The Dead Pool (Revisited)

Titel: The Dead Pool / Dödsspelet
Genre: Kriminalare/Mysterium/Action/Thriller
Land: USA
År: 1988
Regi: Buddy Van Horn
I rollerna: Clint Eastwood, Patricia Clarkson, Evan C. Kim, Liam Neeson, Jim Carrey

Handling: En skräckfilmregissör startar vadslagning om vilka kända personer som snart kommer att dö. Flera personer på regissörens lista dör under mystiska omständigheter. Harry Callahan utreder dödsfallen och upptäcker snart att han själv står på listan...

Omdöme: Detta kom att bli femte och sista gången vi fick se San Francisco-polisen "Dirty" Harry Callahan rensa upp gatorna från diverse kriminella. Den gamla beprövade stilen känns igen och Clint Eastwood är lika skönt ocharmig som man gillar honom i rollen. Denna gång blir han partner med asiaten Al Quan (Evan C. Kim) som blivit varnad för att Dirty Harrys partners har en tendens att dö.



Callahan och Quan får jobba med ett fall där en ung skådespelare, Johnny Squares (Jim Carrey) hittas död i vad som verkar vara en drogöverdos. Men när en slags dödslista hittas med hans namn och andra som plötsligt dör, vänds misstankarna mot skräckfilmsregissören Peter Swan (Liam Neeson). Callahan får även nyhetsreportern Samantha Walker (Patricia Clarkson) på nacken då hon är ute efter ett scoop. Hon får dock mer än hon bett om när det visar sig att Callahan finns med på listan...



Det är kanske inte något vidare djup i denna femte installation i Dirty Harry-serien, men gillar man filmerna och Clint Eastwood får man en lagom dos av det som gör dessa filmer så uppskattade. Dirty Harry är inte sen med att avlossa sitt vapen om en misstänkt dyker upp. Det är faktiskt riktigt kul att se honom avrätta den ena efter den andra med skott i huvudet och i vissa fall i ryggen. En sån där hård och kompromisslös attityd man bara måste älska.



San Francisco gör sig som vanligt bra på film och detta är inget undantag. En av de bästa sekvenserna blir när mördaren plockar fram en radiostyrd bil fylld med sprängämnen och sedan jagar Dirty Harry och Quan på San Franciscos gator. En sekvens som inspirerades av klassiska biljakten i Bullitt (1968), även den inspelad i San Francisco. Biljakten lär ha varit det Clint Eastwood gillade mest med denna sista Dirty Harry-film. Det är svårt att säga emot då det är högst minnesvärt.



Filmen funkar bra under stora delar av filmen får man säga. Den typiska Dirty Harry-humorn finns där och den är tillräckligt underhållande för att man ska återvända till filmen med jämna mellanrum. Liam Neeson är småskön som otrevlig filmregissör och Jim Carreys korta inhopp är klockrent. Tappar väl en del under sista uppgörelsen, vilket även har att göra med att mördaren är något svag plus Lalo Schifrins musik som är något ojämn.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.3

Den ofrivillige golfaren

Titel: Den ofrivillige golfaren / The Accidental Golfer / The Involuntary Golfer
Genre: Komedi/Sport
Land: Sverige/Storbritannien
År: 1991
Regi: Lasse Åberg
I rollerna: Lasse Åberg, Jon Skolmen, Mats Bergman, Hege Schøyen

Handling: Resan går denna gång till Skottland. Den uppsagde brödrostkontrollanten Stig Helmer, numera gatsopare, utses som ofrivillig motspelare till finansmannen Anderhage. Denne har slagit vad om att han kan besegra vilken nybörjare som helst i golf.

Omdöme: Våra vänner Stig Helmer (Lasse Åberg) och Ole (Jon Skolmen) får golffeber i denna fjärde del i Sällskapsresan. Ole är en glad amatör som spelar ibland, men han medger själv att han inte är särskilt bra. Stig Helmer jobbar på brödrostfabriken och blir tillsammans med de övriga anställda uppsagd då fabriken läggs ner. Bakom nedstängningen ligger finansmannen Bruno Anderhage (Mats Bergman) som är en fanatisk, men inte särskilt bra golfare.




En dag slår Anderhage vad om en miljon kronor med sin älskarinna Mette Guldbrandsen (Hege Schøyen) som driver en konstateljé. Vadet går ut på att Anderhage ska spela mot en golfamatör om en vecka. Anderhage får syn på Stig Helmer som numera jobbar som gatsopare och han lovas 100.000 kr för att ställa upp. Vad Mette inte vet är att Stig Helmer är vän med Ole som är Mettes gamle vän. De tre behöver hitta någon duktig golfare som kan lära Stig Helmer spela på en vecka. De vänder blickarna mot Skottland...




Lasse Åberg och Jon Skolmen kör sin stil som man känner igen från de tidigare filmerna i serien, och det funkar. Lasse Åberg spelar rollen så där torrt och lite naivt som passar perfekt. En klassisk gammal svensk som börjar dö ut. Bäst bland de övriga är Mats Bergman som prickar rollen som yuppie klart bra.




Sällskapsresan (1980), Sällskapsresan II - Snowroller (1985) och SOS - En segelsällskapsresa (1988) är samtliga bättre än denna och det är en nedåtgående betygskurva på filmerna, vilket inte är så överraskande. Denna har inte samma grund att stå på då de tre föregående filmerna alla är väldigt typiskt svenska med semesterfirande. Det är inte heller någon vidare story här, men visst får man sig ett par skratt. Det är bara inte lika mysigt eller roligt denna gång.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 5.6

52 Actors - Peter Sellers

Peter Sellers var ett komiskt geni vars filmer setts många gånger och gärna återvänds till, speciellt ett par av favoriterna. Var en utpräglad komiker, men visade i rollen som Mr. Chance att han kunde spela mer återhållsamt och fortfarande briljera. Det är få skådespelare som lyckas få mig att skratta om och om igen som han gör.

Vi har fem ganska givna filmer för listan och samtliga fem uppskattas en hel del på lite olika sätt. De två översta platserna har inte setts om lika många gånger, men är de två bästa filmerna. De tre filmerna där bakom kan plockas fram lite då och då när man vill få sig ett par goda skratt och bli på bra humör.

Plats #5

The Party (1968)


Peter Sellers och Blake Edwards jobbar ihop utanför Rosa pantern och filmen är bitvis en riktig skrattfest. Sellers är underbar som okände indiske skådespelaren Hrundi V. Bakshi som ställer till det på en Hollywood-fest. Tappar tyvärr sista tjugo minuterna.



Plats #4

The Return of the Pink Panther (1975)


En favorit från Rosa pantern-serien med Sellers i högform som Jacques Clouseau på jakt efter en ökänd diamanttjuv.



Plats #3

A Shot in the Dark (1964)


Klassiker där Sellers som Clouseau ställer till det ordentligt vart han än kommer. Både rolig och mysig i princip rakt igenom.



Plats #2

Being There (1979)


Underbar film och prestation av Peter Sellers när han spelar den simple trädgårdsmästaren Mr. Chance som av misstag tas för ett geni.



Plats #1

Dr. Strangelove (1964)


Stanley Kubricks klassiker där Sellers ses i tre roller, inte minst som den oförglömlige Dr. Strangelove som gått till filmhistorien.

Totalt har 16 filmer setts med Peter Sellers:

The Ladykillers (1955)
The Battle of the Sexes (1960)
Never Let Go (1960)
Lolita (1962)
The Wrong Arm of the Law (1963)
The Pink Panther (1963)
Dr. Strangelove (1964)
The World of Henry Orient (1964)
A Shot in the Dark (1964)
The Party (1968)
There's a Girl in My Soup (1970)
The Return of the Pink Panther (1975)
Murder by Death (1976)
The Pink Panther Strikes Again (1976)
Revenge of the Pink Panther (1978)
Being There (1979)

Totalt snittbetyg på samtliga 16 filmer (av 5.00) = 3.31

Donato and Daughter

Titel: Donato and Daughter / Dead Rights / Under Threat / Relative Danger / Blodsband
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Rod Holcomb
I rollerna: Charles Bronson, Dana Delany, Xander Berkeley, Jenette Goldstein

Handling: De fann det första offret bland blodiga, sönderrivna lakan. Hon var nunna och den första av flera som faller offer för en psykopatisk mördare. Donato är en stenhård snut som skall stoppa seriemördaren från att ta sitt nästa offer. Det blivande offret är en polis och hon är Donatos dotter. Förhållandet mellan far och dotter är iskallt efter en familjetragedi för ett par år sedan, men nu måste de samarbeta för att undgå ännu en familjetragedi - deras egen död.

Omdöme: Veteranpolisutredaren Mike Donato (Charles Bronson) och hans dotter Dena (Dana Delany) får försöka skjuta sina känslor för varandra åt sidan. Deras förhållande har nämligen varit ansträngt ända sedan Denas bror, också polis, dog för en tid sedan. Nu har de en seriemördare lös i Los Angeles som ger sig på nunnor som han våldtar och hugger ihjäl.



Efter de två första morden som skett inom kort tid, har Dena fått i uppgift att sätta ihop ett team med de främsta polisutredarna för att snabbt hitta och sätta stopp för seriemördaren. Bland de sex polisutredarna finns pappa Mike som Dena nu ska bossa över. En gärningsmannaprofil tas fram som gör gällande att de har en psykopatisk och högst intelligent seriemördare att göra med. För att locka ut seriemördaren väljer Dena att gå ut med att de söker en man med låg intelligens, något som gör att mördaren (Xander Berkeley) vänder sina blickar mot Dena...



Denna TV-film var tänkt som ett pilotavsnitt för en potentiell TV-serie, men det gick aldrig så långt. Det kan man förvisso förstå då det inte är något spektakulärt eller speciellt. Samtidigt är det lite kul att se Charles Bronson, men även Dana Delany som man nog får säga nästan har huvudrollen. Sen var jag nyfiken hur Xander Berkeley skulle vara som seriemördaren. Kändes som han kunde passa bra, vilket han gör. Däremot är hans karaktär inte så sliskig, elak och iskall som det först verkar och som det fanns utrymme för.



Även om det inte är någon strålande produktion (synlig mikrofon i övre bildkanten ett par gånger t.ex.) så är det inte någon tokig story man har att jobba med. Det bygger på en bok och det finns tillräckligt här för att fylla ut de knappt 90 minuterna.



Under filmens gång får man en del toppar och dalar. Skådespeleriet håller mestadels en jämn nivå. Vad gäller musiken är den för det mesta ganska passande och funkar bra i de uppbyggande partierna när något är på gång. Desto mer ojämn när det bränner till och det hjälper så klart aldrig. Annars är det ingen film som läggs på minnet, men gör inte heller bort sig med tanke på att det är en TV-film som man inte hade några förväntningar på.

3 - Skådespelare
3 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.7

The Exception

Titel: The Exception
Genre: Drama/Romantik/Krig
Land: Storbritannien/USA
År: 2016
Regi: David Leveaux
I rollerna: Jai Courtney, Lily James, Christopher Plummer, Eddie Marsan

Handling: En tysk soldat försöker avgöra om den holländska motståndsrörelsen har planterat en spion för att infiltrera kejsare Wilhelms hem i Holland under andra världskrigets begynnelse. Under sin utredning faller han för en ung holländsk och judisk kvinna.

Omdöme: Året är 1940 och en ung tysk kapten, Stefan Brandt (Jai Courtney) blir placerad att vakta Vilhelm II (Christopher Plummer) som lever i exil i på en herrgård i Holland tillsammans med sin fru Hermine (Janet McTeer) och deras adjutant överste Sigurd von Ilsemann (Ben Daniels). Bland det holländska tjänstefolket finns Mieke (Lily James) som tidigt fångar Brandts ögon och han hennes.




Brandt får det inte så tokigt på plats och varvar middagar med Vilhelm och Hermine med att rulla runt i sänghalmen med Mieke. Men när han får information från Gestapo om att de misstänker en spion i området, måste han vara på sin vakt, speciellt som Heinrich Himmler (Eddie Marsan) ska komma på besök.




