The General's Daughter

Titel: The General's Daughter / Generalens dotter
Genre: Kriminalare/Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA/Tyskland
År: 1999
Regi: Simon West
I rollerna: John Travolta, Madeleine Stowe, James Cromwell, Timothy Hutton, Leslie Stefanson, Clarence Williams III, James Woods

Handling: Det finns tre sätt att göra saker på: rätt sätt, fel sätt och arméns sätt. När tjänstemännen på militärbasen försöker dölja motiven till mordet på en vacker kvinnlig officer beslutar sig utredaren Paul Brenner för att han till varje pris ska lösa fallet.

Omdöme: Paul Brenner (John Travolta) är en utredare inom den amerikanska armén som får chansen att försöka lösa mordet på kapten Elisabeth Campbell (Leslie Stefanson). Hon var dotter till general Campbell (James Cromwell) som är ansvarig på militärbasen och ryktas vara på väg in i politiken som nästa vice-president. Han ger fria tyglar till Brenner och Sara Sunhill (Madeleine Stowe), som är expert på våldtäktsärenden inom armén.




Paul och Sara inser tidigt att det finns gott om misstänkta. När de får reda på mer om offret kan det hjälpa med motivet och kanske komma närmare sanningen. Men som sig bör finns det de som vill tysta dem och inte vill att något sånt här kommer ut. Tiden är knapp, men Paul och Sara är två bestämda och envisa individer som inte tänker ge sig i första taget.




John Travolta är något av en lättviktare, har svårt att övertyga och spelar ibland över. Paul Brenner ska förvisso ha en lite överlägsen stil och vill visa vad han går för, men en klasskådespelare hade helt klart varit att föredra i rollen. Man märker t.ex. klasskillnad på honom och två duktiga skådespelare i James Cromwell som general Campbell och James Woods som överste Moore. Både Travolta och Madeleine Stowe funkar utan att göra mer än vad som krävs.




Filmen, som bygger på en bok av Nelson DeMille, funkar överlag bättre än en del annat i militärmiljö och liknande filmer där det blir för mycket action längre in. Här behåller man en jämnbra nivå rakt igenom där det kanske även blir aningen bättre ju längre in man kommer då mysteriet nystas upp och bitarna faller på plats.




Helt enkelt en stabil och gedigen produktion som inte gör bort sig. Filmen är också seriös i sin framtoning med ett par ganska starka scener och händelser. Det är även en tillräckligt invecklad historia som gör att man inte vet vart det ska leda eller vem som är skyldig, och det bidrar till att man får en helt ok film.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.4

Clean

Titel: Clean
Genre: Drama/Kriminalare/Action
Land: USA
År: 2021
Regi: Paul Solet
I rollerna: Adrien Brody, Glenn Fleshler, Richie Merritt, Mykelti Williamson

Handling: Plågad av sitt förflutna försöker en sopgubbe som kallas för Clean leva ett lugnt och tillbakadraget liv. Men han finner sig snart tvingad att försona sig med våldet i hans förflutna.

Omdöme: Clean (Adrien Brody) har inte mycket till liv. Han jobbar som sopgubbe och kör ensam. Ibland hittar han saker som folk slänger som han kan fixa, inte minst elektroniska saker. Det är han bra på så när han kommer hem fixar, lagar och rengör han diverse saker. Sedan tar han det till en pantaffär där han säljer det för en peng.



Han går på AA-möten och besöker ibland barberaren (Mykelti Williamson) som han lärt känna från mötena. Annars är han en god samarit som hjälper till att måla övergivna hem och dela ut mat till den lokala tjejen Dianda (Chandler DuPont) som förlorat sina föräldrar och bor med sin mormor. Dianda påminner Clean om dottern han förlorat.



Ett gäng som håller på med drogaffärer leds av Michael (Glenn Fleshler) och hans nyligen frisläppta son Mikey (Richie Merritt). Deras vägar kommer korsas med Clean vars förflutna börjar hinna ikapp honom när Dianda hamnar i trubbel och han inte tänker förlora henne som han förlorade sin dotter.



Adrien Brody spelar inte bara huvudrollen, utan det är ett personligt projekt för honom. Han har sagt att han länge haft tankarna på att göra något eget, där han är involverad i hela processen. Det ledde till att han skrev manuset, plockade in regissören Paul Solet och tillsammans skrev de klart manuset och producerade filmen. Dessutom står Brody för musiken, inklusive flera låtar som fångar karaktären och stämningen i filmen.



Det känns som det finns en bättre film där inne än vad det kanske blir. Under långa stunder känns det som den går lite runt runt då man följer Cleans vardag och till synes destruktiva liv. Åtminstone ett liv där han inte har mycket hopp om en ljusare framtid. Fast det passar ju ganska bra då han inte direkt bryr sig om något när han slängs in i en farlig situation. Han har helt enkelt en dödslängtan.



