lördag 30 april 2022

Peaceful Warrior



Titel: Peaceful Warrior
Genre: Drama/Sport
Land: USA/Tyskland
År: 2006
Regi: Victor Salva
I rollerna: Scott Mechlowicz, Nick Nolte, Amy Smart, Tim DeKay

Handling: Ett slumpmässigt möte med en främling förändrar livet för en collegegymnast.

Omdöme: Dan Millman (Scott Mechlowicz) är en mycket lovande gymnast som tränar 7 dagar i veckan samtidigt som han går på college i Kalifornien. Han drömmer om att kvalificera sig för OS och har egentligen allt här i livet. Hans föräldrar har det gott ställt, han har toppbetyg i skolan, är vältränad och som han själv säger behöver han aldrig sova ensam förutom när han själv bestämmer sig för det.



Allt verkar perfekt utåt sett, men är han verkligen lycklig? Han har mardrömmar, oroas över att råka ut för skada och är allt annat än en bra vän. Sent en natt när han inte kan sova tar han sig till en nattöppen bensinmack där han träffar den mystiske ägaren han börjar kalla för Socrates (Nick Nolte). Detta då han verkar veta allt och filosoferar om ett och annat. Detta möte kommer öppna Dans ögon och nyfiken som han är tar han Socrates tips och förslag.



Lite likt The Karate Kid (1984) tar sig mästaren an en ung adept som ska tränas upp. Det handlar främst om det mentala, finna inre styrka och komma till insikt med vad som är viktigast här i livet. Dan har inga problem med självförtroendet, men han är allt annat än ödmjuk och har en miljon tankar i huvudet. Dessa ska han få bort, eller som Socrates säger "take out the trash" - ta ut soporna. Rensa skallen, helt enkelt.



Historien har ett sådant upplägg att man redan från början inte vet vad som är dröm och vad som är verklighet. Detta då filmen inleder med en mardröm och Dans möten med Socrates har en del övernaturliga inslag. Är allt endast i Dans huvud eller har den mystiske Socrates en förmåga att påverka Dan lite extra? Även tjejen Joy (Amy Smart), hennes roll i det hela och koppling till Socrates lämnas lite öppet.



Scott Mechlowicz i huvudrollen är något av en lättviktare och har svårt att verkligen övertyga med sin prestation, även om han inte gör bort sig. Istället är det Nick Nolte som står för stabiliteten, vilket inte är oväntat. Ett par år senare blev han för övrigt Oscarsnominerad för Warrior (2011) som har en liknande titel och i båda fallen är han något av en mentor.



På ytan verkade denna film kunna bli djupare och överlag bättre än den visar sig vara. Den är ok men når inte upp till nästa nivå. Möjligt att den verklighetsinspirerade historien fungerar bättre som inspiration i bokform. Regissören Victor Salva blev själv bekant med historien när han satt i fängelse för barnövergrepp i samband med inspelningen av hans långfilmsdebut Clownhouse (1989) och har sagt att historien ändrade hans liv.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

fredag 29 april 2022

The Beautiful Country



Titel: The Beautiful Country
Genre: Drama
Land: Norge/USA
År: 2004
Regi: Hans Petter Moland
I rollerna: Damien Nguyen, Bai Ling, Tim Roth, Nick Nolte

Handling: Född av en vietnamesisk mor och med en amerikansk soldat som far, växer Binh upp hos en fosterfamilj på den vietnamesiska landsbygden. Behandlad som ett halvblod lämnar han fosterföräldrarna för att finna sitt ursprung.

Omdöme: Det här är en film som tar 25-30 minuter på sig att bli varm i kläderna. Den inleder med att följa Binh (Damien Nguyen) som lever ett lugnt liv ute på den vietnamesiska landsbygden med sin fosterfamilj. Han får reda på att hans biologiska mamma lever i storstaden Saigon och beger sig dit. Det blir startskottet på Binhs resa för att finna sig själv och sin bakgrund.



Binhs besök i Saigon blir kortlivat och han ger sig snart iväg mot nya äventyr som tar honom till Malaysia där han hamnar i ett slags arbetsläger. I lägret träffar han Ling (Bai Ling) som får honom att drömma. Drömma om Ling och att ta sig till Amerika där hans amerikanska far sägs leva i Texas, om han nu lever vill säga.



Efter den trevande inledningen får det erkännas att förhoppningarna på en bra film sänktes ordentligt. Det blir dock ett typexempel på en film som växer allt eftersom. Så pass att det blir en riktigt trevlig filmstund ju längre in man kommer.



