Ashley) har det gott ställt och Danny går på college. Men när han en dag får syn på Rebecca (Karen Allen) på ett café och hon gör närmanden, förändras allt.
Danny följer med Rebecca över en långhelg för att se hur hon lever. Hon tar honom till Homeland som är avskärmat från omvärlden och där andra, mestadels ungdomar, lever och arbetar. De lever i harmoni och drivs av kärlek, ledda av sin ledare Neil Kirklander (Peter Fonda). Danny är till en början inte alls såld på det hela, även om han förstår konceptet. Men när Danny inte återvänder från Homeland, tvingas föräldrarna till något drastiskt. De anlitar Pratt (James Woods) som gjort det till sin livs uppgift att plocka hem ungdomar från Kirklanders grepp, givetvis mot en nätt liten summa.
När det kommer till filmer om sekter och hjärntvättning kan de ofta bli för mycket och balla ur. Det är en fin balansgång man går med dessa filmer och skulle definitivt inte kalla det för en favoritgenre. Men ibland får de till det och då kan de både bli spännande och lite kusliga. Tänker t.ex. på Martha Marcy May Marlene (2011). Denna skulle jag vilja påstå hamnar någonstans mittemellan. Varken det bästa man sett, men inte heller dålig.
Filmen funkar nog som bäst när Danny är glatt ovetandes om vad som väntar och när han börjar inse vad det är för ställe han tagits till. Sen händer något, väldigt fort. Hjärntvättningen verkar ske på kort tid och Danny blir som lobotomerad. Denna förvandling tycker jag inte förklaras, åtminstone inte att den bara plötsligt skulle ske. Skulle förstå det bättre om det tog flera månader att komma till det stadiet, men här handlar det om några dagar, om ens det.
Efter att Danny hjärntvättats kommer Pratt in i bilden. Nu börjar det hända saker och James Woods är filmens höjdpunkt. Han får ta ut svängarna och är så där skönt kaxig och en skitstövel på ett passande sätt. Hans metoder känns lite som om man skulle ta del av en exorcism eller liknande. Här hamnar filmen i ett vägskäl där man inte riktigt vet vart det håller på att ta vägen.
Överlag lyckas filmen ändå hålla sig på banan mest hela tiden. Det blir inte för urflippat med sekten, även om Danny alltså blir hjärntvättad lite väl fort. Peter Fonda är så där lagom som sektledaren och inger ett lugn, men även mystiken som karaktären kräver. Men det är trots allt James Woods och hans Pratt som ger filmen något extra när den väl behöver det.
Kan tycka att filmen har ett lite tamt slut som känns något plötsligt. Hade kanske kunnat klippa ner speltiden på annat håll och lagt ner lite mer tid på ett mer effektivt slut. Avslutningsvis får man inte glömma musiken av Bill Conti som för det mesta skapar bra stämning. Året innan gjorde han musiken till Bond-filmen For Your Eyes Only (1981) och året efter denna vann han Oscarn för musiken till The Right Stuff (1983). Och så får man inte glömma hans härliga musik till favoriten Gotcha! (1985).
3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5
Det här är förmodligen den film som bäst av alla någonsin skildrar processen att hamna i en farlig sekt.
SvaraRaderaAvprogrammeringsavsnittet är också det bästa som har gjorts för att visa hur man tar någon ur det. Holy Smoke av Jane Campion är tex rena skämtet i jämförelse. Ett dåligt skämt.
Men Split Image är ändå bäst under första halvan, eftersom den blir tråkigare under den andra, och man blir lite trött på att titta på avprogrammeringsfasen.
Sedan är det Karen Allen som jag inte fattar vad hon försöker vara. Det är som om hon spelar upp sin roll på youtube med 0,75x hastigheten. Det gäller även hennes släpiga sätt att tala, välja sina ord och hur hon intonerar dem. Hon är verkligen urkass och har varit urkass på samma sätt i några filmer. Men visst var hon väl bättre i Indiana Jones tex?
Men som upplysningsfilm tror jag detta är den bästa spelfilm som finns i ämnet.
Det kan mycket väl vara som du är inne på. Svårt att säga då det kanske finns sådana här filmer där ute som man inte sett på ämnet. Men den känns allt realistisk i sitt utförande.
RaderaHåller med om att filmen är bättre under första halvan än andra då det blir lite för utdraget.
Karen Allen ja, hon är nog det svagaste kortet. Fast inte så jag stör mig på henne eller så. Kan ju vara så hon blev ombedd att spela rollen. Hon ska ju trots allt vara hjärntvättad ;)