Ja, det blir till slut lite av en Death Wish (1974) i kombination med Commando (1985) eller varför inte The Equalizer (2014) då Clean gör sig redo för ett litet krig. Vi får med andra ord ett ganska explosionsartat slut på det hela. Vägen dit tar dock lite för lång tid då man inte känner att filmen förs framåt hela tiden. Trots allt inte så tokigt när allt är sagt och gjort.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.8

Ghosts of Mississippi

Titel: Ghosts of Mississippi / Skuggor från det förflutna
Genre: Drama
Land: USA
År: 1996
Regi: Rob Reiner
I rollerna: Alec Baldwin, Whoopi Goldberg, James Woods, William H. Macy

Handling: 1963 mördades den svarte medborgarrättskämpen Medgar Evers i Mississippi. Trots att bevisen pekade mot den ökände Byron De La Beckwith, friades han i två rättegångar. 26 år senare försöker Evers fru, tillsammans med biträdande distriktsåklagaren Bobby DeLaughter, få till en ny rättegång.

Omdöme: Medborgarrättsaktivister kan ofta bli för mycket och en film om detta ämne är väl inte det första som lockar, snarare tvärtom. Denna film var en sådan som tidigare valts bort p.g.a. temat och känslan att den snarare skulle vara jobbig än intressant eller bra. Men det är trots allt Rob Reiner som regisserat. Mycket möjligt att han fick uppdraget efter hans lyckade rättegångsdrama A Few Good Men (1992) då rättegångsdramatik även dyker upp här.



Det hela inleds år 1963 i Mississippi där Medgar Evers sent en kväll skjuts ihjäl utanför sitt hem. Skytten är Byron De La Beckwith (James Woods) som visar sig vara en hängiven vit makt- och ku klux klan-anhängare. Både en och två rättegångar slutar med att han går fri. En vit kan inte fällas för att ha dödat en svart i Mississippi, säger han själv. Och det verkar som han får rätt.



Över 25 år senare år 1989 kliver Medgar Evers änka, Myrli Evers (Whoopi Goldberg) in på distriktsåklagarens kontor tillsammans med sin advokat. Distriktsåklagaren Ed Peters (Craig T. Nelson) tittar på ärendet, men utan ny bevisning och med flera vittnen döda är det inte värt att gå vidare. Men biträdande distriktsåklagaren Bobby DeLaughter (Alec Baldwin) förstår hur viktigt det är för hela samhället och att det finns en god chans att få De La Beckwith fälld.



Runt två tredjedelar av filmen går ut på att gräva fram bevis som försvunnit och vittnen från båda sidor. Ett gediget arbete som kräver sin man. DeLaughter tar hjälp av utredarna Charlie Crisco (William H. Macy) och Benny Bennett (spelad av Ben Bennett själv). Sista tredjedelen blir ett renodlat rättegångsdrama där båda sidor lägger fram sitt fall och med De La Beckwith självsäker på att han återigen kommer bli en fri man.



Filmen blir inte så jobbig som befarat. Direkt när filmen drar igång med förtexterna som visar arkivmaterial från diverse rättsaktivister och liknande tänker man "åh nej", men när filmen väl drar igång ett par minuter senare kommer man snabbt in i filmen. James Woods dyker upp i sin Oscarsnominerade roll som Byron De La Beckwith och mordet är ett faktum.



Gillar trots allt det här med grävande i mordfall som leder till ett smaskigt och spännande rättegångsdrama. Nu blir det väl inte riktigt så bra och spännande som det ibland kan bli. Ganska mediokert överlag får man säga, varken dåligt eller särskilt bra. En mellanmjölksfilm helt enkelt.



En sak som står klart är att Byron De La Beckwith spelas lite småkorkat och arrogant av James Woods som hade träffat den verklige De La Beckwith och baserat sin prestation på honom. Känns som man sett Woods spela klart bättre, men då har han inte blivit Oscarsnominerad som han alltså blev här, hans blott andra Oscarsnominering där Oliver Stone-regisserade Salvador (1986) var den första.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

The Fallout

Titel: The Fallout
Genre: Drama
Land: USA
År: 2021
Regi: Megan Park
I rollerna: Jenna Ortega, Maddie Ziegler, Lumi Pollack, John Ortiz

Handling: Gymnasiestudenten Vada navigerar genom det känslomässiga nedfallet hon upplever i kölvattnet av en skoltragedi. Relationer med hennes familj, vänner och syn på världen förändras för alltid.

