Sundown

Titel: Sundown
Genre: Drama
Land: Mexiko/Frankrike
År: 2021
Regi: Michel Franco
I rollerna: Tim Roth, Charlotte Gainsbourg, Iazua Larios, Henry Goodman

Handling: Neil, Alice och tonårsbarnen Alexa och Colin bor på lyxhotell i Acapulco, Mexiko men tvingas förkorta semestern på grund av ett dödsfall i familjen. När en av dem oväntat prövar familjens starka band stiger gamla konflikter upp till ytan.

Omdöme: Mexikanske regissören Michel Franco har genom åren blivit en festivalfavorit. Detta är inget undantag vad gäller festivalfilmskänsla. Det är även ett andra samarbete med Tim Roth där det första kom med Chronic (2015) som gav Franco ett pris på Cannes-festivalen för bästa manus.



Skådeplatsen är badorten Acapulco i södra Mexiko där britterna Neil (Tim Roth), Alice (Charlotte Gainsbourg) och två tonårsbarn är på lyxsemestrar. Ett samtal från England förändrar allt och de fyra packar snabbt ihop sina saker och beger sig till flygplatsen. Men Neil har glömt sitt pass på hotellet, vilket gör att han tvingas stanna. Har han verkligen glömt passet eller ser han sin chans att stanna och få lite lugn och ro på egen hand?



Även om det inte är någon av Michel Francos mest framstående filmer, har den ett tankeväckande upplägg som gör att man inte riktigt vet hur allt ligger till. Man ska inte heller tro att saker är på ett sätt innan man vet alla fakta. Detta blir inte minst tydligt när vi följer Neil som nästan per automatik hamnar i ett fack. Filmen är sedan bra på att ge oss en tankeställare när bilden klarnar allt mer.



Tim Roth ger en lågmäld och nedtonad prestation i huvudrollen som Neil. Han spelar rollen klart bra och gör att man undrar om Neil är lite av ett svin som inte bryr sig vad någon tycker, eller om han har en annan anledning till att uppträda så distanserad.



Det är alltså inte en av de bästa filmerna som Michel Franco gjort, men det är tydligt att det finns ett budskap och en tanke bakom det hela. Höjer sig inte på samma sätt som hans bästa filmer gör, men eftersom man inte vet vad den ska bjuda på blir det lite småintressant utveckling när vi följer Neil i Acapulco.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

No Exit

Titel: No Exit
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 2022
Regi: Damien Power
I rollerna: Havana Rose Liu, Danny Ramirez, David Rysdahl, Dennis Haysbert

Handling: Under en kraftig snöstorm där ett par personer blivit strandsatta vid en isolerad rastplats i bergen, upptäcker en ung kvinna en kidnappad flicka gömd i en bil som tillhör en av personerna där inne.

Omdöme: Darby (Havana Rose Liu) är en ung kvinna som är på rehab för sitt drogmissbruk när hon får ett samtal om att hennes mamma ligger på sjukhus i Salt Lake. Hon smyger ut och beger sig med bil mot Salt Lake. Men när en kraftig snöstorm drar in och gör det omöjligt att fortsätta, är valet att vända tillbaka eller stanna på en rastplats och vänta ut stormen.



På rastplatsen möter Darby fyra andra personer som fastnat där under snöstormen. Det är Lars (David Rysdahl), Ash (Danny Ramirez) samt paret Ed (Dennis Haysbert) och Sandi (Dale Dickey). När Darby kliver ut på parkeringen för att försöka få signal på sin telefon, upptäcker hon en inlåst flicka i en skåpbil. Hon måste nu försöka ta reda på vem där inne som kidnappat henne och ett sätt att kontakta polisen.



Det blir lite som att ta Identity (2003) och försätta det i de snötäckta bergen i The Shining (1980) när det kommer till utomhusscenerna. Det är en amerikansk produktion som bygger på en bästsäljande bok med samma namn av Taylor Adams, inspelad i Auckland, Nya Zeeland.



Filmen väljer att gå rakt på sak och inte dra ut på det i onödan. När Darby upptäcker den kidnappade flickan tror man att det ska bli en utdragen katt och råtta-lek mellan henne och de övriga när hon försöker lista ut vem som ligger bakom. Men det går ganska snabbt att avverka den biten och istället går det från att vara ett mysterium till att bli en thriller där hon får kämpa för sin överlevnad.



