City Hall

Titel: City Hall / Maktspel
Genre: Drama/Kriminalare/Mysterium
Land: USA
År: 1996
Regi: Harold Becker
I rollerna: Al Pacino, John Cusack, Bridget Fonda, Danny Aiello, Martin Landau

Handling: I en skottlossning i Brooklyn dödas en knarklangare, en polis och en liten pojke. Stadens borgmästare John Pappas och hans andre man Kevin Calhoun gör sitt bästa för att undvika ett upplopp. Calhoun forskar vidare i omständigheterna kring skottlossningen och kommer en korruptionshärva på spåren som leder högt upp i stadens administration.

Omdöme: New York, mitten av 90-talet. New Yorks borgmästare John Pappas (Al Pacino) och hans högra hand Kevin Calhoun (John Cusack) står inför ett politiskt maktspel efter att en civilklädd polis och en knarklangare skjutit ner varandra. I skjutningen dödas även en oskyldig liten pojke som hamnat i skottlinjen. Vad gjorde polismannen där och kan den skjutne knarklangarens koppling till maffiabossen Paul Zapatti (Anthony Franciosa) ha något att göra med det hela?



Något verkar inte stämma i utredningen vilket får Pappas och Calhoun att vilja komma till botten med vad som ligger bakom skjutningen. Pappas fixar med det politiska snacket medan Calhoun ger sig ut och börjar göra efterforskningar på egen hand. Han får hjälp av Marybeth Cogan (Bridget Fonda) som representerar den dödade polisens familj. Fler dödsfall sker och bevisningen leder dem till politikern Frank Anselmo (Danny Aiello) och domaren Walter Stern (Martin Landau).



Politik och korruption, det kan vara smaskiga saker. När man dessutom har manus av bl.a. Paul Schrader vet man att det är att räkna med. Han var själv tänkt att regissera, men hoppade av projektet och in togs Harold Becker som tidigare hade gjort en del ok om än inte direkt märkvärdiga filmer, som t.ex. Sea of Love (1989) med Al Pacino.



Filmen blir bitvis väldigt dialogdriven och då hjälper det att ha duktiga skådespelare vilket man har här. Al Pacino är som man förväntar sig och får även en chans att spela över i en kyrkscen. Det blir smått komiskt att se, men det finns också en poäng med det. Hans karaktär John Pappas blir nämligen en slags predikant i denna scen vilket går hem hos de närvarande.



Ibland saknar filmen kanske lite driv i berättandet där det blir en aning för mycket mellansnack innan storyn kan gå vidare. Mysteriet och korruptionen är egentligen det man vill se mer av, så det är lite synd att filmen väljer att puttra på emellanåt. Det gör även att det blir en film som är långt ifrån så minnesvärd som den hade kunnat vara. Samtidigt är den inte så tokig och funkar för stunden.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.2

Innocent Blood

Titel: Innocent Blood / Oskyldigt blod
Genre: Kriminalare/Skräck/Komedi
Land: USA
År: 1992
Regi: John Landis
I rollerna: Anne Parillaud, Anthony LaPaglia, Robert Loggia, Luis Guzmán, Chazz Palminteri, Angela Bassett

Handling: Marie är en vampyr med en törst efter skurkar. När hon inte lyckas göra sig av med ett av sina offer, den våldsamme maffiabossen Sal, tar hon sig vatten över huvudet och står inför en ny, odödlig fara.

Omdöme: På ytan verkade detta vara en seriös vampyrskräckis, men när det stod klart att John Landis låg bakom fick man tänka om. En John Landis som legat bakom filmer som inte minst An American Werewolf in London (1981), Trading Places (1983), Into the Night (1985), ¡Three Amigos! (1986) och Coming to America (1988).



Marie (Anne Parrilaud) är en utsvulten fransk vampyr i Pittsburgh som känner för lite... italienskt. Hon beger sig till de italienska kvarteren i staden där hon får upp ögonen för vad som visar sig vara medlemmar i den italienska maffian. Bland dessa är undercoverpolisen Joe Gennaro (Anthony LaPaglia) som hon vill sätta tänderna i på annat sätt - i sängen. Istället blir det maffiabossen Sal (Robert Loggia) och hans män som Marie ger sig på för att stilla sin blodhunger.