Det blir en medryckande och mänsklig historia med Binh och Ling som finner varandra under resans gång. Med en Binh som är svår att inte tycka om. Han är något blyg då han alltid fått höra ett och annat om sitt utseende, men är absolut inte dum och tänker utanför ramarna.



En starkt bidragande orsak till att det här blir så pass trevligt som det blir är den fängslande musiken av polacken Zbigniew Preisner som främst gjorde sig ett namn i och med ett långvarigt samarbete med Krzystof Kieslowski. När musiken passar så pass bra som den gör här blir det svårt att inte engageras och ryckas med i handlingen. Utan tvekan ett medel som aldrig bör underskattas när man vill skapa god stämning.



Det är inte första gången norske regissören Hans Petter Moland visat vad han går för. Första bekantskapen med honom var trevliga Kraftidioten (2014) som även gav amerikanska remaken Cold Pursuit (2019) som han själv regisserade. En ganske snill man (2010) och Flaskepost fra P (2016) visade sig också vara klart sevärda. En regissör som visat att han klarar av olika typer av filmer och detta får sägas tillhör en av hans främsta.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.4

torsdag 28 april 2022

The Thin Red Line



Titel: The Thin Red Line / Den tunna röda linjen
Genre: Drama/Krig
Land: USA
År: 1998
Regi: Terrence Malick
I rollerna: Jim Caviezel, Sean Penn, Nick Nolte, Adrien Brody, Elias Koteas, John Cusack, John C. Reilly, John Travolta, Woody Harrelson, Jared Leto, George Clooney, Thomas Jane

Handling: Andra världskriget. Ett amerikanskt kompani kämpar vid Guadalcanal för att hindra japanernas intrång i Stilla Havet. Krigets blodiga helvete formar dem till en väl sammansvetsad grupp. Men plötsligt ändras allt - nu gäller kampen bara att överleva.

Omdöme: Detta kom att bli Terrence Malicks tredje långfilm, men första på hela 20 år. De två tidigare var de hyllade Badlands (1973) och Days of Heaven (1978). Exakt varför det skulle ta 20 år för honom att göra nästa film är lite oklart, men han lär inte ha varit så lätt att ha att göra med, flyttade till Paris och försvann från strålkastarljuset.



När det började bli dags att spela in detta krigsdrama baserat på James Jones bok med samma titel och med manus av Malick, radade stjärnorna upp sig för att ha en chans att få vara med i filmen på ett hörn. De flesta var villiga att jobba i princip gratis. Skådespelare som bl.a. Gary Oldman, Viggo Mortensen, Martin Sheen och Mickey Rourke var ursprungligen med i filmen, men när den fem timmar långa filmen klipptes ner till de nästan tre timmarna som slutversionen är på, klipptes deras scener bort.



Det är andra världskriget och slaget om Guadalcanal. Stillahavsön är belägrad av japanerna och amerikanarna är fast beslutna att ta över den strategiskt viktiga platsen. Bland de många amerikanska soldaterna som vi träffar på följer vi bl.a. menige Witt (Jim Caviezel) som lärt sig uppskatta naturen och livet i Stillahavs-området, förste sergeant Welsh (Sean Penn) och överstelöjtnant Tall (Nick Nolte) som är ansvarig ledare på plats för operationen.



Något jag hade fått för mig med filmen var att den skulle vara långsamt och poetiskt berättad varvat med en del krigsscener. Även om så också blir fallet på sina håll är den lite överraskande inte så långsam och trevande som väntat. Istället anländer vi relativt tidigt till Guadalcanal och slaget om ön. Ett slag som är något av ett självmordsuppdrag, vilket kapten Staros (Elias Koteas) ifrågasätter då han bryr sig om sitt manskap som han lärt känna och ser som sina söner.



Det må vara poetiskt berättat med berättarröster, tillbakablickar och drömmar, men även gott om naturbilder av djungeln, växterna, gräset och djuren. Lite som en drömvärld som soldaterna tänker på, det goda här i livet som får dem att klara sig igenom kriget. Till slut finns ingenstans att fly utan krigets fasa är ett faktum. Det slår till hårt och det blir lite väl grafiskt när man nästan gottar sig i krigets förödelse.



Skulle utan tvekan vilja påstå att filmen funkar som bäst under de första två tredjedelarna, alltså i nästan två timmar. Det rullar på och kombinationen av sättet filmen är berättad på, det vackra fotot och det tuffa slaget om Guadalcanal gör det här till en film väl värd att se.



