Field of Dreams (Revisited)

Titel: Field of Dreams / Drömmarnas fält
Genre: Drama/Fantasy/Sport
Land: USA
År: 1989
Regi: Phil Alden Robinson
I rollerna: Kevin Costner, Amy Madigan, Ray Liotta, James Earl Jones, Burt Lancaster

Handling: Ray Kinsella är en nybliven bonde som en dag när han jobbar på fälten hör en röst från ovan. Rösten inspirerar honom att bygga en basebollplan på sin mark. Människor börjar stråla samman på fältet som blir en plats där drömmar kan bli verklighet.

Omdöme: Ray Kinsella (Kevin Costner) växte upp i New York med en baseballtokig pappa som uppfostrade honom på egen hand efter att Rays mamma dog när han bara var 3 år gammal. Numera bor Ray ute på landet i Iowa tillsammans med sin fru Annie (Amy Madigan) och deras lilla dotter Karin (Gaby Hoffmann).




Ray tar hand om majsfälten på sin gård när han en dag plötsligt hör en röst som säger "If you build it, he will come". Så småningom förstår han vad som menas med det hela. Han är övertygad om att han ska bygga en baseballplan på sin gård där majsfältet finns vilket kommer få baseballegendaren "Shoeless" Joe Jackson (Ray Liotta) att komma och spela. Joe, som var Rays pappas favoritspelare, var en av åtta spelare som blev avstängda på livstid när en mutskandal uppenbarade sig år 1919.




Sådana här filmer görs inte längre. Det kom en del på inte minst 80-talet och en del på 90-talet. Med en gång infinner sig stämningen och mysfaktorn är hög när Ray Kinsella berättar om sin uppväxt, baseball och vi ser honom kliva ut på sitt majsfält och höra rösten. Man behöver absolut inte vara ett baseball-fan för att uppskatta den här filmen som har ett universellt budskap. Det handlar om drömmar, något alla har på ett eller annat sätt.




Filmen är ett feel-good drama med fantasyelement som lyckas förvånansvärt bra. Fantasy är en genre som sällan uppskattas för egen del, men här blir det faktiskt smått magiskt. Filmmagi helt enkelt som på sina håll ger mig rysningar. När allt liksom faller på plats med storyn, karaktärerna, prestationerna, den mysiga stämningen med fotot och musiken och det hjärtvärmande budskapet, då är det svårt att värja sig.




Lite kul, och definitivt inte en slump, att favoritfilmen Harvey (1950) med James Stewart spelas på TV i en scen. Regissören Phil Alden Robinson ville ha med Stewart i rollen som "Moonlight" Graham eller Doc Graham som han också kallas. Han hade dock inte spelat i en film på nästan tio år och hade i princip gått i pension. Istället fick Burt Lancaster rollen och man får säga att det inte var något dumt val då han i sin sista roll känns pigg och passande som mysfarbror.




Filmen hade setts tidigare och visar sig vara minst lika bra som den mindes som. Helt enkelt en tidlös klassiker som älskas av många och det med all rätt. Varm feel-good film alltså med hjärtat på rätt plats. Även lite av en road movie när Ray beger sig till Boston och Minnesota för att leta upp Terence Mann (James Earl Jones) respektive "Moonlight" Graham (Burt Lancaster).




Avslutningen på filmen prickar också helt rätt då det blir känslosamt och mäktigt, utan att bli sockersött som det lätt hade kunnat bli. Det är trots allt något av en sagoberättelse, men vem har sagt att lite magi behöver vara fel? Tror även det kan vara en film som vinner på att ses om och uppskattas mycket möjligt med tiden och lite beroende på var man själv är i livet. En film som kommer funka lika bra i framtiden. Helt enkelt lite av en klassiker och årets bästa film. Fyra till stark fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0 alt. 8.5
IMDb: 7.5