True Mothers

Titel: Asa ga kuru / True Mothers / Sanna mödrar
Genre: Drama
Land: Japan/Frankrike
År: 2020
Regi: Naomi Kawase
I rollerna: Hiromi Nagasaku, Arata Iura, Aju Makita, Miyoko Asada

Handling: Satoko och hennes man bestämmer sig för att adoptera ett barn. Några år senare kontaktas de oväntat av barnets biologiska mor.

Omdöme: Ett japanskt drama kan ofta vara ganska tungt och långt. Men det kan också vara bra. Tänker främst på en del filmer av Hirokazu Koreeda, som t.ex. Nobody Knows (2004), Still Walking (2008), Like Father, Like Son (2013) och Shoplifters (2018). Denna film av Naomi Kawase, som var Japans Oscarsbidrag 2021 men inte blev nominerad, visar sig inte vara på den nivån.



Historien inleds med att vi följer paret Satoko (Hiromi Nagasaku) och Kiyokazu (Arata Iura) och deras son Asato (Reo Sato). Asato anklagas för att ha puttat en annan pojke under gymnastiken och fått honom att skada sig. Mamma Satoko vet inte vad hon ska tro på och börjar tänka tillbaka på hur paret inte kunde få barn och adopterade Asato.



Fokus skiftar sedan till Asatos biologiska mamma, Hikari (Aju Makita). Vi får nu följa hennes historia som ledde till att hon tvingades adoptera bort sitt nyfödda barn. Under den tredje akten följer fortsättningen på historien, efterspelet om man så vill.



Det hela bygger på en bok och det är nog den främsta anledningen till varför regissören Naomi Kawase valt att göra detta till en 140 minuter lång film. Min första tanke var annars att det kanske var hennes första långfilm och att hon då hade svårt att klippa bort material. Det blir nämligen alldeles för utdraget på sina håll när historien berättas.



Tycker det hela funkar någorlunda väl under inledande trekvarten, men när Hikaris historia utvecklar sig stannar det mesta upp lite för länge. Visst är det stundtals fint att titta på där regissören valt att plocka in en hel del stads- och naturbilder i mellanspel nästan varje gång man ska gå till nästa scen. Det blir snarare lite för långsamt och alltså utdraget vilket inte hjälper filmen.



Vi har inte heller någon vidare upplyftande historia där både adoptivföräldrarna och biologiska modern har skuldkänslor och man känner ångesten. Givetvis ingen enkel situation för någon. Den som balanserar upp det hela en del är fru Asami (Miyoko Asada) som driver adoptivbyrån som ger hopp till par som vill adoptera samtidigt som de hjälper och stödjer mödrar som inte kan behålla sina barn.



En intressant aspekt med filmen är att den bitvis har en semi-dokumentär stil. Det gör att det nästan känns som man plockat in riktiga människor och inte skådespelare som berättar och delar med sig från båda sidorna, alltså både de som adopterar och de biologiska mödrarna. Lite känslosamt blir det allt, även om filmen aldrig riktigt får fram varken det gripande eller fina i historien fullt ut som önskat.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.9