Omdöme: Vissa saker kan man inte förbereda sig för eller veta hur man kommer reagera, det går helt enkelt inte. Alla är olika så en plötslig händelse påverkar en olika. Vada (Jenna Ortega) är en 16-årig gymnasiestudent som en helt vanlig skoldag är med om en skolskjutning. Hon och Mia (Maddie Ziegler) gömmer sig tillsammans på toaletten dit en blodig elev, Quinton (Niles Fitch) tar sig.




Vada är traumatiserad av upplevelsen och har svårt att gå tillbaka till skolan. Hon visar dock inga känslor utan känner sig avtrubbad. Hon har även svårt att dela med sig och prata med sina föräldrar och lillasystern Amelia (Lumi Pollack) som är oroliga. Inte heller bästa vännen Nick (Will Ropp) kan riktigt förstå. Istället vänder hon sig till Mia som delade upplevelsen, och även Quinton som förlorade någon nära.




En sak som slår mig är att skolan inte tillhandahåller krissamtal och terapi/psykolog. Det är åtminstone inget man visar eller tar upp i filmen. Däremot får Vada efter ett par veckor träffa en psykolog i form av Anna (Shailene Woodley) som föräldrarna fixat åt henne. Men då har det alltså gått ett par veckor och Vada har fått bearbeta det hela på egen hand, till viss del tillsammans med Mia. Fast det leder till andra problem då hon känner sig förvirrad och söker sig till sådant som kan få fram känslor inom henne.




Det är en klart intressant studie i att hantera ett sådant starkt trauma. Att vara en av de överlevande och känna skuld och maktlöshet. Ett par minuter som förändrar ens liv för alltid. Då hjälper det inte att bara låta det vara och tro att allt ska bli som vanligt igen. I Vadas fall har hon en bra familj som stöttar henne och finns där för henne när hon väl känner sig redo. Men det behövs någon utomstående som kan ta henne igenom de jobbiga tankarna och stunderna som hon kanske inte vill oroa sina närstående med, vilket är förståeligt.




En långfilmsdebut av Megan Park som även skrivit manuset. Nu må det inte bli en lika stark filmupplevelse som en annan film som synar en skolskjutning och efterspelet, den verklighetsinspirerade kanadensiska filmen Polytechnique (2009) av Denis Villeneuve. Men det är absolut en film som väcker en del tankar kring temat, och för den delen andra starkt traumatiska händelser som kan ske helt plötsligt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.2

The Fourth Protocol

Titel: The Fourth Protocol / Det fjärde protokollet
Genre: Thriller
Land: Storbritannien
År: 1987
Regi: John Mackenzie
I rollerna: Michael Caine, Pierce Brosnan, Joanna Cassidy, Ned Beatty, Julian Glover

Handling: I ett försök att tillintetgöra NATO, planerar KGB att förinta ett fridfullt engelskt bostadsområde samt en amerikansk flygbas. Endast en man från den brittiska underrättelsetjänsten kan stoppa dessa terrordåd.

Omdöme: Med Michael Caine som en gång i tiden spelade agenten Harry Palmer, Pierce Brosnan innan han kom att spela James Bond och med regi av John Mackenzie som hade regisserat en av de främsta brittiska gangsterfilmerna i The Long Good Friday (1980). Dessutom baserat på en spionhistoria av Frederick Forsyth som här var exekutiv producent tillsammans med Michael Caine. De båda hade varit vänner i runt tio års tid och såg en chans att äntligen göra en film tillsammans. Caine sa dock senare att han inte hade så mycket att säga till om hur filmen gjordes och att det mer blev en pratig thriller istället för en mer actionbetonad sådan som de amerikanska motsvarigheterna.




En film som nog hade setts en gång i tiden och inte direkt uppskattades då, men det visade sig att man mindes absolut noll och att filmen tack och lov visar sig vara bättre än väntat. Ganska skönt när man fått för sig eller tror att en film inte ska vara något vidare och sedan omvärdera sin syn på den.




Michael Caine spelar John Preston som jobbar åt den brittiska underrättelsetjänsten. Han har problem med sin nye chef men kommer något stort på spåret och får inofficiellt jobba på fallet. Pierce Brosnan spelar ryske agenten Valeri Petrofsky som får i uppdrag att ta sig till Storbritannien under namnet James Ross och där sätta ihop en bomb bestående av kärnvapen som ska detoneras vid en amerikansk flygbas.




Under den här tiden var spionhistorier och kalla kriget fortfarande högst aktuellt. Då det är en brittisk produktion är självklart fokus på den brittiska underrättelsetjänsten och KGB som försöker bräcka varandra. Gott om spioneri, övervakning och att försöka dribbla bort varandra. Mer brittisk spionfilm än typ Jack Ryan-filmerna med bl.a. Harrison Ford som kom under 90-talet.




Som Caine var inne på är det kanske mer pratig spionfilm än action man bjuds på, men det blir aldrig segt och tråkigt. Regissören John Mackenzie kunde alltså sina grejer, även om det från början var tänkt att amerikanen John Frankenheimer skulle regissera filmen. Men när finansieringen inte kunde säkras, lämnade han projektet och in kom alltså Mackenzie.




Kul notering också att filmens foto av Phil Meheux känns fräscht och kan nog ha varit en anledning varför han sedan filmade Bond-filmerna GoldenEye (1995) och Casino Royale (2006). Musiken får också nämnas då veteranen Lalo Schifrin står för den. Kanske mest känd för huvudmelodin till serien och filmen Mission: Impossible (1996) och inte minst passande toner till Dirty Harry (1971). Här må det inte vara det mest framstående man hört, men skapar trots allt god stämning.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

Venom

Titel: Venom / Svarta mamban
Genre: Kriminalare/Thriller/Skräck
Land: Storbritannien
År: 1981
Regi: Piers Haggard
I rollerna: Klaus Kinski, Oliver Reed, Nicol Williamson, Sterling Hayden, Sarah Miles, Susan George

Handling: Hembiträdet och chauffören till en rik familj ska tillsammans med en kumpan kidnappa familjens son. Mitt under kidnappningsdramat är en dödlig orm lös i huset...

Omdöme: Nej, det är inte Venom (2018) och har inget gemensamt med den heller. Frågan är hur filmen lanserades när den kom med tanke på vad som står på postern. The mystery of "The Birds". The danger of "Psycho". The evil of "The Omen". The terror of "Jaws". Now, the ultimate suspense. Detta och med tanke på titeln får det att verka som en skräckfilm med en eller flera dödliga ormar. Istället visar det sig vara ett kidnappningsdrama med en giftig orm på villovägar.



Förväntningarna på den här filmen var inte så höga. En b-film med dåliga effekter i brittisk miljö, det var vad som befarades. Men det blir skönt nog inte alls den upplevelsen. Redan tidigt finns indikationer på att det här kan bli en småtrevlig film. Musiken står Michael Kamen för och sätter tonen tidigt. Han gjorde senare musik till filmer som The Dead Zone (1983), Highlander (1986), Lethal Weapon (1987) med uppföljarna samt Die Hard (1988) med uppföljarna. Filmen bygger dessutom på en bok och är producerad av Martin Bregman som inte minst producerade flera Al Pacino-filmer som Serpico (1973), Dog Day Afternoon (1975), Scarface (1983), Sea of Love (1989) och Carlito's Way (1993).



Familjen Hopkins är en rik amerikansk familj bosatt i London. När Ruth Hopkins (Cornelia Sharpe) ska flyga iväg till sin make, lämnar hon sonen Philip (Lance Holcomb) hemma med morfar Howard (Sterling Hayden) och hembiträdet Louise (Susan George). Vad hon inte kan ana är att Louise tillsammans med chauffören Dave (Oliver Reed) planerar att kidnappa pojken Philip. Hjärnan bakom operationen är mystiske tysken känd som Jacmel (Klaus Kinski).



När kidnappningen sätts i verket går saker och ting inte riktigt enligt planerna. Istället för att ta pojken till ett avlägset beläget hus fastnar de i Hopkins hem efter att pojken av misstag fått med sig en livsfarlig svart mamba från djuraffären som terroriserar samtliga inblandade. Polisen blir snabbt varse om att något sker hos familjen Hopkins och dess ess William Bulloch (Nicol Williamson) börjar förhandla med kidnapparna.



Klaus Kinski och Oliver Reed kom inte alls överens, tjafsade och hade sig under inspelningen. Kanske inte så konstigt med tanke på att Kinski var känd för att vara problematisk och Reed likaså (med upppenbara alkoholproblem). Från början var det Tobe Hooper, som gjorde The Texas Chain Saw Massacre (1974) och Poltergeist (1982), som stod för regin. Men han blev ersatt av Piers Haggard då det blev en ohållbar situation i början av produktionen.



Inte alls så dumt det här. Visst är det inte en klassiker, men något underskattad får man allt säga. Dock ska man inte förvänta sig en skräckfilm eller liknande då det alltså är ett kidnappningsdrama. Majoriteten av filmen utspelar sig i trevåningshuset och på gatan utanför där polisen sätter upp sin sambandscentral när gisslandramat är ett faktum.



Scenerna med ormen är välgjorda och inte så taffligt gjorda som befarat, snarare tvärtom. Nu skapas väl inte riktigt den skräcken som kanske var tänkt men det har mer att göra med att filmen väljer att fokusera på kidnappningen, förövarna och polisen. Det gör det hela till en ganska trevlig liten film, annorlunda än väntat på ett positivt sätt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 5.8