Det blir en blodig och ganska festlig resa vi gör med Marie som får hela stadens poliser och maffia efter sig när hon lämnar döda kroppar efter sig. Problemet är att om Marie inte sätter en kula i huvudet på sina offer transformeras de själva till vampyrer med oanade krafter. Därför måste hon tillsammans med Joe försöka stoppa Sal innan helvetet bryter lös.



Anne Parillaud funkar bra som vampyren Marie och man märker att Landis plockade in henne efter hennes paradroll som Nikita i Luc Besson-klassikern Nikita (1990). Hennes färdigheter från den kommer även till användning här, även om det inte blir lika mycket action som i den, men en del sådant får hon hantera även här.



Till en början får det sägas att filmen känns något undermålig, även om man är medveten om att det är en skräckkomedi och får ta den för vad det är. Den är dock varken särskilt rolig eller skrämmande. Samtidigt visar det sig att filmen blir bättre längre in, så man får ha lite tålamod och inte ge upp i första taget.



Vad som är synd med filmen är att den alltså tar för god tid på sig innan den blir trevlig. Skulle vilja säga att den knappt två timmar långa speltiden nog hade gjort bäst i att trimmas ner med åtminstone 15-20 minuter under filmens första timme. För det är under den andra timmen som det mesta av det bästa sker. Det är nu Sal blivit en fullblodig vampyr medan Marie och Joe hittat varandra och ger sig ut för att ställa saker och ting till rätta.



Filmens andra halva, eller kanske sista tredjedel räddar filmen från ett lägre betyg. Synd att filmen inte är jämnare med andra ord då John Landis tidigare visat att han kan blanda humor med allvar. Här är det humor, men långt ifrån barntillåtet med en del naket, blod, gore och våldsamheter filmen igenom. Till slut blir det så underhållande som man hade önskat, bara att det tar alldeles för lång tid att komma fram.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.2

Tex

Titel: Tex
Genre: Drama
Land: USA
År: 1982
Regi: Tim Hunter
I rollerna: Matt Dillon, Jim Metzler, Meg Tilly, Emilio Estevez

Handling: Tex växer upp på en gård i Oklahoma. Hans mamma är död och pappan är ofta ute och reser runt som rodeo. Istället uppfostras Tex av sin äldre bror Mason som har planer på att flytta till Indiana och börja på college.

Omdöme: Snart 16-årige Tex (Matt Dillon) lever med sin äldre bror, 19-årige Mason (Jim Metzler) på en liten gård i Oklahoma. Tex älskar sin häst Rowdy, men har svårt att koncentrera sig i skolan där han mest tramsar runt med sin bästa vän Johnny (Emilio Estevez). Tex har sina ögon på Johnnys syster Jamie (Meg Tilly), men då hon kommer från en välbärgad familj med en pappa som inte gillar bröderna Tex och Mason, kan det bli svårt för Tex.



Ett drama som bygger på en bok av S.E. Hinton och som visar sig vara en Disney-produktion, men det är inget man skulle kunna tro och det avslöjas inte förrän i eftertexterna. Ett drama om att växa upp mer än att vara en renodlad ungdomsfilm där livet är en lek.



Tex är inte den vassaste kniven i lådan och äldre brodern Mason har ett stort dilemma. Han är en mycket lovande basketspelare och har chansen att flytta till Indiana där han kan gå på college via ett idrottsstipendium. Men att lämna Tex ensam blir svårt med tanke på att fadern sällan är hemma då han ofta är ute på rodeoturné.



Det är kul att se trion Matt Dillon, Meg Tilly och Emilio Estevez i början av sina karriärer. Det var egentligen bara Dillon som var ett lite mer etablerat namn och även om han inte känns som en 15-16-åring som han ska spela, så var han fortfarande bara 17 år när filmen spelades in. Meg Tilly har alltid känts lite underskattad varje gång jag sett henne. Emilio Estevez i sin långfilmsdebut är rolig att se som så pass ung, även om det är Dillon och Tilly som lämnar större avtryck.