Tycker det här funkar helt ok. Det blir inte lika finurligt som tidigare nämnda Identity (2003) eller med en massa twists, men någon twist får man längre in. Den visar sig även vara tillräckligt mörk för att bjuda på en del spänning och med en del bra scener när vi tar oss mot slutet. Personligen hade jag föredragit om filmen slutat två minuter tidigare med ett lite mer öppet slut, alternativt gett ett mer överraskande slut än vad man får nu (det väntade).

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.2

Ni vu, ni connu / Neither Seen Nor Recognized

Titel: Ni vu, ni connu / Neither Seen Nor Recognized / Inte se inte höra inte veta!
Genre: Komedi
Land: Frankrike
År: 1958
Regi: Yves Robert
I rollerna: Louis de Funès, Noëlle Adam, Claude Rich, Moustache

Handling: I en liten fransk by skulle allt vara frid och fröjd om den lokale polisen inte blev förlöjligad av en smart tjuvjägare.

Omdöme: I strävan efter att vara Frankrikes lugnaste lilla stad, ställer tjuvjägaren Blaireau (Louis de Funès) till det gång efter gång. Samtidigt som borgmästaren vill stoppa honom och polisen Parju (Moustache) misslyckas och blir förlöjligad av honom, fortsätter Blaireau med sitt. Han tillhandahåller också invånarna och restaurangerna i byn med fisk och vilt, något som gör honom omtyckt av de flesta.



Vad man inte kunde veta på förhand är att det här skulle visa sig vara fransk fars. Säkert kul och uppskattas av de som gillar den här typen av humor. För egen del blir det istället alldeles för tillgjort och överdrivet. Några sekvenser får till det lite bättre. Tänker då främst på fisketävlingen som funkar bra, även om den är alldeles för kort. Även fängelsevistelsen blir rolig på sina håll.



Gummiansiktet Louis de Funès är lite smårolig, men det är långt ifrån så kul som det brukar kunna bli när han är i farten och får fria tyglar att härja fritt. Han brukar nämligen bli som roligast när han inte är i kontroll och blir upprörd. Här är det snarare tvärtom vilket gör att han känns begränsad.



Vid sidan av Blaireau följer historien även pianoläraren Fléchard (Claude Rich) som är förälskad i Arabella (Noëlle Adam) som dock finner alla män i byn vara idioter. Hon vill ha en äventyrlig och farlig man. Deras historia flyter till slut ihop med Blaireau, men det leder inte till att bli något vidare av det hela.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.2

Trapped / Baker County, U.S.A.

Titel: Trapped / Baker County, U.S.A. / Den sista jakten
Genre: Thriller
Land: Kanada
År: 1982
Regi: William Fruet
I rollerna: Henry Silva, Nicholas Campbell, Barbara Gordon, Gina Dick

Handling: Henry Chatwill finner sin fru i säng med en annan man. Henry och flera andra i byn jagar och mördar mannen, när en grupp ungdomar råkar se det. Ungdomarna flyr medans Henry försöker döda alla som har sett dådet...

Omdöme: Välkommen till Baker County - ett litet hillbilly-samhälle där hembrännaren Henry (Henry Silva) har tagit på sig att skapa lag och ordning. När han finner sin unga fru i säng med en man från välfärdskontoret slår det slint. Mannen hålls fången mot sin vilja, psykas och torteras av Henry och flera andra män i den lilla byn. När mannen lyckas fly jagas han i skogen där fyra collegeungdomar kampar och får syn på hur den jagade mannen dödas.



Vad som inleder konstigt redan tidigt när Henry i öppningsscenen träffar på en okänd framtung ung tjej som inte verkar höra hemma i skogen, blir minst sagt sunkigt och undermåligt när Henry återvänder hem och finner sin fru vara otrogen. I nästan en halvtimme sitter man och känner att det här är farligt nära kalkonvarning. Bra är det definitivt inte och hembrännarbyn som styrs av Henry är på gränsen mellan white trash och inavel.



Så händer något. Ungdomarna lyckas ta sig till sheriffkontoret och där rapportera vad de sett till sheriffen (John Rutter). Men de inser snart att han inte kommer göra så mycket för att reda ut incidenten. Han visar sig nämligen vara bror, eller åtminstone halvbror till Henry. Snart är ungdomarna jagade av Henry och hans gäng.



Henry Silva känner man igen från en del filmer, inte minst en rad hårdkokta 70-talare, gärna italienska. Han brukar funka bra som tystlåten elaking. Här får han "agera" mer och har en hel del dialog med sydstatsaccent eller vad det ska vara för något. Det passar honom inte riktigt då han inte är någon vidare skådespelare och det blir lite överspel på sina håll.



