fredag 1 oktober 2021

Personal Best



Titel: Personal Best / Prestationen
Genre: Drama/Sport
Land: USA
År: 1982
Regi: Robert Towne
I rollerna: Mariel Hemingway, Patrice Donnelly, Scott Glenn, Kenny Moore

Handling: En löpare förbereder sig inför OS samtidigt som hennes känslor pendlar mellan tränaren Terry och tränarkompisen Tory.

Omdöme: Chris Cahill (Mariel Hemingway) är en lovande häcklöpare med mycket potential. Denna potential ser pentathlon-/femkamparen Tory Skinner (Patrice Donnelly) i henne, men även något mer. Snart har Chris och Tory blivit bästa vänner, tränarkompisar och... älskare. Tory hjälper Chris att få med henne hos topptränaren Terry Tingloff (Scott Glenn). Tillsammans siktar de nu på att vara bland toppen i de amerikanska uttagningarna och på så vis kvalificera sig för OS.



Robert Towne skulle här göra sin regidebut, skrev manuset och producerade. Han hade tidigare bl.a. vunnit en Oscar för manuset till Chinatown (1974) och fick fria tyglar här då han alltså producerade. Resultatet blir en överlång film (2.08) som har lite svårt att övertyga. Man undrar lite vad syftet egentligen var med filmen, och i synnerhet vad hans personliga motiv var till att göra filmen med tanke på sättet han gjort den på.



Vid sidan av etablerade skådespelare som Mariel Hemingway och Scott Glenn plockade man med flera elitidrottare, inte minst Patrice Donnelly (3:e rankad i världen i femkamp) och Kenny Moore (sprang maraton i OS 1968 och speciellt 1972 där han slutade 4:a). Han var för övrigt sedan med och både skrev och producerade löpardramat Without Limits (1998) om löparen Steve Prefontaine, även den regisserad av Robert Towne.



Ok, så problemet med filmen (beroende på hur man ser på det förvisso) är att det hela snarare blir ett lesbiskt drama än en idrottsfilm om träningen och målet att nå OS. Det finns också här, men det blir ganska sekundärt och man blir inte särskilt involverad i det hela. Inte heller kärlekshistorien, eller historierna eftersom det är två i filmen, blir något att imponeras av.



En lite liknande film om en kvinnlig idrottare som kommer upp i tankarna är den tjeckiska filmen Fair Play (2014). I den följer man en 18-årig tjej som tränar för fullt och försöker komma med i OS 1984. Det intressanta med den filmen är att historien kretsar kring steroider och dopning bakom järnridån. Här är det alltså istället en lesbisk kärlekshistoria. Det är inte problemet i sig. Problemet är dels att Robert Towne verkar ha fokuserat mer på nakenhet och kroppsdelar i slowmotion än att berätta en bra och stark story. Dels att filmen är för utdragen och på tok för lång och borde kortats ner med en halvtimme.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.3

2 kommentarer:

  1. Ditt betyg får nog betraktas som rätt. Jag gillar filmen mer än vad den är värd. Vet inte riktigt varför. Ser kanske Personal Best lite som en Hemingwayupprättelse gentemot äcklet Woody Allen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ogillade inte direkt filmen. Den hade ändå något och jag gillar oftast känslan filmerna hade runt slutet av 70-talet och början av 80-talet.

      Radera