Det går inte att säga att det skulle spraka om filmen. Under förtexterna får man en känsla av att det kan bli något när Pino Donaggios musik bådar gott. Den visar sig sedan inte riktigt få till det under filmens gång och är minst sagt ojämn. Ibland opassande och utan att skapa god stämning, ibland prickar den rätt. Vad som istället funkar bra är storyn som utvecklar sig intressant ju längre in man kommer. När Tex hamnar i ett par svåra situationer som gör att det kan gå lite hur som helst.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

The Addiction

Titel: The Addiction
Genre: Drama/Skräck
Land: USA
År: 1995
Regi: Abel Ferrara
I rollerna: Lili Taylor, Christopher Walken, Annabella Sciorra, Paul Calderon

Handling: Filosofidoktoranden Kathleen blir en kväll biten av en okänd kvinna. Snart förvandlas hon till en vampyr.

Omdöme: Kathleen (Lili Taylor) studerar filosofi i New York och är snart utexaminerad. På väg hem en kväll blir hon attackerad av en kvinna som tar henne till en gränd där hon biter henne i halsen. Kathleen uppsöker sjukvård och rapporterar det hela till polisen innan hon tar sig hem med sin blödande hals.



Givetvis har Kathleen blivit biten av en vampyr och transformeras själv till en. Blodtörsten tar över hennes liv. Hon äter inte längre och är snart överkänslig mot ljus och allergisk på speglar. Även om hon inte ser så kry ut och agerar som en pundare, säger hon att hon aldrig känt sig bättre i sitt liv.



Tycker denna Abel Ferrara-film inleder intressant och då det är filmat i svartvitt känns det som en blinkning till Nosferatu (1922) och andra klassiska vampyrfilmer. Det ser elegant ut och bygger upp något, känns det som. Men så fel det kan bli. Ferrara goes artsy fartsy funkar inte helt enkelt inte.



Filmen blir bara sämre och sämre ju längre in man kommer. Det känns väldigt mycket som ett skolprojekt eller liknande efter ett tag. De återkommande inslagen och referenserna till döda kroppar från massgravar från andra världskriget, Vietnam-kriget och Jugoslavien är osmakligt och inget man behöver eller vill se. Fyller inte heller någon direkt funktion mer än att fylla tittaren med obehagskänsla.



Christopher Walken, som medverkade i Ferraras desto mer lyckade King of New York (1990), står med som andranamn i förtexterna. Han dyker upp med en halvtimme kvar i ett par minuter för att sedan försvinna igen. I och för sig ett välkommet inhopp, men precis som filmen ger det inte mycket.



En besvikelse, helt klart. Inte för att det förväntades en strålande film utan för att den inledde lovande och tänkte då att vampyrfilmer ofta brukar vara att föredra framför zombies och varulvar. Detta då vampyrfilmer kan hålla sig någorlunda normala, men det kunde inte denna. Eller rättare sagt, det är relativt trovärdigt men alldeles för tråkigt och blir alltså mer som ett skolprojekt som känns lite som svaga Night of the Living Dead (1968). Fast precis som med den finns det de som uppskattar denna väldigt mycket.

3 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 4.5
IMDb: 6.5

À l'origine / In the Beginning

Titel: À l'origine / In the Beginning
Genre: Drama
Land: Frankrike
År: 2009
Regi: Xavier Giannoli
I rollerna: François Cluzet, Emmanuelle Devos, Gérard Depardieu, Soko

Handling: En professionell sol och vårare utger sig för att vara chef för en byggarbetsplats för ett motorvägsbygge. Han lurar hela regionen, anställer dussintals arbetare och njuter cyniskt av profiten av hans lurendrejeri tills han träffar den kvinnliga borgmästaren för en liten by som vägen ska gå genom. Hon fängslar och sätter honom ur balans, innan hon visar honom en värld han inte känt till tidigare: känslor. Hur långt är han beredd att gå för att rädda sig själv och sina offer från sina egna lögner?

Omdöme: Verklighetsbaserad historia där en lurendrejare utger sig för att vara Philippe Miller (François Cluzet) som jobbar åt ett byggföretag. Han är på turné runt Frankrike och hamnar i ett litet samhälle där arbetslösheten är hög och framtiden är blek. En motorväg skulle byggas i området två år tidigare vilket skulle innebära en hel del jobbmöjligheter för de lokala.



