The Daytrippers

Titel: The Daytrippers
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 1996
Regi: Greg Mottola
I rollerna: Hope Davis, Pat McNamara, Anne Meara, Parker Posey, Liev Schreiber, Stanley Tucci, Campbell Scott, Marcia Gay Harden

Handling: Eliza anar att hennes make Louis är otrogen efter att hon funnit ett kärleksbrev. Tillsammans med sin säregna familj beger hon sig ut på New Yorks gator för att finna sanningen.

Omdöme: Detta visar sig vara en liten indiefilm från mitten av 90-talet. Med den blygsamma budgeten på $50.000 har Greg Mottola gjort sin långfilmsdebut på sitt eget manus. Det visar sig vara ett välskrivet manus där varje karaktär, liten som stor är genomtänkt och får en viktig del i filmen. Steven Soderbergh har för övrigt varit med och producerat.



Eliza (Hope Davis) verkar vara lyckligt gift med sin Louis (Stanley Tucci). Men en dag när han åker till jobbet inne i stan, hittar hon ett brev som hon delar med sig av för sina föräldrar Rita (Anne Meara) och Jim (Pat McNamara) samt sin yngre syster Jo (Parker Posey) och hennes pojkvän Carl (Liev Schreiber). Brevet är en kärleksdikt, men de har ingen aning om det är till Louis eller om han råkat få med sig det i ett av alla manuskript han tar med sig hem då han jobbar som bokförläggare.



Då föräldrarna plus Jo och Carl ändå planerat att bege sig in till New York för att julhandla, tar de med Eliza på en liten utflykt. Tanken är att de ska konfrontera Louis på hans jobb och reda ut situationen med en gång. Givetvis blir det inte så enkelt och de fem råkar ut för både det ena och det andra i ett kylslaget New York i en bil där värmen inte funkar.



Manuset, karaktärerna och skådespelarna har man verkligen prickat rätt. Man har kul med de fem när de träffar på diverse personer som kanske kan leda dem närmare Louis och sanningen med det mystiska brevet.



Det är kanske inte strålande rakt igenom och man undrar ibland vart det ska leda. Men det är aldrig ointressant eller tråkigt, alltså mycket tack vare välskrivna karaktärer och bakgrundshistorier som kommer fram. När man så närmar sig slutet får man en bra upplösning på det hela. Det blir ett lyft för hela filmen och man får även till balansen mellan den svarta humorn och allvaret i situationen.



Just det, under en kort sekvens mot slutet av filmen när de fem glider fram i bilen färdas de mot Twin Towers i New York. Med musiken som spelas i scenen och vetskapen att det var 5 år innan 11:e september är det svårt att inte få en sorgsen känsla. Detta trots att det endast är ett knappt 15 sekunders långt inslag.



4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.0