Fade to Black

Titel: Fade to Black / Mördande skratt
Genre: Kriminalare/Thriller/Skräck
Land: USA
År: 1980
Regi: Vernon Zimmermann
I rollerna: Dennis Christopher, Linda Kerridge, Tim Thomerson, Gwynne Gilford, Mickey Rourke

Handling: Eric tittar mycket på film och är ett extremt filmfreak. Men en dag börjar han leva ut sina favoritscener och det resulterar i ond bråd död.

Omdöme: Eric Binford (Dennis Christopher) är en enstöring och som det visar sig en störd kille. Han bor med sin moster/mamma Stella (Eve Brent) som sitter i rullstol och är på honom om det ena och det andra. Eric gillar mest av allt att trycka på sitt rum och titta på gamla filmer som han ser om och om igen. Han jobbar även på ett filmdistributionslager i Los Angeles, vilket nog är det närmaste han kommer filmbranschen, förutom när han går på bio.




En dag när han besöker ett lunchcafé får han syn på Marilyn Monroe-lookaliken Marilyn O'Connor (Linda Kerridge). Eftersom han är smått besatt av Monroe, blir han genast tagen av Marilyn. Samtidigt som han suktar efter sin Marilyn börjar hans vardag glida in i ett mörker där han iklär sig olika filmroller och börjar ge igen på de som behandlat honom illa. Los Angeles har en galen mördare som härjar, utklädd till diverse filmkaraktärer.




Filmen inleder väl inte helt övertygande när Eric tjafsar med Stella i hemmet. Eve Brent är klart svag i rollen som Stella, så man känner tidigt att det kan bli en något sunkig film. Men så dyker en ung Mickey Rourke upp som en av Erics arbetskollegor och snart gör sig Erics kärlek till film påmind på mer än ett sätt.




Filmreferenserna blir helt klart en av höjdpunkterna med filmen och det är extra kul när man sett och känner igen det mesta också. Ibland får man se vad Eric tittar på, men ibland klipps scener in som Eric sedan återskapar. Detta får en att tänka på Dead Men Don't Wear Plaid (1982) där Steve Martin interagerar med gamla karaktärer från klassiska svartvita filmer. I båda fallen hjälper det om man sett en del film så man förstår och uppskattar filmreferenserna.




Filmen växer på en, inte minst när Eric börjar klä ut sig och sminka sig som diverse filmkaraktärer och döda. Han har uppenbarligen en skruv lös, det har han redan tidigt. Men när han inte längre har några spärrar och visar sig gilla dödandet, finns det inget som kan stoppa honom från att vilja fortsätta.




Det är en sån där film som kanske inte är strålande men som har bra scener och är värd att se. Något för ojämn för att verkligen bli bra, det får man säga. Huvudpersonen Eric är svår att gilla eller tycka synd om då han inte är någon älskvärd person. Men hans besatthet och ondska växer på ett sätt som filmen lyckas förmedla väldigt bra. Mest synd är att musiken inte håller någon vidare klass då filmen hade varit värd bättre musik. Ändå kul att ha sett, inte minst med en drös filmreferenser, både gamla svartvita och sådana som var aktuella då runt 1980.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.0