Philippe kontaktas av några lokala företagare om att de är villiga att betala mutor för att konstruktionen av vägen ska ske. Även den kvinnliga borgmästaren Stéphane (Emmanuelle Devos) är eld och lågor över Philippes närvaro då hon vet vad det betyder för människorna i samhället. Vad som följer är för otroligt för att vara sant, men det är alltså sant. Philippe lyckas få företagare, arbetare och hela samhället att stråla samman och börja jobba på vägarbetet.



Ett exempel på när man vill tro det bästa och är villig att göra vad som helst för att inbringa lite hopp och glädje. För hur annars skulle det vara möjligt att börja bygga en väg med alla maskiner, manskap och allt vad det innebär, för att inte tala om pengarna det kostar? Pengar som utlovas betalas om 90 dagar. Desperata människor är villiga att göra det mesta, något som Philippe utnyttjar då han under tiden får diverse mutor som om man slår ihop dem handlar om stora summor.



François Cluzet är en mycket duktig skådespelare, det har man kunnat konstatera för länge sen. Kan inte komma ifrån att han ibland påminner om Dustin Hoffman, både utseendemässigt och i agerandet. I vilket fall som helst visar Cluzet upp ett brett register när han som Philippe är en lurendrejare som spelar ett högt spel. Han förmår sig att koppla bort allt som har med empati att göra. Eller gör han det?



Filmen hamnar lite i samma kategori som En guerre / At War (2018) där en utmärkt Vincent Lindon porträtterar en fabriksanställd som tar upp kampen när tusentals anställda hotas av uppsägning. Här kan man säga att det är lite omvända roller då François Cluzet alltså spelar en man som sätter folk i arbete via en stor bluff. Inte lika starkt här som i nämnda film, men med tanke på att det är verklighetsbaserat kan man inte annat än ryckas med i händelseförloppet och försöka förstå vad som till slut driver Philippe.



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

Body Snatchers

Titel: Body Snatchers / Body Snatchers - Invasionen fortsätter
Genre: Drama/Sci-Fi/Skräck
Land: USA
År: 1993
Regi: Abel Ferrara
I rollerna: Gabrielle Anwar, Terry Kinney, Meg Tilly, Forest Whitaker

Handling: Familjen Malone har flyttat till en militärbas där fadern under en period ska utföra lite vetenskapliga tester. Det visar sig snart att något underligt sker på basen. Folk förändras. Är de fortfarande människor?

Omdöme: Det är lite intressant att välkända filmkritikern Roger Ebert sa att detta var den bästa "Invasion"-versionen där de övriga två är Invasion of the Body Snatchers (1956) och Invasion of the Body Snatchers (1978). Personligen har jag alltid tyckt att originalet från 1956 är klart bäst. 1978-versionen uppskattas av många, men den dras till stor del ner av svag musik. Denna version visar sig inte vara så tokig, och utspelar sig på en militärbas istället för i en stad som de tidigare två. Lite av en reboot istället för en remake skulle man kunna säga.



Inspirerat av hur Linda Hamilton agerade berättarröst i Terminator 2: Judgment Day (1991), använder man här Gabrielle Anwars berättarröst på ett liknande sätt när filmen drar igång. Familjen Malone bestående av Marti (Gabrielle Anwar), hennes halvbror Andy (Reilly Murphy), pappa Steve (Terry Kinney) och Martis styvmor Carol (Meg Tilly) flyttar in på en militärbas där Steve ska genomföra vetenskapliga tester i området.



Marti får snart en tjejkompis på området som visar sig vara dotter till ansvarige generalen på militärbasen och träffar även en helikopterpilot som hon börjar dejta. Men allt är inte en dans på rosor för Marti och hennes familj. Lille Andy får se saker som får honom att bli rädd och misstänka att mamma Carol inte är hans mamma...



Tycker filmen bygger upp något och skapar en krypande stämning. Det må inte vara direkt spännande eller skrämmande som man kan förvänta sig av en skräckfilm, men så är det inte direkt en renodlad skräckfilm där man ska bli skrämd stup i kvarten.