Det blir flera heta möten mellan tyske Brandt och judiska tjänsteflickan Mieke, som man tidigt får reda på är den planterade spionen. Inget speciellt nytt här inte och man sitter mest och väntar på spionhistorien som skjuts åt sidan lite för länge om man ska vara ärlig. Det hade varit mer spännande om man varvat de heta mötena med lite mer spioneri, men det får man vänta på till filmens senare delar.




Bäst blir det att skåda Christopher Plummer som Vilhelm. Han visar sig stå för en hel del humor då han gillar att skämta vilket är ett välkommet inslag. Ibland må Vilhelm sväva iväg och berätta om svunna tider och det är ganska uppenbart att han inte står bakom Hitlers metoder. Den andra som funkar bra är Eddie Marsan som Himmler. Föga överraskande att Plummer och Marsan visar sig vara de två som övertygar mest.




Filmen är ok och bygger på en bok av Alan Judd som nog kan vara tätare än vad filmen visar sig vara. Lite synd alltså att man väljer att lägga mest tid på Brandt och Mieke utan att utforska spionhistorien tillräckligt. Lite mer av den hade varit att föredra för egen del. Man hade fortfarande kunnat ha kvar kärlekshistorien, men nu blir resten ganska sekundärt vilket är synd.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

Angel III: The Final Chapter

Titel: Angel III: The Final Chapter
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1988
Regi: Tom DeSimone
I rollerna: Mitzi Kapture, Mark Blankfield, Maud Adams, Richard Roundtree

Handling: Angel hittar sin mor, som övergav henne som barn. Modern anförtror henne att hon har en dotter till, som är försvunnen. Mer får Angel inte veta innan modern blir mördad. Med hjälp av gamla vänner börjar hon sökandet efter systern i Los Angeles träsk.

Omdöme: Den andra filmen i serien, Avenging Angel (1985) utspelade sig fyra år efter händelserna i den första filmen, Angel (1984). Nu har det gått hela elva år efter händelserna i den första filmen då huvudkaraktären Molly/Angel var 15 år, vilket alltså gör att hon ska vara 26 år här.




Molly (Mitzi Kapture) har anlänt till Los Angeles från New York där hon numera bor och jobbar som frilansfotograf. Efter att ha fotograferat på en konsttillställning, får hon syn på ett familjärt ansikte - sin mamma. Efter att Molly konfronterat sin mamma 14 år efter att mamman lämnade henne när hon var 12 år gammal, får Molly reda på att hon har en yngre syster som föddes efter att mamman lämnade henne.




Plötsligt mördas mamman vilket gör att Molly är fast besluten att leta upp sin lillasyster Michelle (Tawny Fere' Ellis) och rädda henne från det trubbel hon hamnat i. Molly är redo att bli Angel igen för att komma in i världen med kvinnohandel som styrs av Nadine (Maud Adams) och hennes högra hand Shahid (Emile Beaucard). Till sin hjälp får Molly sin gamle vän, f.d. prostituerade Spanky (Mark Blankfield) och hans vän, filmregissören Neal (Kin Shriner) som blir förtjust i Molly.




Den första filmen funkar fint och skapar god stämning och en del spänning med en hel del inspelat runt Hollywood Boulevard. Dess akilleshäl är huvudrollsinnehavaren. I den andra filmen är storyn svagare, men har en bättre och mer passande huvudroll. Här i den tredje delen är det på nytt en ny huvudrollsinnehavare i titelrollen som funkar bättre än i originalet, men storyn och produktionskvalitén är svagare än i föregångarna.




Det är klart att man inte kan förvänta sig så mycket av ett tredje kapitel i en B-filmsserie. Men det är trots allt 80-tal och en viss charm med dessa filmer. Kommer även att tänka på Death Wish-serien där det är ganska sunkigt redan från början, även om den stora skillnaden är att man ju hade Charles Bronson som dragplåster i alla filmerna. Någon av den klassen har man inte i dessa filmer, men filmerna gör ändå inte bort sig helt och funkar som lite sunkunderhållning för stunden.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 4.9