Midnight

Titel: Mideunaiteu / Midnight
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: Sydkorea
År: 2021
Regi: Kwon Oh-seung
I rollerna: Jin Ki-joo, Wi Ha-joon, Park Hoon, Kil Hae-yeon

Handling: En döv mor och dotter avbryter en seriemördande psykopat när han försöker döda sitt nästa offer, bara för att finna att hans vrede vänds mot dem istället.

Omdöme: Kyung Mi (Jin Ki-joo) jobbar på callcenter och hennes mamma (Kil Hae-yeon) jobbar som sömmerska. Båda är de döva och ska bege sig hem tillsammans sent denna kväll. Men när Kyung Mi ska parkera bilen i ett parkeringsgarage, bevittnar hon hur en ung kvinna blivit attackerad. Mördaren (Wi Ha-joon) är i närheten, men Kyung Mi kan inte höra honom och vet inte hur han ser ut.



Samtidigt som mor och dotter försöker undkomma mördaren som vill tysta de enda vittnena, letar Jong Tak (Park Hoon), brodern till den försvunna kvinnan efter sin syster. Deras vägar kommer korsas mer än en gång denna natt och den psykopatiske mördaren är villig att vänta på det perfekta läget under tiden som han leker kattens lek med råttan.



Alltså, jag är medveten om att filmen inte är helt realistisk och kanske tar det hela för långt. Men jag kan inte låta bli att gilla det här. Det finns ett par anledningar till det som jag tänker gå in på lite mer i detalj. I grunden är det helt enkelt min typ av koreansk thriller med en seriemördare som härjar.



En sak som faktiskt är lite ovanlig för egen del är att jag för en gångs skull håller på offren, de jagade i det här fallet. I 99 av 100 filmer vill jag oftast att mördaren ska lyckas och kanske komma undan med det. Jag vill bli överraskad och bjudas på något oväntat och annorlunda. Här finner jag mig sympatisera med både mor och dotter, men även brodern som letar efter sin försvunna syster. Alltså något filmen ska ha en eloge för då den skapar ett par sympatiska karaktärer och även får mig att känna att de är riktigt illa ute.



Något som givetvis är ett viktigt inslag är att mor och dotter är döva och det tycker jag man fångar väldigt bra. Hur utsatta de är i en sån här situation då de inte kan höra mördaren, eller för den delen andra viktiga ljud. De får även svårare att kalla på hjälp på det sättet. Känslan av deras utsatthet skapar en tät stämning i sig. Lite som klassiska thrillern Wait Until Dark (1967) där huvudpersonen istället är blind, men där en liknande känsla av terror skapas.



Som tidigare nämnts må filmen inte vara helt trovärdig och realistisk då offren och mördaren ränner runt och har sig under en längre tid. Men på något sätt stör det mig föga i den här filmen då den gång på gång drar in mig i den täta stämningen. Det leder till flera pulserande scener med jakter till fots och scener där man bygger upp spänningen med de två döva som jagas av mördaren som liksom börjar leka med dem när han inser att de är döva.



Mördaren får man säga är så där skönt psykopatisk som på så vis blir oberäknelig. Han tänker inte sluta förrän han fått döda, så är det bara. Vad han inte riktigt räknat med är brodern till kvinnan han attackerat. Men även när han ställs mot väggen verkar han ha en väg ut, manipulativ som han är. Det enda man får säga som drar ner denna mördare lite grann är att han inte är särskilt bra på att ta död på sina offer. Men eftersom jag alltså för en gångs skull hejar på åtminstone mor, dotter och brodern funkar det så här också.



Det är en regidebut av Kwon Oh-seung som även skrivit manuset. Man bjuds på en underhållande, fartfylld, intensiv, stämningsfull och spännande thriller. Skulle vilja lägga den lite i samma kategori som utmärkta The Chaser (2008) med tanke på de pulserande jakterna och stämningen som skapas. Den har dock en bättre story och är genomgående en klassfilm. Även om denna lämnar en del att önska vad gäller trovärdighetsfaktorn blev jag klart nöjd och underhållen. Mer kan man inte begära.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.6