Abel Ferrara är en lite halvintressant regissör som visat att han kanske är något underskattad. Visst är det sällan toppfilmer man får, men oftast visar sig hans filmer vara bättre än väntat. Så även med den här filmen som inte må vara strålande men definitivt värd en titt. En film som mer lever på att skapa stämning och bjuda på en krypande känsla av att något inte stämmer och kommer att ske.



När det runt halva filmen in avslöjas vad det är som händer när folk sover skulle det lätt kunna bli för mycket och spåra ur. Så blir det inte även om familjen Malone nu är medvetna om vad det är som sker på militärbasen. Frågan är hur de ska kunna ta sig därifrån levande med tanke på vad som finns runt dem.



Ändå lite nöjd med filmen med tanke på att förväntningarna inte var de högsta. Som sagt är det inte första gången med en Abel Ferrara-film så det är nog något med hans stil som tilltalar mig. Helt enkelt en inte alls tokig reboot även om originalet spelar i en annan liga och är en klassiker som uppskattas en hel del. Denna kan dock ses och ger något för stunden utan att man skulle känna att det är en onödig remake.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.0

The Interrogation of Michael Crowe

Titel: The Interrogation of Michael Crowe
Genre: Drama
Land: USA/Kanada
År: 2002
Regi: Don McBrearty
I rollerna: Ally Sheedy, Michael Riley, Mark Rendall, Rosemary Dunsmore

Handling: 12-åriga Stephanie Crowe blir brutalt mördad i sitt hem. Myndigheterna i den lilla staden är övertygade om att det är hennes 14-årige bror Michael som är den skyldige och ignorerar därför bevisen som pekar på en annan gärningsman. Istället satsar de allt på att få brodern att erkänna.

Omdöme: Denna verklighetsbaserade TV-film följer familjen Crowe som bor i ett normalt sett lugnt villaområde i Kalifornien. När familjen en morgon finner 12-åriga Stephanie (Anna Mary Wilson) brutalt knivmördad i sitt rum, står föräldrarna Cheryl (Ally Sheedy) och Stephen (Michael Riley) samt deras barn, 14-årige Michael (Mark Rendall) och 8-åriga Shannon (Hannah Lochner) inför en enorm familjetragedi.



Vad som följer är förhör med de inblandade för att försöka ta reda på händelseförloppet och för att kunna utesluta familjemedlemmarna, som är huvudmisstänkta i sådana här fall. Polisen har även fått in vittnesuppgifter om att en förvirrad ung man gått runt och knackat på dörrar den kvällen. Men polisen har tidigt klart för sig att Michael, brodern till mördade Stephanie är skyldig.



Filmens första halva går ut på att hålla en massa förhör med familjemedlemmarna, i synnerhet Michael som polisutredarna grillar hårt. De säger sig ha bevis som pekar på att han mördat sin syster, något Michael nekar till. Frågan är om han ljuger eller inte har något minne av vad som hänt, att han fått en slags blackout.



Under andra halvan försöker vi ta reda på vad som hänt när försvarsadvokaten Dorothy Sorensen (Rosemary Dunsmore) kopplas in på fallet. Nu uppdagas omständigheter kring fallet och inspelningar av förhören som gör det hela desto intressantare. Vad är egentligen sant och har polisen rätt att hålla förhör med en minderårig utan vare sig en förälder eller annan vuxen närvarande?



Något som tidigt står klart och som sedan bekräftas resten av speltiden är att Mark Rendall i rollen som Michael gör en klart bra prestation. Han är övertygande som 14-årige Michael som förhörs av polisen och har svårt att veta vad han ska tro på - vad han själv minns av den kvällen och natten eller det polisen säger och bevisen de fått fram.



Gillar att historien inte blir så enkelspårig som den först verkar bli. Det finns mer här än vad man tror. Trots det blir det ett TV-drama som lider en del av att inte kännas "större". Det blir kanske något upprepande med förhören och vi får inte någon direkt inblick i polisens arbete och utredning. Man hålls liksom i mörker och får förlita sig på vad de säger till Michael under förhören. Å andra sidan finns det en tanke bakom det hela och det är det som klarnar under filmens andra halva. Välspelat och bitvis ganska starkt verklighetsbaserat drama som bygger på en prisbelönt TV-dokumentär om fallet.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9