måndag 27 juni 2022

Men



Titel: Men
Genre: Drama/Sci-Fi/Skräck
Land: Storbritannien
År: 2022
Regi: Alex Garland
I rollerna: Jessie Buckley, Rory Kinnear, Paapa Essiedu, Gayle Rankin

Handling: En ung kvinna hyr ett hus ute på den engelska landsbygden för att läka efter hennes mans bortgång.

Omdöme: Detta kom att bli Alex Garlands tredje film som regissör där de två tidigare var Ex Machina (2014) och Annihilation (2018). Förutom dessa hade han även skrivit manusen till bl.a. 28 Days Later (2002), Sunshine (2007) och Never Let Me Go (2010).



Harper (Jessie Buckley) anländer till den engelska landsbygden där hon hyrt ett hus för att komma iväg från allt. Främst har hon kommit dit för att bearbeta och komma över sin make James (Paapa Essiedu) död. Såren har uppenbarligen inte läkt och en tid för sig själv, borta från London är exakt vad hon behöver känner hon.



Huset hyrs ut av Geoffrey (Rory Kinnear) som är en lite säregen figur. Det är ett fint gammalt hus med mycket karaktär omgärdat av naturen. Harper får tillfälle att ge sig ut på trevliga promenader i skogen och under en av dessa utflykter hamnar hon vid en tunnel. En tunnel där hon träffar på något smått otäckt som kommer väcka hennes mardrömmar till liv.



Först och främst känner man relativt tidigt att det är en något udda film. Geoffrey beter sig inte minst lite udda, fast på ett komiskt vis som man mest har småkul med. Men hela inramningen är mystisk och konstig när Harper utforskar närområdet och vi får mycket naturbilder och ett bildspråk som känns genomtänkt. På det lite småkuslig musik och en del symbolik som gör att man anar att något inte står rätt till.



Något står inte rätt till minst sagt och när detta utforskas mer under filmens senare delar blir det alldeles för mycket och konstigt för min smak. Har inget emot psykologisk skräck som byggs på och växer till något. Kommer t.ex. att tänka en del på Repulsion (1965) av Roman Polanski där en ensam kvinna går igenom en del i en lägenhet när hon kämpar med sina inre demoner. Här övergår det hela dock till att bli mer åt Lars von Trier-hållet eller något liknande där man liksom provocerar och går för långt.



Även om slutresultatet är något av en besvikelse så är resan dit inte alls tokig. Det är med en något långsam uppbyggnad vi tar oss igenom historien där Harper försöker bearbeta sin förlust och sina skuldkänslor. Det jag personligen tar med mig är en del av fotot, stämningen som byggs upp och Rory Kinnear i rollen som Geoffrey som genomgående håller en på tårna.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.2





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar