torsdag 7 april 2022

Mastermind



Titel: Mastermind
Genre: Komedi/Mysterium
Land: USA/Japan
År: 1976
Regi: Alex March
I rollerna: Zero Mostel, Keiko Kishi, Gawn Grainger, Bradford Dillman

Handling: En detektiv är på spåret på ett par kriminella som har tillfångatagit en värdefull robot vid namn Schatzi. Detektiven inbillar sig emellanåt att han är en stor samurajkrigare och man får se "flashbacks" i dåtid mellan den "nutida" historien.

Omdöme: Skulle inte direkt vilja kalla detta för en "barndomsfavorit", men den sågs ett par gånger när man växte upp då den fanns inspelad på video. Filmen spelades in 1969, men släpptes inte förrän 1976 av okänd anledning. Kanske för att man tyckte att resultatet inte var så lyckat, men filmen har fått viss kultstatus genom åren. Man ska ha klart för sig att det är en film som tagit inspiration från Charlie Chan-filmerna och inspektör Clouseau, i synnerhet lyckade A Shot in the Dark (1964).




Skådeplatsen är Kyoto, Japan där ett spektakulärt inbrott görs för att komma över en robot. Men inbrottstjuven stjäl endast en prototyp. Den värdefulla roboten kallad för Schatzi (Felix Silla) hittas i säkert förvar och kan komma till användning för utredningen. Även om Schatzi inte stals, dödades flera säkerhetsvakter och det blir upp till inspektör Hoku Ichihara (Zero Mostel) att försöka lösa fallet tillsammans med sin assistent Nigel Crouchback (Gawn Grainger). En av de misstänkta är nattklubbsägarinnan Nikki Kono (Keiko Kishi) som Hoku är förälskad i sedan tidigare.




Hoku är en skön karaktär och Zero Mostel spelar honom träffsäkert. Lite som Clouseau, lite som Helan i Helan & Halvan och förmodligen också lite som Charlie Chan som jag dock aldrig sett mer än på bild. Schatzi är en minnesvärd karaktär som Hoku först skrattar åt då den ska vara expert i karate medan Hoku skyltar med att han har svart bälte i judo. Snart inser dock Hoku att Schatzi inte är att leka med.




Det är humor som inte alltid går hem. Ibland barnslig, ibland inte alls rolig. Men ibland får den till det och då är det svårt att hålla sig för skratt för att det är så korkat. Ett inslag som ger lite blandat resultat är flashback-sekvenserna då Hoku mediterar och inbillar sig att han är en samurajkrigare. Dessa är förvisso lite småcharmiga då Hoku kan leka hjälte och rädda prinsessan (Nikki Kono som han alltså är förälskad i).




Vad som börjar som ett trevlig mysterium med Hoku som tar sig an fallet, tappar en del av mysteriet längs vägen. Det spårar kanske inte ur helt och hållet, men det blir inte så trevligt som det kunde blivit. Trots allt en film som setts flera gånger och har ändå viss charm som uppskattas, plus att Zero Mostel alltså är helgjuten i huvudrollen. Man får ändå ge filmen att den är tillräckligt udda för att sticka ut. Särskilt bra är den inte, men lite kul att ha sett den - igen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 4.5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar