Primary Colors

Titel: Primary Colors / Spelets regler
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 1998
Regi: Mike Nichols
I rollerna: John Travolta, Adrian Lester, Emma Thompson, Billy Bob Thornton, Kathy Bates, Maura Tierney, Larry Hagman, Allison Janney

Handling: Den unge idealisten Henry Burton söker en förebild inom politiken att följa. Han fascineras av Jack Stanton, en guvernör från södern. Jack kämpar tillsammans med sin hustru och sina trofasta medarbetare för posten som demokratisk president. Snart inser dock Henry att hans illusioner om Jack har varit ganska naiva. Jack Stanton är nämligen en kvinnojägare med omåttlig sexdrift. Följden av detta blir en hel del skandaler och Henry inser att han är indragen i ett stort politiskt spel.

Omdöme: När man ser John Travolta som guvernören Jack Stanton och Emma Thompson som hans fru Susan, är det svårt att missa att de baseras på Bill och Hillary Clinton. Vad gäller politik så kan filmer om politik vara ganska intressanta och bra, men i slutändan är politiken smutsig och det är inget som denna film försöker undvika. Filmen bygger för övrigt på en bok med ett manus av Elaine May.




Henry Burton (Adrian Lester) plockas in av Stanton-lägret att leda hans valkampanj inför de demokratiska valen. Henry är öppen för att arbeta för och med Jack Stanton då han känner att det är en kandidat som han kan stå för. Men tidigt ringer varningsklockorna då Jack uppenbarligen är en kvinnokarl, något hans fru Susan är medveten om men försöker leva med så gott det går för att stötta sin make som har chans att bli landets näste president.




Filmen har tre karaktärer/skådespelare som kliver in i bilden lite längre fram som visar sig vara bäst, men får inte lika stort utrymme som andra lättviktare i jämförelse. Billy Bob Thornton som politiska strategen Richard Jemmons, Kathy Bates som Libby Holden, vän till paret Stanton samt Larry Hagman som motkandidaten Fred Picker är alla klart bra. Speciellt Thornton och Hagman hade gärna fått vara med mer.




Det är en film av Mike Nichols som inte minst gjorde klassikern och favoriten The Graduate (1967). En duktig regissör som här låter filmen ha en ganska lättsam ton under stora delar av filmen. Men ett par händelser, inte minst när guvernör Fred Picker kliver in i bilden, gör att filmen plötsligt blir oväntat mörk. Denna allvarligare ton är inte alls fel och filmen växer en aning.




Även om filmen har tillräckligt att erbjuda med habil regi, ett stabilt manus och ett par duktiga skådespelare, har filmen lite svårt att vara på en högre nivå som det fanns all potential för. Den lättsammare tonen under stora delar av filmen sänker filmen en aning. Sedan är den långa speltiden på nästan 2.30 aningen för mycket. För när allt är sagt och gjort kan man konstatera att man inte lärt sig något nytt - politiken och politikerna är smutsig(a) och det är inget som kommer ändra på det.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7