Deep Rising

Titel: Deep Rising
Genre: Action/Sci-Fi/Skräck
Land: USA/Kanada
År: 1998
Regi: Stephen Sommers
I rollerna: Treat Williams, Famke Janssen, Wes Studi, Anthony Heald

Handling: Från det bottenlösa djupet av det sydkinesiska havet, stiger hemska varelser upp till ytan för att attackera och äta upp passagerarna på Argonautica, en av världens största lyxkryssare. Med snabb och dödlig precision svärmar dessa glupska ormar genom varje däck och korridor, de slukar alla levande varelser inom synhåll, och förvandlar fartyget till en flytande skräckkammare. För de enstaka dödsförskräckta överlevarna ombord, som kan undvika de benknäckande krafterna, väntar en levande mardröm bakom varje hörn.

Omdöme: Lite 90-tals B-action, kan det vara något? En film som trots allt hade en budget på $45m och blev en flopp när den gick upp på bio, men som genom åren fått lite kultstatus. Regissören Stephen Sommers hade en gång i tiden gjort regidebut med ungdomsfilmen Catch Me If You Can (1989) men detta var något helt annat. Efter denna film kom han att hamna i monsterträsket med The Mummy-filmer och Van Helsing.



Ett skepp kommer lastat... med pirater och vapen. Dess kapten är John Finnegan (Treat Williams) som tillsammans med sin tvåmannabesättning anlitas av Hanover (Wes Studi) att transportera honom och hans män ute till havs. Målet är lyxkryssaren Argonautica som på sin jungfrufärd har en hel del värdesaker ombord som Hanover och hans män vill komma över.



Ombord lyxkryssaren har dess ägare Simon Canton (Anthony Heald) fullt upp med att underhålla sina gäster, varav en av dessa är Trillian St. James (Famke Janssen), en professionell tjuv. Men något från havsdjupet har vaknat till liv och sätter snart skräck på lyxkryssaren. Detta samtidigt som Hanover, Finnegan och de övriga tar sig ombord. Det blir början på en blodig actionhistoria.



Det blir svårt att inte känna igen sig från andra filmer som man nog försökt efterlikna. Det blir som en crossover mellan Die Hard (1988), Under Siege (1992), Aliens (1986) och även The Poseidon Adventure (1972) längre in. Dessutom påminner mig Treat Williams i rollen som Finnegan om Han Solo från Star Wars (1977). Kul nog lär Harrison Ford ha tackat nej till rollen. Man kan förstå varför, även om Treat Williams som fick rollen sagt att han hade väldigt kul på inspelningen.



Ok, så jag får lite blandade känslor med filmen. Om man börjar med vad som funkar så skulle man kunna säga att första halvan inte är så tokig. Lite småtrevlig och smårolig underhållning för stunden. Musiken av Jerry Goldsmith har på sina håll ett sånt där trevligt hjältesound. Passar en sån här film som man inte ska ta på för stort allvar.



Tyvärr finns det mer med filmen som inte funkar. Runt halvvägs in när man börjar visa sjömonstret tappar filmen genast. Otroligt synd att man väljer att visa så mycket av det, för varje gång det är med är filmen på gränsen till urusel. Hjälper inte heller att musiken också sänker sig till den låga nivån. Dessutom har man en irriterande karaktär i Joey Pantucci (Kevin J. O'Connor) som väl ska vara filmens comic relief. Man vill bara att han ska dö så man slipper honom, men han fortsätter med sin minst sagt gnälliga stämma och stil.



Kan på sätt och vis förstå att filmen fått lite kultstatus då det är en sån där hjärnlös actionunderhållning som kan funka för stunden. Särskilt bra är den dock inte och blir varken speciellt rolig eller charmig för att ge så mycket. Men som sagt, första halvan funkar ändå helt ok så länge sjömonstret hålls i bakgrunden. Efter det bör man nog ha en förkärlek för en stor dos monster och lite taffliga effekter för att uppskatta det här.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.1