Sista tredjedelen, sista timmen blir det segare att ta sig igenom filmen. Berättandet stannar liksom upp, det inges inte mycket hopp och man känner bara att filmen blir alldeles för utdragen för sitt eget bästa. Att det inte kunde hållas till runt två timmar är synd. För under den sista timmen är det nog endast en sekvens som blir lite bättre och det är när de amerikanska soldaterna fastnar i vattnet och tre soldater skickas iväg att lokalisera japanernas position i djungeln.



Det är inget snack om att detta är en välgjord film, speciellt rent tekniskt. Den kom att få sju Oscarsnomineringar som vid sidan av bästa film, regi och manus även nominerades för fotot, klippningen, ljudet och musiken. Musik av Hans Zimmer som oftast bjuder på ödesmättad musik, passande och bra sådan. Så pass att Zimmer efter detta kom att bli anlitad av en rad andra regissörer som ville att han skulle skapa liknande atmosfär och stämning till deras filmer, inte minst Christopher Nolan vilket helt klart hörs i deras samarbeten.



Till slut är det en film som lämnar en med blandade känslor. Som nämnts är det synd att den avslutande tredjedelen inte får ihop det ordentligt. Luften går liksom ur filmen och stämningen förändras till det sämre. För även om Malick velat visa upp hur hopp och drömmar slås i spillror av kriget och hur det vackra förstörs, hade det inte behövt göras på det här viset. Det tar ifrån en del från en annars välgjord och bra krigsfilm. Därför blir det inte en filmupplevelse som tillfredsställer, till den grad som en krigsfilm kan tillfredsställa vill säga. Stark trea till svag fyra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6

onsdag 27 april 2022

Romper Stomper



Titel: Romper Stomper
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: Australien
År: 1992
Regi: Geoffrey Wright
I rollerna: Russell Crowe, Jacqueline McKenzie, Daniel Pollock, Alex Scott

Handling: Hando är ledare för ett gäng skinheads som börjar bli oroande över hur deras närområde förändras.

Omdöme: Det tar inte lång tid för ett gäng skinheads i Melbourne ledda av Hando (Russell Crowe) att skapa och hamna i trubbel. De ger sig på ett par asiatiska syskon vilket får konsekvenser. Nästa gång de drabbar samman kommer asiaterna vara många fler och dessutom beväpnade.



Vid sidan av dessa skinheads "kamp för den vita rasen" får vi en historia om vänskap inom gruppen, inte minst mellan Hando och Davey (Daniel Pollock). När Hando får upp ögonen för tjejen Gabe (Jacqueline McKenzie) rör det om dynamiken mellan vännerna. Hando tar för sig och Gabe blir hans och en del i gänget. Men den lugnare och mer tillbakadragne Davey behandlar henne bättre än vad Hando gör.



En film som till en början mest känns högljudd med en massa skinheadmusik och främst går ut på att skinheads och asiater ska drabba samman i brutala slagsmål med varandra. Hando leder sina män och mycket mer än så verkar det inte bli.



Sakta men säkert, och lite överraskande, får Russell Crowe och hans Hando finna sig i att spela andrafiol. Det blir nämligen Jacqueline McKenzie och hennes Gabe som tar för sig desto mer och får med sig Daniel Pollock som Davey. Filmen blir bättre halvvägs in när detta sker och mer övergår till att bli ett triangeldrama mellan de tre än att handla om en massa meningslöst våld.



Jacqueline McKenzie och Daniel Pollock kom att bli romantiskt involverade under inspelningen, men tragiskt nog begick den heroinberoende Daniel Pollock självmord efter inspelningen. Rollen som Hando skulle egentligen ha spelats av Ben Mendelsohn, men han lär inte ha sett tillräckligt farlig ut när han rakade av sig håret och rollen gick då istället till Russell Crowe. Det i sin tur lär ha varit vad som gav honom rollen i Curtis Hansons utmärkta L.A. Confidential (1997).



Det är en film som hade setts en gång i tiden utan att minnas så mycket. Långt ifrån lika bra eller minnesvärd som American History X (1998), men visst har den något. Det är alltså främst hur den utvecklas och vad den visar upp vid sidan av den hårda och brutala ytan. För det är faktiskt skönt att det inte bara blir en enda lång orgie av våld och högljudd skinheadmusik. Det hade man inte orkat med.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

tisdag 26 april 2022

52 Actors - Marlon Brando


Marlon Brando förknippas med ett par filmer och prestationer som sticker ut lite extra. Betyder dock inte alltid att det är de bästa filmerna, men hans närvaro är svår att missa, både i början och slutet av karriären.

Bland de fem filmerna som valts ut återfinns två storklassiker där den ena är solklar på förstaplatsen. Femteplatsen är något knepigare då det finns ett par jämnbra filmer att välja bland.