Det känns nästan som B-laget filmade första halvtimmen av filmen bara för att lämna över till A-laget under den sista timmen. Det blir nämligen inte så tokigt ju längre in man kommer, vilket inte alls verkade kunna bli fallet med tanke på den första halvtimmen som verkligen inte är bra.



Inte ofta man hittar en film som lyckas rycka upp sig som denna film gör. Det blir lite svårt att känna efter vad helhetsintrycket är med tanke på hur ointresserad man känner sig inledningsvis och hur den lyckas bli lite nervig och ganska välgjord under filmens andra halva.



Skådeplatsen med hillbilly-byn är trist och deprimerande, men omgivningen med skogen i det bildsköna bergsområdet är desto trevligare. Nästan som om man tog First Blood (1982), men försatte delar av handlingen i en hillbilly-håla. Och nej, jämför absolut inte med nämnda klassfilm, men bergsområdet runt byn för tankarna till den.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.9

Mio caro assassino / My Dear Killer

Titel: Mio caro assassino / My Dear Killer
Genre: Mysterium/Kriminalare/Thriller
Land: Italien/Spanien
År: 1972
Regi: Tonino Valerii
I rollerna: George Hilton, Salvo Randone, William Berger, Marilù Tolo

Handling: Giallofilm där polisinspektör Luca Peretti börjar utreda ett mystiskt mord där en man har blivit halshuggen. Fler döda kroppar dyker upp och han är snart mitt uppe i en jakt på en hänsynslös seriemördare.

Omdöme: Denna film av Tonino Valerii, som kanske är mest känd för My Name Is Nobody (1973) som kom året efter, har här tagit sig an en invecklad historia. Vi har fyra personer som bidragit med material till historien och det känns lite som det kan ha blivit för många kockar då det blir smått för komplicerat när man tar sig igenom filmen.




Ett mysterium och en deckare kombinerat med typisk giallo med en mördare iklädd svarta läderhandskar vars identitet är okänd. Polisinspektör Luca Peretti sätts på ett smaskigt fall där en man hittats med avhugget huvud efter en "olycka" med en grävskopa. När de sedan påträffar en annan man som "begått självmord", vilket Peretti avfärdar, står det klart att en mördare är lös.




Den döde mannen som påträffats utan huvud visar sig ha arbetat som utredare på ett försäkringsbolag och hans sista fall innan han slutade var på ett uppmärksammat kidnappningsfall av en liten flicka från en rik familj. Peretti misstänker snart att de båda fallen har ett samband och börjar gräva i Moroni-kidnappningen som leder till en rad misstänkta, fler dödsfall och en minst sagt invecklad historia.




En bra produktion får man säga och redan under öppningsscenen med grävskopan förstår man att det kommer vara en film som bjuder på lite annorlunda mord. Inte direkt varje dag man ser en man lyftas upp runt huvudet med en grävskopa... Fler mord sker och alla har de olika tillvägagångssätt, men förmodligen av samma mördare. Det är helt enkelt potentiella vittnen som tystas, men vad är det mördaren vill dölja?




Inte alls tokig film och mysteriet är kul att följa. Men som sagt, det blir alldeles för komplicerat för sitt eget bästa efter ett tag. Det gör även att man känner att det blir lite utdraget på sina håll. Hade den finslipat manuset och gjort det lite tätare hade det kunnat bli något riktigt trevligt. Inget fel på stämningen filmen igenom, trots att Ennio Morricones musik är långt ifrån det främsta man hört. Aldrig opassande, men lite ojämn nivå trots allt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

Shut In

Titel: Shut In
Genre: Drama/Thriller/Skräck
Land: USA
År: 2022
Regi: D.J. Caruso
I rollerna: Rainey Qualley, Jake Horowitz, Vincent Gallo, Luciana VanDette

Handling: När en ung mamma blir inlåst i ett skafferi av sin våldsamma ex-pojkvän, måste hon med alla medel försöka skydda sina två små barn från eskalerande fara samtidigt som hon försöker hitta en väg ut.

Omdöme: Tvåbarnsmamman Jessica (Rainey Qualley) har nyligen kommit ut från rehab för att försöka få bukt med sitt drogberoende. Hon är i full färd med att rensa ut det sista från huset hennes döda mamma lämnat efter sig när hon blir inlåst i skafferiet. Hennes ex-pojkvän och pundaren Rob (Jake Horowitz) tillsammans med hans pundarvän Sammy (Vincent Gallo) dyker upp och väljer att lära henne en läxa - se till så hon inte kommer ut från skafferiet förrän hon tagit droger som Rob lämnar henne med.



Jessica är rädd för att Sammy ska ge sig på hennes barn då hon misstänker att han är en pedofil. Hon måste försöka ta sig ut på något sätt, se till så att barnen är i säkerhet när Sammy återvänder på egen hand och även försöka hålla sig ren då frestelsen av att ta drogerna ex-pojkvännen lämnat är stor, speciellt i det utsatta läget hon befinner sig i.



Detta är ingen Hollywood-film och till en början är det osäkert hur den kommer stå sig. Det visar sig snart att filmen blir som bäst när Jessica blir instängd i skafferiet. Det är nu hon blir "shut in" och vi får lite av en variant på filmer som t.ex. Buried (2010) och Oxygen (2021) där handlingen utspelar sig på ett ställe där en person är instängd och måste försöka ta sig ut på något sätt. Här blir det inte lika klaustrofobiskt som i de två nämnda filmerna, men likväl är allt visat ur hennes synvinkel. Vi vet lika lite av vad som sker utanför skafferiet.



Inte så tokigt så länge Jessica är instängd i skafferiet med en del ganska nerviga och bra situationer som uppstår. Inte någon renodlad skräckfilm, men lite psykisk terror blir det ändå med tanke på att Jessica är orolig över sina två små barn. Man ska inte underskatta en moders kamp för att skydda sina barn.



Nu kanske filmen inte direkt bjuder på så mycket nytt och scenerna utanför skafferiet saknar nerven som skapas där inne. Trots det är en sån här liten film som är välgjord när det väl gäller att föredra framför en effektbaserad film med en massa monster eller där man försöker skrämmas mest hela tiden.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

52 Actors - Richard Conte

Richard Conte förknippar jag med trevliga gamla noir-filmer och i maffiaroller på äldre dar. En sån där skådespelare man lär sig uppskatta med varje film. Kunde spela båda hjälteroller som onda elakingar. Kanske inte lika känd som flera andra större namn, men en genuin och gedigen skådespelare uppskattas ofta.

Väljer ut sju filmer till listan. Hade lika gärna kunnat vara tio, men då hade ett par filmer behövt ses om för att vara på den säkra sidan.

Plats #7

Il boss (1973)


Hårdkokt italiensk eurocrime där Richard Conte spelar maffiabossen Don Carrasco som anlitar en iskall hitman (Henry Silva).



Plats #6

Thieves' Highway (1949)


Conte har huvudrollen som krigsveteranen Nick som återvänder hem och ska göra upp med mannen som gav sig på hans far i Jules Dassins trevliga film-noir.



Plats #5

House of Strangers (1949)


En familj i spillror där Max (Richard Conte) är hämndlysten mot sina tre bröder som han tycker har förrått deras far Gino (Edward G. Robinson). Trevlig och välspelad drama-noir.



Plats #4

Tony Arzenta (1973)


Lönnmördaren Tony Arzenta (Alain Delon) vill dra sig tillbaka och lämna maffian, men när han lämnar in sin avskedsansökan till sin arbetsgivare Nick Gusto (Richard Conte) visar det sig vara allt annat än enkelt. Det leder till gott om action i denna underhållande eurocrime.



Plats #3

New York Confidential (1955)


Conte spelar yrkesmördaren Nick Magellan som blir värvad att jobba åt en korrupt affärsman som styr ett brottssyndikat i New York. Något bortglömd, men bra film-noir.



Plats #2

Cry of the City (1948)


En tät och mycket bra noir där Richard Conte spelar Martin Rome som dödat en polis och själv är svårt skadad.



Plats #1

The Godfather (1972)

I storklassikern som inte behöver någon introduktion syns Conte som Barzini, ledaren för en rivaliserande maffiafamilj.

Totalt har 17 filmer setts med Richard Conte:

A Walk in the Sun (1945)
Somewhere in the Night (1946)
Call Northside 777 (1948)
Cry of the City (1948)
House of Strangers (1949)
Thieves' Highway (1949)
Whirlpool (1950)
The Blue Gardenia (1953)
The Big Combo (1955)
New York Confidential (1955)
The Brothers Rico (1957)
The Godfather (1972)
Il boss (1973)
The Violent Professionals (1973)
Tony Arzenta (1973)
Shoot First, Die Later (1974)
Roma violenta (1975)

Totalt snittbetyg på samtliga 17 filmer (av 5.00) = 3.41