Miracle on 34th Street

Titel: Miracle on 34th Street / Miraklet i New York
Genre: Drama/Fantasy/Familj
Land: USA
År: 1994
Regi: Les Mayfield
I rollerna: Richard Attenborough, Elizabeth Perkins, Dylan McDermott, Mara Wilson, Robert Prosky, J.T. Walsh, James Remar, Allison Janney

Handling: Susan bor på Manhattan med sin mamma. Julen närmar sig, men trots att Susan bara är sex år gammal, har hon för länge sedan slutat tro på jultomten.

Omdöme: Den fina gamla julklassikern Miracle on 34th Street (1947) vann tre Oscars och en nyversion kan givetvis inte mäta sig med originalet. Men man har gjort ett gott försök i modern tappning. Ett smart drag är att John Hughes producerat och skrivit manuset. Lite synd att han även inte regisserat, men man får faktiskt lite John Hughes-känsla av filmen.



Dorey Walker (Elizabeth Perkins) har en högt uppsatt position hos varuhuset Cole's i New York och är den som ansvarar för den årliga julparaden genom staden. När hon i sista sekunden tvingas ersätta den inhyrde jultomten, anlitar hon en man på gatan som liknar jultomten och dessutom säger att han heter Kriss Kringle (Richard Attenborough).



Snart blir Cole's jultomte en snackis, inte bara under julparaden utan även som jultomten på varuhuset dit föräldrarna tar sina barn att träffa jultomten inför jul. Doreys dotter Susan (Mara Wilson) är en av de som får träffa jultomten. Hon har lärt sig av sin mamma att jultomten inte existerar, men Kriss Kringle visar sig inte vara som tidigare anställda jultomtar...



Det är ju ändå en trevlig story man har att jobba med där vi har en äldre mysfarbror som säger att han är självaste jultomten, på riktigt. Richard Attenborough är också som klippt och skuren att spela honom. Det är mysigt när han är med. Tillsammans med Robert Prosky som domaren och J.T. Walsh som åklagaren som dyker upp senare i filmen är han bäst. Eller rättare sagt, de tre är bäst, men Attenborough är filmens behållning.



Vad gäller de övriga sköter sig Elizabeth Perkins som Dorey Walker och Dylan McDermott som advokaten Bryan Bedford helt ok. Deras förhållande är väl inget speciellt och kan inte heller påstå att de har så värst mycket kemi tillsammans, men det funkar. Filmens svagaste kort är tyvärr Mara Wilson som dottern Susan. Hon ska väl vara gullig, men allt känns väldigt påklistrat och alldeles för sockersött med henne. Hon sänker faktiskt mysfaktorn en del på egen hand.



Filmen är som bäst när Kriss Kringle charmar sig in i folks hjärtan med sitt leende, goda humör och hjärtliga stil. Den tappar en del när det blir rättegång av det hela då det blir lite för utdraget efter ett tag. Men varje gång Richard Attenborough är med lyser han upp scenerna nästan på egen hand. På tal om att lysa upp så valde man att i flera scener ha en glödlampa ovanför skådespelarnas huvuden för att ge dem ett varmt sken och en gammaldags varm känsla, något som får sägas är lyckat.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6