Plats #5

The Chase (1966)


I denna stjärnspäckade film spelar Brando stadens sheriff Calder en dag då en förrymd brottsling sätter igång intrigerna i den lilla staden.



Plats #4

The Score (2001)


På ålderns höst spelar Brando den kriminella hjärnan Max som fixar jobb åt mästertjuven Nick (Robert De Niro). Klart trevlig heistfilm med Robert De Niro, Edward Norton och Marlon Brando.



Plats #3

Apocalypse Now (1979)


Francis Ford Coppolas ikoniska krigsfilm må inte vara en personlig storfavorit, men det är en klart bra film där Brando kliver in mot slutet i rollen som Kurtz. Tyvärr är det då filmen tappar för egen del.



Plats #2

Morituri (1965)


Fin fin film där Brando spelar tysken Robert Crain som är emot nazismen och skickas på ett dödligt uppdrag av britterna.



Plats #1

The Godfather (1972)


En av de stora klassikerna är lika bra som sitt rykte och mycket är tack vare Marlon Brando i rollen som Vito Corleone - Gudfadern.



Totalt har 13 filmer setts med Marlon Brando:

A Streetcar Named Desire (1951)
On the Waterfront (1954)
The Young Lions (1958)
Bedtime Story (1964)
Morituri (1965)
The Chase (1966)
The Godfather (1972)
Superman (1978)
Apocalypse Now (1979)
The Formula (1980)
The Freshman (1990)
The Island of Dr. Moreau (1996)
The Score (2001)

Totalt snittbetyg på samtliga 13 filmer (av 5.00) = 3.08

måndag 25 april 2022

Mad Dog and Glory



Titel: Mad Dog and Glory / Mad Dog och Glory
Genre: Drama/Komedi/Kriminalare/Romantik
Land: USA
År: 1993
Regi: John McNaughton
I rollerna: Robert De Niro, Bill Murray, Uma Thurman, David Caruso

Handling: Chicago-detektiven Wayne Dobie är en lågmäld man som inte dragit pistol på 15 år. Hans kollegor retar honom och kallar honom för Mad Dog på grund av hans feghet. Men när Wayne av en slump räddar livet på Frank Milo, en lokal gangster, får han en ovanlig present: en vacker bartender vid namn, Glory.

Omdöme: Wayne (Robert De Niro) arbetar som brottsplatsfotograf hos Chicago-polisen. Han är en singel medelåldersman som mest håller sig för sig själv. Kollegorna, inklusive hans hetlevrade yngre partner Mike (David Caruso) kallar honom för Mad Dog, vilket är raka motsatsen till hur Wayne är. Wayne vågar inte ens tacka ja till sin granne Lees (Kathy Baker) inviter.



En kväll när Wayne kliver in i en butik som har nattöppet, räddar han livet på en man som under pistolhot hålls som gisslan av en rånare. Mannen som hölls som gisslan visar sig vara en lokal gangster vid namn Frank Milo (Bill Murray). Som tack får Wayne spendera en vecka med den vackra Glory (Uma Thurman). Till en början är Wayne emot det hela, men snart förstår han att om han skickar tillbaka Glory kan hon råka illa ut.



Från början lär Robert De Niro ha blivit erbjuden rollen som gangstern Frank Milo, men han ville hellre spela den timide Wayne vilket blev fallet. Istället fick Bill Murray axla rollen som gangstern och det var en något ovanlig roll för honom. Men då det är något av en svart komedi passar det bra. De Niro hade tidigare visat att han kunde spela annat än tuffa och hårda karaktärer, som t.ex. i Awakenings (1990).



Martin Scorsese producerar och John McNaughton regisserar. En McNaughton som hade gjort Henry: Portrait of a Serial Killer (1986) och senare kom att göra Wild Things (1998), även den med Bill Murray. Detta var dock hans första storfilm och resultatet får man säga är ganska mediokert. Filmen spelade inte in sin budget och trots ett par stornamn i rollistan saknas helt klart något.



Lite svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att filmen inte blir mer än ok. Särskilt rolig är den inte även om vissa situationer funkar. Skådespelarna gör sitt utan att någon ger en direkt minnesvärd prestation. Men det är klart att filmen är värd att se för trion De Niro, Murray och Thurman. Även David Caruso bör nämnas då han är lite halvskön som aggressive kollegan till Wayne. Han kör helt enkelt sin grej och det funkar.



Inledningsvis känns det som filmen kan bli trevligare än vad den visar sig vara. Det blir lite drama, lite komedi, lite kriminalare och lite romantik. Lite av varje med andra ord utan att något tar över och höjer filmen till något mer. Småtrevligt javisst, men lämnar en med en viss tomhet.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.2